Vissa undrar förmodligen över min mentala hälsa men....

Det är ingen hemlighet direkt att jag är djurvän av stora mått,

katter framförallt är de varelser som kan ge mig en euforisk känsla bara av att de är i närheten.
Förmodligen finns det en hel del folk som tycker att jag är rätt knäpp som är så glad över katter.
Säkerligen har grannarna undrat över min psykiska hälsa rätt många gånger när jag glatt hälsar på deras utekatter, pratar med dem och kelar lite, men vafan det bjuder jag på.

Jag kanske är lite konstig och kanske går jag lite längre än de flesta när jag en dag ringer grannen, undrar var han håller hus och säger att hans katt saknar honom.
Men, bara för att jag gjorde det har jag nu nöjet att vara kattvakt varje gång grannen reser iväg och nu kan katten vara ute hur mycket han vill fast husse är borta.

Visst jag vet att jag kan vara jättelöjlig när jag rusar ut mitt i natten för att jag hör katter som bråkar, särskilt coolt är det väl kanske inte heller att ta sig ett snack med en utekatt så fort jag ser en, men det är så jag är.

När det gäller dessa underbara varelser kan jag tänka mig att göra bort mig ganska mycket, de ger mig så mycket lycka och jag tänker inte låta några outsagda regler för hur man beter sig stoppa mig.

Nu när jag inte längre har min lilla Missan kvar känns kontakten ännu viktigare och jag kan riktigt längta efter det där mysiga med en katt,
jag har funderat på att skaffa en ny.

Trodde inte att min längtan skulle komma så fort igen eftersom att avliva Missan var det svåraste jag gått igenom och ville inte göra det igen, men man glömmer så snabbt, glädjen man får uppleva när man har en katt väger över i längden.


                      

Igår 27/8 2007, ett år och tre månader efter att jag förlorat Missan, fick jag ta hand om en liten kisse igen, den var påväg mot avlivning och sån´t accepterar jag inte!
Nu bor den här hos mig och här får den stanna, vet inte könet än men tror det kan vara en liten tjej.
H*n är världens goaste lilla krabat och jag är så glad att jag återigen vågade låta en liten kisse bosätta sig i mitt hjärta.

Nu behöver jag gå igenom allt, det var ju trots allt 18 år sedan jag hade en kattunge i hemmet.

Till sist, kastrera era katter, ge inte P-piller till honorna mer än max 1-2år.
Risken för cancer är stor!

Jag hade tur och fick ha min lilla tjej i 17 år och hon var kastrerad.
(ja det kallas så på honor oxå)

Ta hand om djuren, de är en stor gåva!