Ja, i kärnan är det så att man har en ensam (på folk iaf)väg, man får söka den sociala samvaron på andra sätt. Det kan vara att man hittar en god vän efter flera års ensamhet, eller att man träffar andra på lösare basis (som HiF's träffar) med långt emellan. Men det är inte lätt i vårt avlånga land, det är det inte.

Jag hade samma känsla för ett tag sedan; med min sociala fobi verkade dessutom hopplöst att komma i kontakt med folk - tills jag fick ett ryck och tänkte att "åt skogen med detta, jag får göra något". Då började jag bli riktigt öppen med vem jag var - och det visade sig att min allra äldsta vän var både wiccan och häxa. Nu har vi tillsammans med en annan vän bildat ett coven, och jag försöker lite förvirrat hjälpa till att hålla i en månatlig häxträff i Malmö. Nu vet ju inte jag alls hur du har det eller hur ditt liv ser ut, men i mitt fall funkade det i alla fall att helt enkelt skrika lite högre.  :)

Även om det bara är du som kan känna och lära för dig själv så kan det ju vara kul att jämföra erfarenheter och upplevelser. Alla är ju unika inuti, men man kan ändå hitta en del gemensamt om man letar lite.  ;)

Det har även växlat för mig genom livet; ju mer specifik min väg har blivit och kommit från eklekticismen som är tämligen genomgående i "våra kretsar", fått mer erfarenheter etc, desto ensammare kan jag känna mig när jag väl träffar folk.

Vilket gör att jag blir mer uttalad i när/var/hur jag söker andras sällskap; är det för att umgås, eller för att dela med mig av mina erfarenheter/kunskaper eller något annat? På så sätt går jag förhoppningsvis inte in i en social situation med fel förväntningar.

Är själv ganska ensam i den sociala kretsen med min tro, tänker jag efter så värdesätter jag vänskap först men det vore väldigt trevligt att ha vänner som ser någotlunda lika på världen.

Hif träffarna är ju kanon (har ju inte träffat någon av er än), ska vi försöka få till en i sommar?

Jag har nog börjat vänja mej vid att vara ensam häxa, om det nu är det jag är, därom tviste både de lärde och de olärde.

Men där min ensamhet känns störst i utbytet med andra människor. Jag söker dem, som värdesätter själen, naturen och livet mer än ytan, skrytfest, -byggen och -aktiviteter.

Jag älskar egentligen livet och levandet nåt kopiöst, men drabbas ofta av nedstämdhet, då jag inte känner att passar in nånstans eller att jag har en naturlig plats i "flocken".

För mej känns det som att jag växte upp i ett annat land, Sverige fast under en annan tid, och nu är jag landsförvisad. Detta har kanske inte med häxandet att göra, eller så har det det.

Sen min häxlärare dog, så har jag fått klara mej mycket på egen hand, tills jag trillade in på Häxor i Fokus. Det är på gott och ont att hålla till här. Ibland blir jag alldeles lycklig och euforisk, det finns människor här som har så fantastiskt mycket att ge. Och ibland blir jag galet arg eller ledsen, för att vi dömer och slår med pekpinnen på folks fingrar. (Ja, jag gör det också, jag vet.)

Blir man automatiskt ensam, när man "måste" göra sina egna val?

#5 Det beror väl på hur ovanliga valen är - men man kan inte mer än vara sann mot sig själv. :)

Jag kan emellanåt sakna göra gemensamma ritualer, det ger mer kraft. Men jag vill inte bli så intim med vilka som helst! Och när jag väl sätter igång med mina ritualer eller annat magiskt så är jag inte längre ensam. Men det vore förstås trevligt att ha ett visst skyddsnätverk, likasinnade kompisar. Jag är så lyckligt lottad att jag har en vän som håller på med samma saker, men fler skulle inte skada!

Skönt att se att fler känner som jag.

Jag har många vänner och riktigt goda vänner, men det var inte gentimot dem jag känner mig ensam. Att jag nästan blir ledsen av ensamheten kommer och går och den här gången är det för att jag har så många frågor som jag egentligen vet att bara jag kan ta reda på svaren på, men som vore sköna att dela med någon som gick samma väg/ stod inför samma val.

# 6

Jag har börjat hur många gånger som helst med ett bra svar till dej, och det blir aldrig färdigt. Antagligen är jag inte färdig själv…

Ville i alla fall säga att du troligen har rätt, men sen hade jag velat fortsätta en intressant diskussion.

Häpp!

#9 Det kanske går lättare om jag förtydligar att om man inte gör de val som är mest "rätt" för den man är, kommer man att känna sig ensam även om man valt att vara med andra.

# 10

Tack, det hjälper lite, men bristen ligger inte i din formulering, utan i avsaknaden av min. :)

Jag är lite inne på att människor i grund och botten är lika, så att mina "självklara" val borde vara allmänmänskliga. Men då glömmer jag ofta min bristande sociala drivkraft. Nånstans verkar jag ha tappat förmågan att passa in, eller så har jag aldrig haft den.

Jag utgår nästan alltid från gruppen, och därmed ytterst sällan från mej själv, när jag fattar beslut. Men jag har lite svårt att vara i centrum av gruppen, och även om jag vill ha samförstånd, så kan jag inte nöja mej med att bara hålla med. Det kanske finns en sjukdomsdiagnos eller ett namn på ett tillstånd för "oss som vrider och vänder".

Alltså har jag lite svårt att förstå att man fattar ett beslut som bara gagnar en själv. Har till exempel varit med om horribla exempel där avundsjukan visat sitt fulaste ansikte. Om människor på en arbetsplats behöver ha sina händer fria, även när de talar i telefon, så ska ju de självklart ha ett headset. Då dyker det upp nån som också ska ha ett headset - inte utifrån behov, utan "i rättvisans namn". Att vederbörande har högre lön, det är ju inte alls orättvist…

Det är i såna sammanhang jag känner mej ensam, och då, precis som du skriver, känner jag mej ensam tillsammans med andra.

Jaha, det här blev dagens bikt och en rejäl jeremiad. Det kanske hade varit bättre om jag hade hållit fingrarna i styr. :-)

Jag är också ensam, vilket känns som det är på gott och ont. Det skulle ju självklart kännas skönt att få umgås med likasinnade, men de flesta verkar ty sig mer till Wicca och identifierar sig inte som häxa, vilket jag gör.

Jag ägnar mig inte åt dyrkan av symboler för delar av den stora helheten, vilket jag ser gudar och gudinnor som. Vet inte ens om det finns någon annan som ser det som jag.

#11:

Jag är lite inne på att människor i grund och botten är lika, så att mina "självklara" val borde vara allmänmänskliga. Men då glömmer jag ofta min bristande sociala drivkraft. Nånstans verkar jag ha tappat förmågan att passa in, eller så har jag aldrig haft den.

Jag känner igen mig i det där. Jag vet innerst inne att alla människor har i princip samma önskningar, hopp och farhågor, men jag kan ha så oerhört svårt att känna igen det andra sysslar med. Redan som tonåring, när de andra gick och skrålade om hur mycket de skulle supa i helgen eller hur många cigg de rökte, fattade jag ingenting, och nu är det nästan värre. Folk uppför sig illa, skräpar ner, har ingen respekt - bara titta på sådana som misshandlar och mördar; jag kan inte ens en gång trampa på en myra; hur i hela världen har de blivit SÅ förstörda i huvudet? Folk tar helt vansinniga beslut; nedskärningar i vården, köra bil full; jag känner mig inte ens delaktig i samma värld som de flesta…  :(

#11 Jag tror att vissa behov och reaktioner kan vara lika; ju basalare, desto mer lika. Men när man tagit sig upp en bit för Maslows behovstappa så börjar det spreta desto mer bland önskningar, inställningar och även fallenhet och talang.

Konsensus är inte bra i alla lägen, grupper behöver ofta konflikter som de får lösa för att utvecklas till team (med team menar jag en högfungerande grupp). Att oftast välja det man tror är bäst för gruppen och låta sina egna önskningar stryka på foten kan vara lika osunt som att sätta sitt "ego" först.

Ju längre in i skogen man går desto smalare blir stigarna ;)

#15 Det var dagens mest lyckade liknelse!

# 13

Hoppsan, där var nog bilden av mej som ung. Åh, vad jag behövde vara tuff, och vad jag behövde hjälp för att våga och kunna vara som andra. Cigaretter och sprit. Ekonomin har ju aldrig varit överdrivet bra, så de rätta kläderna har jag aldrig haft. Att leva så höll ända tills jag föll. Nu är jag åter i skogen och i det lilla, så som det var när jag växte upp. Men jag är ändå glad åt att veta att det bor en tuffing i den här fega typen.

# 14

Håller till viss del med om behoven, men inte till fullo. För människors offervilja eller egoism är inte bara knuten till dessa, även om de spelar stor roll. Kultur och personlighet spelar nog också in, men även sammanmhang.

Visst kan man gå för långt i sin vilja att göra det som är bäst för gruppen. Allra helst om man upplever sej som besvärlig och underlig. Då kan ju tanken på självmord ses som det bästa för gruppen, även om gruppen absolut inte tänker så. Sen är det ju också så att i en bra grupp, så mår alla okej. Därför kan ett egoistiskt beslut ibland vara det bästa för gruppen.

Det känns som att man kan sno runt hur mycket som helst i det här ämnet, för människan är komplex. Såg ett program häromdan som handlade om ganska grymma människooffer som utförts runt om i världen. Hur dessa kom att förbjudas och försvinna av européer, när dessa tog över landet och makten. Och det var bra, för offren var grymma och för mej bisarra. Men sen gör ju européerna i stort sett samma sak, fast då kallas det avrättningar och görs i juridikens namn.

#15

Hoppas att det finns flera små stigar, som leder till en vacker äng, där vi alla kan mötas. Bra liknelse!

skönt med en sån här tråd. jag är också ensam. kan inte tala om för någon vem jag är eller vad jag gör, ingen som kan stötta mig med allt eller någon man kan rådfråga. långe leve internet som man ändå kan ta kontakt med alla er om det kniper s ig! :)

men som sagt, hade aldrig varit fel att få träffa likasinnade. det skulle verkligen bli en helt annan sak.

såååå om någon för borås/gbg elr nått annat ställe i västra götaland känner sig träffad, HÖR AV ER! det är ensamt här!

#17 Det låter ändå skönt att du har hittat in i det "lilla" igen.  :)

jag har en vän som jag träffade via HiF. vi har inte träffats på riktigt än men planerar att göra det inom en snar framtid. vi har skrivit mycket till varandra, utbytt tips om böcker, tankar mm. innan jag kom i kontakt med henne så var jag ensam med det här och försökte komma i kontakt med någon i närheten via internet. när hon hörde av sig så visste jag inte riktigt vart det skulle leda, med nu har vi skrivit till varandra i snart ett halvår. hoppas på att vi träffas snart.

vi ses LH ;)