Nä, jag är nog inte särskilt allvarlig av mig. Religion och magi är något som jag tagit in i mitt liv för att må bättre och då får tyngpunkten ligga på glädje. Sen så varierar förstås allvaret i utövandet beroende på vad det är jag gör.

# 0

Jag tänker att jag är i mitt utövande som jag är i övriga livet. Allvarlig, hängiven, splittrad och lättdistraherad.

Om tillfälle bjuds så skrattar jag gärna, men jag vill ha ett allvar i botten. Jag känner stor vördnad och jag skulle nog inte våga äventyra en relation till en annan makt genom att vara oseriös. Däremot kan jag inte tro att det skadar om jag är så glad som jag är eller så ledsen som jag är.

Väljer man Baubo, så kanske man har ett behov av att ha roligt? Det som slår mej är att du har hamnat i ett dogmatiskt sällskap, som inte stämmer in på ditt sätt att uttrycka religiositet? Jag har inte så stor erfarenhet av andra religioner, men inom kristendomen finns det ju den lugnare, formnoga varianten och de mer extatiska och sjungande/dansande varianterna. Du kanske ska hitta ett sällskap som mer stämmer med ditt temperament?

Hoppas verkligen att du hittar rätt, för det låter inget vidare att sitta fast i ett gravallvar som äter upp en.

Har du förresten testat att prata med de andra i sällskapet om hur du upplever situationen? Ibland har jag märkt att om en människa upplever nåt som jobbigt och fel, så kanske fler gör det.

Lycka till!

Baubo; tack för din beskrivning som jag faktiskt kan känna igen mig i. Jag kommer spontant att tänka på hur det var under en ritual vid Midvinter, då jag ärade och tackade gudomarna för året som gått.

Jag blev nog lite för seriös och "andaktsfull" och öste på med mer än jag borde ha sagt, tog mig själv på lite för stort allvar. Det fick jag veta, för då bankade det plötsligt till i bordet intill mig, som för att säga:
Jaja, vi hör dig men nu räcker det.

Då kände jag mig lite smått dum och brast i skratt, för jag kände deras humor, vaknade till och fick tillbaka min egen glimt i ögat.

Humor och att ta sin väg på allvar behöver inte vara skilda åt. Det är som en väv, så ser jag det. Jag sätter stor värde på vem jag är och den väg jag vandrar, vilket också betyder att jag försöker att inte ta allt så himla allvarligt. Och när jag ändå gör det, alltså blir för tyngd och andaktsfull, får jag påminna mig själv om att jag inte befinner mig i någon kyrka…

Tack för era svar.

Jag har tänk på denna situation nu och kan säga att jag har svårt att definiera vad exakt är fel och ännu svårare att hitta de rätta orden. Jag vill absolut ha ett allvar i botten som #2 också säger, och oseriös, det är jag absolut inte. Men humor och glädje, det måste få vara med annars blir det bara deprimerande.

Jag vet inte, får kolla in situationen en stund och se vad som kommer fram. Jag tror min känsla mest beror på att jag delat med mig lite väl mycket (inte dock de hemlisar jag tilldelats heh) och att jag börjat jämföra mig själv med andra usch! Det är mest i mitt huvud problemet ligger. Som jag tidigare skrev så har jag varit väldigt ensam om dessa saker tidigare, och det verkar som att det passar mig bättre att inte dela med mig så mycket. Vi får se :)

Jag har hört otaliga historier om buddhistiska munkar och deras humor, det är något jag försöker bära med mig för att undvika att bli för allvarlig. Skratt och humor hör livet till, lika mycket som sorg och allvar, annars uppstår obalans.

Jag har också känt den där tyngden, men i och med att jag började vandra min egen lilla stig mot mig själv och världen mer medvetet, så har den inte haft lika stor verkan på mig.

Sedan kanske man får gå varsamt fram när man skojar med andeväsen, inte heller alla vi människor skrattar åt samma saker.

En mening som ofta kommer till mig är att häxkonst (och då tänker jag på den andliga delen) är "lonely business". Det behöver ju inte vara så för andra, men jag har kommit fram till att det är så för mig :-)

#4

Jag vill bara vara tydlig med att jag absolut inte menade att du är oseriös, men så tror jag inte heller att du tolkade mej…

Sen tror jag nog att du kan ha rätt i att det är lätt att må kasst av att lämna ut för mycket.

Du ger mej också en tankeställare. Jag har också hållit på ensam ganska länge nu, och känt att jag saknar nån att dela med, nån att förstärka kraften med. Men vem vet jag kanske skulle reagera precis som du, om jag hamnade tillsammans med andra.

Väldigt glad att du har delat med dej, för det har gett mej ett nytt perspektiv.

#6 Nog är det så.

#5 På sistone har de väsen jag arbetar med verkat ha haft mer humor än jag själv! Men inte skulle jag våga försöka mig på att skoja med alla, en del skulle med all sannolikhet bita huvet av mig.

#6 Jo, det verkar som att du har väldigt rätt.

Jag drar mig nog tillbaka till min egna lilla hörna, låter ensamvargen i mig slicka såren och håller mig tyst om mina grejer.

Jag har upplevt en försvagning av min kraft när jag berättat till någon annan vad jag hållit på med, någon som jag borde ha ignorerat, eller åtminstone vänligt avvisat.

Jag har försökt lära mig min läxa och välja noggrant vilka jag talar med. Ibland är det svårt, många har varit angelägna att höra mer utan att kunna ta till sig så mycket av det jag berättat.

Så jag personligen tror att det är ok att berätta för andra, men komma ihåg att vi är få som fattar. Och som vår käre vän Jesus säger så ska vi inte kasta pärlor åt svinen ;-)

#10 Vissa saker ser jag som ok att berätta, vissa skulle jag aldrig berätta för någon. De sakerna har jag heller inte talat om nu. Men jag känner att jag bla talat om saker som jag egentligen inte (ännu?) har ord för, och dom har på något sätt "skadats" av detta.

Jag tror att man absolut kan förlora kraft och viktiga kontakter genom att berätta för mycket, man kan nog förlora allt. Som tur är känner jag att inget oförlåtligt hänt i min situation :) Men en svidande läxa har jag fått  mig!