Jag vet faktiskt inte vad jag tror, men blir väldigt intresserad av hur du själv tänker kring detta. Tänker du som en bestämd gestalt som på nåt vis är oföränderlig, eller tänker du mer att hugen tar sej ut som "ektoplasma" eller liknande så att den får en kropp men ingen egentlig form?

Som du säkert märker på mina luddiga formuleringar så är jag nog ute på djupt vatten, men din fråga väcker onekligen intressanta funderingar.

Ja, är det enkla svaret, men den nordiska synen på själen är tämligen komplex, så det ryms mycket i det "ja":et.

Men om jag tolkar din fråga lite så känns det som om du undrar om man kan möta den oförhappandes, utan att man själv medvetet åstadkomit det? Det är för de flesta en händelse som sker i samband med starka trauman eller i dödsögonblicket och inte allt för vanligt.

Sen finns det de som med vilja kan sända iväg sin håg och till och med få den att ta form och då kan se den med ett dubbelt seende.

Det finns även fler begrepp som t.ex. vården som av vissa ses som en beskyddare knuten till individen och av andra som en del av själen som kan sändas iväg; så tar man ett mer allmänt grepp på din fråga så kan det vara en annan del man skulle kunna se.

Sist men inte minst vill jag bara inflika att när det sker spontant, är det vanligare att andra ser en avbild. Den går oftast före sitt original och varslar om dennas ankomst, något den som är på väg inte ens behöver märka.

# 2

Så intressant! Nu spinner min hjärna vidare:

Är det hugen som ser på kroppen vid s.k. nära-döden-upplevelser?
Överlever hugen kroppens död? Så att man kan möta den döda genom dennes hug?

Menar du att det kommer andras hugar och hjälper de sjuka och de döende?

En gång trodde jag att jag skulle dö vid en trafikolycka. Min tanke gick då genast till min mor, som jag inte tyckte skulle behöva vara med om nåt så hemskt. Det visade sej senare att hon vaknade troligtvis vid tiden för olyckan, som turligt nog var alldeles ofarlig. (Jag voltade i en liten bil med plåt mjukare än mjukglass, så därför blev jag rädd för att snurra, men det var en stark balk som tog emot.) Kan man tänka att jag omedvetet sände min hug till henne?

Jag skulle nog gärna vilja studera ämnet mer. Bra litteraturtips? (Jag ska söka lite också här på forat, för jag vet att vi har berört detta ämnet i minst en tråd tidigare.)

Det här blogginlägget http://albacorax.wordpress.com/2011/11/03/den-lilla-valnaden-i-mitt-har/ skrev jag delvis inspirerad av den här boken: Vålnaden går före… Folktron om själen av Eva Carlsson Werle (Finns att låna på bibliotek). Dag Strömbäck tar upp det nordiska själskonceptet i sin bok Sejd. Rekommenderas.

Finns lite smått och gott i den här boken också: http://haxor.ifokus.se/discussions/4e7598bcd4ebea405f004d33-boktips

# 4-5

Åh tack! Tror du gjorde nästan hela jobbet åt mej också. ;-)

#3 Nu har du ju fått en hel del bra boktips och synvinklar av Bappho redan, så jag har inte så mycket att tillägga. :)

Men jag vet inte om du kanske misstolkade det jag menade med att hågen syns vid trauman/dödsögonblicket; jag menar då att det är den egna hågen på den som är illa ute som syns, inte någon annans.

Precis som du skriver är det förhållandevis vanligt att många varslar just i ett så kritiskt ögonblick. Även om man fysiskt klarar sig väl, kan rädslan i sig vara nog för att man far ut (med håg eller vård) och påverkar någon/några närstående. Detta tycks hända långt fler än bara de som även kan varsla i högst vardagliga situationer.

#1,2Min fråga grundar sig på att jag träffar på en gestalt när jag sover. Denna gestalt är förvånandsvärt lik mig ( som en avbild,spegelbild) och det verkar som att jag kan styra gestalten (kom hit exempelvis och den lyder och är där)…det som fick mig att fundera vidare är att någon slags varseldröm kan komma efter mötet.

Annars är dessa möten få och spontana

#4, 5 jag måste läsa den ena boken, har bara bläddrat i den, för jag är helt obefintligt påläst om detta.

Helt underbart intressant diskussion annars =)

Det är inte någon form av lucid dröm? Även om jag inte kan minnas att man ser sig själv i andra person då.

Det skulle det kunna vara absolut, först på håll trodde jag första gången att det var en släkting, så jag kallar på figuren till min förvåning märker jag då att jag verkar styra den och den ser ut som jag.

Drömmarna efter mötet är också intressant, levande, och det är nästan som att gestalten kommer med varslen. Även om jag i drömmen efteråt är själv.

Nu händer det sällan och jag har inte dubbelseende (om det är som astralseende) så bara när jag sover.

Luddigt och konstigt, jag vet, men var ändå tvungen att fråga för att kunna utesluta eller lära mig någonting nytt =)

Kanske en dum fråga, men är en hug samma sak som en följa?

#11 Nej, följan/fylgjan är närmast att betrakta som ett skyddsväsen, som oftast visar sig i djurgestalt.

#12 Intressant, då jag har stött på dem som menar att följan är engelskans "spirit" till skillnad från "soul", själen. I de sammanhang jag har stött på begreppen på engelska görs dock åtskillnad mellan "fylgia" och "fetch",som av vad jag har läst är en del av, eller till och med är anden. Jag har inte superbra koll på detta så jag är intresserad av att reda ut begreppen.

#13 Begrepp behöver ju sin kontext för att vara helt begripliga, men lite löst kan "fetch" väl översättas med håg.

# 7

Tackar! Jag lät bara tankarna dansa en yster dans av hypoteser, ibland är det så roligt att bara släppa loss.

#8
Låter ju jättespännande!

När hugen är ute och far är det då Hugin? Kan även "vad nu Munin skulle bli för ord" också ge sej ut på färd och är det också en del av den komplexa nordiska själen. (Ska försöka låna böckerna på biblan, men har inte kommit så långt.)

#15 Håg och Minne, skulle de kunna översättas med och de är ju Odens och ingen annans. Han förknippas intimt med att sända sin hug och liknande och många som ägnar sig åt en nordisk tradition i någon form vänder sig till honom när det gäller det här.

(# 16)

Det här var visst ett ämne som fick igång mej. Gjorde följande tankeexperiment på morgonen:

Einsteins teorier möter nordisk själstro
Hugen/hågen färdas i rummet.
Minnet färdas i tiden eller rumtiden.

Rummet är mindre men innehåller mer materia att ta sej igenom. Det tar alltså längre tid och kräver mer kraft. Man bör kanske vara försiktig med att förflytta sej i rummet om man har sänt ut sin håg, så att den inte hamnar galet på tillbakavägen?

Minnet färdas i tiden/rumtiden, som är är större. Men en sån färd kan alltså gå ganska fort, då materian saknas. Kan minnen fastna i rumtiden eller möjligen hamna i rummet och bli till "spökerier". Ska medier i så fall verkligen känna och inte minnas? Att ett minne fastnar skulle ju förklara mediernas fragmentariska bilder. Förmodligen precis så som en minnessynaps skulle kunna se ut. Ja, och om minnet nu sitter i synapser i hjärnan, varför skulle det då ge sej ut på irrfärder? Tja, vad är det som säger att det inte också i synapsen finns koordinater till läget i rumtiden?

Att tid, rum och rumtid alla sägs vara oändliga behöver inte betyda att de inte kan vara olika stora - åtminstone inte i mitt tänkande.

Jag har ju inte allt förnuft som behövs för att förstå den här komplexiteten, så jag nalkas den likt ett barn, som kanske har gjort ett flygplan av en penna. Men det var i alla fall en rolig tanke att bolla med

#17 intressant hjärngymnastik =)

Jag måste erkänna att det var ungefär så jag funderade själv, speciellt det med drömmarna att en del gick före och hämtade med sig ett scenario tillbaka jag kunde se.

#18

Menar du att du får varsel i form av minnen från framtiden?

#19, jag vet inte vad jag menar, vad jag har upplevt är när jag har sett denna gestalt först i drömmen så går jag vidare i en dröm som visar sig slå in ganska väl. Därför började jag spekulera om det var en del av mig.

Med facit i hand på första upplevelsen, den andra får vi allt se =)

#20

Väldigt spännande det där. Själv tror jag inte att jag stött på min egen håg/hug på det viset, men det är inte omöjligt att andras hugar har hälsat på. Då har det oftast varit i drömmen. Träffar man ibland hugar från människor man inte känner? Eller måste man ha ett visst släktskap, frändskap, vänskap eller fiendeskap för att möta den?

Sprang på den här sidan om ordet hug precis när jag sökte lite mer information om ordet hugsten (hjärta). Tänkte länken kunde passa här i den här diskussionen :-)

http://www.goliath.se/korp/hug.htm

Håg och hug verkar ligga nära instinkt och känsla, något som inte bara sker i huvudet som en tanke utan även starka känslor i kroppen.

#23 Hugborg var ju alldeles särdeles vackert! Sen tänker jag att jag ska bli en hugfull kvinna en vacker dag, om jag bara kommer ihåg. :-)

#21 kanske finnar man hugen av ett ex lurkandes i sovrummet =)

#25 Det kan man visst göra. Eller så krafsar de på dörren ;-D

Spännande diskussion!

Hur är det då med den sk dubbelgångaren, vilken del av en är den?

Jag blev förföljd av min i drömmarna tills jag vågade möta den, då vände den och kom aldrig tillbaka. Jag tolkade det som att jag till slut hade vågat se min mörka sida och accepterat den.

Nog kommer exen på besök ibland, då vaknar jag halvförbannad och ser till att lägga mig välskyddad nästa natt ;-)

#25-27

Hu, hoppas jag slipper gamla ex. Tycker det räcker med en gubbe som stör. :-)

#4

Fjärrlånet är hemma. Dag Strömbäcks Sejd från 1935 är jag första läsare på! Måste skära sidorna själv för att tillgodogöra mej texten. Vålnaden går före finns också med på detta lån…

Dag Strömbäcks bok har jag kikat in på bokbörsen och tänkte klicka hem den snart =)

#4 och #31

Har läst "Sejd" och tackar för tipset och rekommenderar vidare.

Mycket intressant läsning. Har även börjat med Vålnaden går före och den lovar mycket gott.