Ismael
Mitt namn är Ismael Ataria. Jag är poet, författare, filmskapare och en massa annat. Jag reser ständigt runt och läser poesi på scener, spelar även i en syntgrupp vid namn Etna. Jag skriver manus och spelar in filmer. Jag skriver böcker, texter, kåserier, dikter och figurera i olika kulturella projekt som till exempel Kalashnilove.
Min kopling till Häxor här på ifokus kommer av att jag är förlovad med Astrina som är en av medlemmarna här.
Allt mitt skapande kommer ur samma källa och ibland råkar det bli en dikt, ibland en film och...ni förstår. Jag kom till världen under ett tidigt åttiotal och växte upp i en liten by vid namn Hagfors, långt in i den mörka värmländska storskogen. Jag var som alla andra barn fast ändå inte. Jag ansågs besvärlig och låstes in, nyckeln svaldes och jag glömdes bort. Ganska snabbt hittade jag då det skrivna ordet och har med det som bundsförvant klivit rakt ut i världen och på nått sätt aldrig stannat.
Det finns så många penseldrag inuti mig som jag inte hinner att förklara i denna lilla text. Som Tranströmer skrev så öppnar sig valv bakom valv inuti mig, precis som i alla människor och jag är som alla andra människor. Jag är varken speciell eller unik som människa. Det enda som skiljer mig från merparten av befolkningen är att jag använder poesi för att utrycka känslor och allt det inre liv som svävar inom oss alla. Jag tror på mänsklig värme och vänlighet. Jag tror på konst, litteratur, musik och film som en varm nallebjörn i världen. En möjlighet att bygga en platå att stå på. En utgångspunkt som människa. Men runt mina tysta gårdar flyger kråkorna högt över knotiga träd och ibland blir vädret väldigt mörkt men så bryter stundtals solen fram och smälter bort det dunkla för jag är en motsägelsefull person, jag pendlar ofta mellan skratt och gråt, har mycket lätt för båda.
Ibland gråter jag för att jag får en känsla av att jag tillhör något stort, något fantastiskt som stryker alldeles inpå det högst mänskliga i mitt hjärta. jag skriver för att hylla människan i mig. Jag skriver för att det får mig att må bra. Jag skriver för att koppla i mildheten och det humana i att vara en människa men också för att få rätt att vara svag, bräcklig och svart ibland. För ibland är det de mörka, dova ackorden som spelas i mitt hjärta. Jag skriver för att kunna fånga små, små fragment av stjärnor att placera i min egen himmel så jag kan ligga där på min hängmatta och nöjt spegla mig i mitt himlavalv, klappa mig på magen och var sådär löjligt nöjd att finnas till. Jag skriver även för dig och jag hoppas att du vill skriva för mig. Jag vill att vi ska skriva tillsammans, vill att vi ska vara en dröm som tillsammans kan drömmas sann. En utopi där vi kan plocka ut batterierna ur vår ängslan, lägga den på hyllan och krama varandra, liksom aldrig mer sära eller nåt...
Starta ny diskussion