
Vi är alla som båtar på livets hav
Vi gungar med i energierna som är omkring oss.
Ibland är det lugnt och stilla och då beklagar vi oss, för att ingenting någonsin händer.
Sedan så kommer stormen och vågorna går höga och då orkar vi inte med livet.
Men när vi befinner oss i mellanläget, så uppfattar vi inte livet, eftersom allt är så normalt.
Att inte missa livet innebär för mig, att: vara mitt uppe i det, i varje ögonblick i vardagen. Att skratta med de som gläder sig, att gråta med de som sörjer. Att våga ta för sig och inte missa de små och gyllene tillfällena till en vänlig gest, en hjälpande hand, omtanke om varandra.
Vad tycker ni?

håller med helt och fullt!
jag är dessutom jätteduktig på att grina fra,för tvn med folk. både av lycka och av sorg. Senast idag grät jag till ett norskt djurprogram då dom var tvugna avliva en katt och även till extreme home makeover. Jag är skitblödig…..
men ja, man måste lära sig att ta vara på sitt liv. "fånga dagen" som någon klok person sagt någon gång! Det låter klyshigt, men låt det sjunka in en stund. :)
Javisst är det så lightseeker men det tog lite tid att inse det men nu glömmer jag aldrig :-)
varulven vilken underbar bild så vacker.

Så sant så Lightseeker.

#1 Skönt att höra att det inte bara är jag som sitter och gråter till extreme home makover. Igår var det rent hemskt vad jag bölade…
Är också lättrörd! 
Håller helt med dig Lightseeker!
Jag har lärt mig nu under den här tiden att det är jätteskönt att gråta
jag har haft jättesvårt att våga gråta har alltid tryckt ner gråten så tinningarna har hållt på sprängs Nu håller jag på att lära mig att vara i alla mina känslor och det är underbart.

suck, tårarna befriar. När jag började i psykoterapi, för ett flertal år sedan, så grät jag varje dag i ett års tid.Jag grät om någonting var vackert, eller om främmande människor började prata om någonting som gjorde mig känslomässigt berörd. Jag hade lagt locket på alla mina känslor, sedan jag var 6 år. Det var så befriande att äntligen kunna gråta och så oerhört smärtsamt att inte ha tillgång till tårarna under alla uppväxt år.