Jag vill dela med er utav drömmen jag hade nu på morgonen. Den var väldigt levande, väldigt där. Jag kände alla dofter, såg alla ansiktsutryck väldigt bra och så.  Jag ger er er en begriperlig version utav den, men den är ändå lång.  För att vara ett inlägg alltså. jag har föröskt att bevara känslan men  denna morgon har inte bådat väl vär lugnet.

Livet var som det brukar i 17 hundratalets franska hovlivet. Det hölls middagar, gäster anlände och reste.
Jag var där och var en av de boende på området. Av högre börd sett på kläderna.
Efter en tid började vissa av gästerna att mysiskt försvinna. Vilket vållade skvaller och funderingar, men inga
bevis fanns för några teorier.
Hovplatsen blev isolerad och inga nya gäster fick inträda området.
En dag efter middagen anlände jag till mitt rum igen. Där jag snabbt kom att förlora medvetenadet. För nästa sak jag vet efter atta ha klivit in i rummet var att jag vaknar igen, förblindad. Utan att jag vet det så är även mitt rum igenstängt, stängt med rep. Liksom jag ligger bunden till sängen med rep och förblindad med en ögonbindel.
Jag hör hur en man kommer in till mitt rum. Han talar till mig och beodrar mig till en bunt med saker. Saker som jag alla genomför med skräcken för mitt liv.
Dessto närmare han känner att han kommer sitt mål för sin tillfredställselse dessto högre blir vart pris för var genomförd uppgift. Ber han mig ställa ett glas på bordet och jag genomför det, belönas han med att piska mig. Ber han mig fylla glaset med vatten ur kannan blir priset fler piskrapp, som hans belöning och mitt pris.
När hans underhållning börjar nå sig sitt slut tar det längre tid för mig att genomföra uppdragen än vad det gör för honom att utföra sina belöningar.
Till slut lämnar han mig på sängen ensam att vila. Han lämnar rummet och bommar igen det. Han sa farväl till mig och talade om för mig att jag borde vila. Taket på konversationen var vad han beodrade att han ville ske, sedan väntade han på att jag skulle gonomföra det. Jag kunde känna hur han spände blicken i mig i spänning medan han väntade på att jag skulle genomföra hans beodringar och spänt över hur jag skulle genomföra dem.
Han återkom nästa dag och allt repeterade sig. Uppgifterna var inte identiska men snarlika. Det började smått som med att ställa fram glas till, vad det avslutades med vet jag inte. Jag var så matt av alla slag att jag inte längre kunde minnas vad jag gjorde. Mitt sinne var inte närvarande längre, jag bara genomförde dem med en önskan om att behålla livet.
Till slut började han återigen känna sig tillfreds med nivån av mina handlingar och sina belöningar att han började att avrunda även denna dagen. Hur många dagarna hade varit kan jag bara gissa, men nog inte fler än sju.

Men denna dagen valde han att avsluta lite annorlunda. Han satte mig på mina knän framör sig.. Han skvätte någonting över hela rummet och så även på mig. Jag kan avgöra konturerna avad som händer med mitt sinne, men jag har ännu förbundna ögon. Han ställer sig framför mig och talar om för mig att jag nu skall få några val. Väljer jag dem rätt skall jag få gå annars skall jag få dö.
Han gör detta för att jag verkligen skall få känna udden utav hans makt. han gör några stycken för att jag skall märka av den. han ber mig utföra en uppgift jag inte minns vilken den är, utför jag den fel piskar han mig bloding oh drar in på mitt område jag får röra mig på.
Till slut har han nått sitt mål och säger till mig att så länge som jag inte säger just rätt ord så är här nu farväl. Så sätter han led på några områden runtomkring mig. Då förstår jag att det är lampolja han har höllt överallt och så ävem på min egen kropp. I förtvivlan aktar jag mig för elden, vilken kryper fram från alla hörn. Jag känner mig som ett grillat rådjur när jag i mitt begränsade område försöker att både undkomma elden och förstå vad det är han vill höra.
Jag provar ut några, dem är fel. Jag ber om nåd och allt han säger är farväl.
Han påminner om att allt han vill är att höra mig säga sanningen. Jag tänker att vad kan vara mer sant än nåden? Till sist i en sista förtvivlande önskan säger jag snyftandes att allt jag vill är att få tvätta av mig och inte brinna upp i lågorna.
Då släcker han elden. Han släpper loss mig från mina rep som har bundit ihop mina händer. Han låter ögonbindeln sitta kvar en stund till. Han berättar för mig att jag gjorde rätt och så länge som jag gör rätt får jag fortsätta leva. Han öppnar upp ögonbindeln och jag ser vem han är.
Han är självaste prinsen, den styrande i hovet. Han för mig ut ur mitt rum genom slottsgården och in till den stora matsalen. Där sitter alla andra i hovet redo för att äta lunch. Dagen är en vacker dag, solen lyser och fåglarna kvittrar. Ingenting vittrar om vad som har hänt mig där inne.
Vi träder in till salen och blir välkomnade. Han sätter sig ner bredvid drottningmodern. Han vinkar mig att gå till ett håll innan han sätter sig ner för att skvallra och le. Jag går till det håll han har begärt. Förvirrad ställer jag mig intill väggen. Den dam som sitter nära mig ställer sig frågandes till varför jag står där. Hon meddelar mig att det är nog för det bästa att jag sätter mig ner. Så jag sätter mig ner till bords och återigen delar jag mat med hovet. Ingenting skvallrar om vad som har hänt mig, förutom en och annan blick från prinsen själv.
En blick lika rapp som piskan han bar.