Har alltid varit fascinerad av månen och dess inverkan på oss människor. I mitten av 90-talet skrev jag en del dikter. Kan tilläggas att min tro är animistiskt, dvs att naturen är besjälad. På så sätt är naturen min "kyrka", om man skall använda det ordet.

FULLMÅNE

Fullmånens vackra och mystiska prakt

fängslar mig starkt och tycks ge mig makt.

Hur svåra än proven i livet tycks vara

fullmånen skänker mig kraft att dem klara.

Jag känner en oro så stark i min kropp

inte som rädsla, nej den ger mig hopp.

Jag känner mig oemotståndligt besatt

av längtan till skogen fastän det är natt.

Då månen ju är med naturen förbunden

sker även kontakten bäst uti lunden.

Fast skenet från månen kan te sig som milt

det frammanar ändå allt det som är vilt.

Det är månens lockrop som håller mig vaken

när jag nu sitter vid fönstret helt naken.

På sommaren lockropet lätt är att följa

men med snövinter måste man vildheten dölja.

Istället jag knäböjer ödmjukt och ber

att Månens Gudinna ändå till mig ser.

Sänd strålar hit in med din kosmiska styrka,

fast skogen ju är din verkliga kyrka! 

YvonneW