aaah, du har fattat det. Det hade  inte jag, förräns jag såg och hörde gudinnan tydligare, då blev det uppenbart: att jag bar hennes namn, sedan årtusenden, kändes det som. Jag bar inte bara hennes namn, utan även de egenskaper som hon stod för, (som jag av en slump fick reda på genom en tråd på ÖN) Det blev en smärre chock när också detta sjönk in. Det jag håller på med (hjälpkvinna vid förlossningar, jobbar mot sexuella övergrepp, osv.) i livet är just de egenskaper hon bär. Mycket mysko. Dvs. vi alla verkar vara födda med ett förutbestämt öde, jag är dock övertygad om att vår fria vilja avgör, till syvende och sist. Men jag är beredd på att kalla det mitt häx-namn, om det med häxa innebär: självständig, fritänkande, andlig kvinna.

Verkligen intressant, båda två, men nu tänker jag rikta mig till Iram :P

Jag tror att det verkligen kan stämma, att ni har träffats någon annanstans, eller att det helt enkelt är så att din vän har ett "opassande" namn, och att du märker det väldigt tydligt. Antingen kan du försöka lista ut vad det egentligen är han heter, kanske genom meditation eller en resa till tidigare liv, som jag helt har glömt bort vad det kallas:P                       eller så pratar du helt enkelt med din vän om detta, kanske han sitter inne med svaret, medvetet eller omedvetet.

Jo, det har hänt några gånger att man varit på väg att säga ett annat namn till en människa man känner som känns mer rätt för just den personen

Skulle själv vilja göra en regression någon gång, men vet inte hur, var eller med vem. Vill gärna ha någon som leder mig igenom så att jag kan känna mig trygg.

Jag säger ganska ofta att "nämen, han ser ju ut att heta peter, inte mattias"

#4: Jag tror inte Iram skriver om tilltalsnamn överhuvudtaget. Utan själens namn, vilket, om jag får gissa lite, inte ens kan nämnas gemom ord. Det är mer en känsla, något som inte går att förklara.

Iram: Jag har själv varit med om en liknande känsla, ganska nyligen faktiskt. Tyvärr är jag lika rådlös som dig. Önskar jag vore till större hjälp, för jag själv vill ha svar på detta.

Själv brukade jag vara ganska kritiskt inställd till detta ämne (läs: själar, magi osv.). Jag har alltid gillat fakta, svart på vitt. Men sen jag träffade denna person så har alla mina värderingar (angående detta) rasat. För det jag känner för henne går inte att förklara på ett annat sätt än att våra själar har setts innan vi fick en medveten kontakt.

Jag vet inte om jag tror på reinkarnation, men kanske "vandrar" våra själar runt på jorden innan de antar en mänskligform. Jag antar att om så är fallet, så kan relationer/kontakter mellan själar skapas redan på det planet. Är dessa relationer nog starka så kanske minnet/känslan av dem finns kvar även när man födds.

Vet inte om mitt dravel svarade på något av dina funderingar, men försöker gärna hjälpa dig som sagt var. Hoppas du finner svaren.

 Tråden "berättelser från tidigare liv" på ÖN, beskriver era frågeställningar väldigt bra, tycker jag.

Är det inte också så, att sitt häxnamn  bör man inte avslöja för någon eftersom det också är ett namn med kraft i. Jag vet tex. att i vissa indianstammar så har man ett officiellt namn och ett inoficiellt, som man bara  har fått viskats till sig, för att det är ett sk, kraftnamn. Någon som vet??

Jag fick mitt kraftnamn när jag hade min initiering… Då "kom" det til mig och det kändes bara så rätt.

Marelden, jag tror att du och jag pratar om samma sak. Att kontakt kan skapas mellan två själar på ett annat plan, och sedan finnas kvar även efter det att själarna intagit fysiska kroppar, är för mig ingen omöjlig tanke alls.

Ibland (men ganska sällan) möter man en person som man omedelbart får en ovanligt bra kontakt med. Det är som om man har varit vänner "för alltid" och man känner sig hemmastadd i den personens närhet trots att man just har lärt känna varandra. Kanske man då har levt nära varandra i ett tidigare liv? Det sägs ju att själar ofta följs åt genom flera liv, men att man får olika roller. Jag tror att om man någon gång i sitt liv träffar på en sådan där själslig följeslagare så kommer man att känna av det. Kanske inte på ett medvetet plan, men undermedvetet och andligt tänds ett ljus och någonting händer. Två själar har återfunnit varandra.

Tillbaka till det där med namnet… Jag har också en känsla av att det själsliga namnet inte precis är ett uttalbart ord utan mer en slags känsla. Svårt att förklara, men då jag pratar med min vän (vars vanliga namn jag inte riktigt får ihop med honom) så försöker jag lista ut vad jag egentligen skulle vilja kalla honom. Jag får inte fram nånting mer än just en känsla…

Så tills vidare får han väl heta sitt vanliga namn ändå…

Jag ahr ett "namn" p åsådana personer som jag känner sådan samhörighet med, och det är "Käre". för de är så kära mig, långt in i själ och märg att det finns ignet anant namn att sätta på den känslan.

Jag känner att jag och mitt eget namn inte riktigt hör ihop…känns som jag själv skulle ha hetat nått annat tidigare..