För det första så firar inte alla åtta högtider och än mindre i bestämd form "de åtta högtiderna".

Sen så är det här för mig en icke-fråga. Kommer saken upp så gör den och det brukar inte resultera i några negativa reaktioner; men så har ju de som frågar oftast lärt känna mig innan man kommer in på sådant. Jag har inget behov av att ta upp det direkt när jag träffar någon.

Det känns som den här frågeställningen oftast dyker upp hos de som är "nya" och/eller unga och att motivationen bakom det är alltifrån att de längtar efter kontakt med likasinnade till att de är mer eller mindre sensationslystna.

Men när det är en naturlig del av livet så blir inte den biten någon större "fråga" än någon annan del.

Jag pratar inte om det alls. För mig är mitt magiska utövande och min tro lika privat som sex, på ungefär samma sätt. Det är så oerhört personligt och intimt för mig och jag vill inte dela det med andra. I vissa miljöer, här inne t.ex., så kan jag prata om det ur ett allmänt perspektiv (precis som jag kan göra om sex) men jag vill inte gå in på detaljer om mitt personliga utövande precis som att jag inte vill berätta för någon i detalj vad jag och min sambo gör i sängen. Det handlar inte om att skämmas på något sätt, jag tycker bara inte att andra har med det att göra.

Kommer någon hem hit och ser böcker som ligger framme eller dylikt och frågar på ett positivt sätt, ja då kan jag prata lite allmänt om det tills dess att personen är nöjd, men jag berättar ingenting "viktigt". Frågas det på ett sätt jag upplever som negativt så byter jag samtalsämne eller om en främing frågar, likaså om personen försöker nästla sig in och blir för personliga - precis som jag skulle om någon frågade hur min pojkvän brukar tillfredsställa mig.

#1 Wiccaner brukar fira ofta åtta högtider, och det var främst dem jag vände mig till med den delen av frågan. Firar du någon högtid?

Jag var i nittonårsåldern när utvecklade mitt mediumskap och anslöt mig till den wiccanska tron. Då ville jag verkligen träffa likasinnade, så det var en av anledningarna tilll min öppenhet. Och de flesta som känner mig väl har insett att det jag gör inte är särskilt konstigt, förutom en god vän till mig som är pingstvän.

#2 Ja, numera svarar jag på frågor om folk frågar om mina böcker eller om de ser något "märkligt" på mitt altare. De flesta av mina prylar är dock undangömda. Det händer att människor som inte känner mig särskilt väl undrar om jag kan göra "brygder" och sådant, bara för att de ser att jag odlar medicinalväxter, så ämnet kan ju komma upp utan att man "skyltar" med det.

Jag har vissa initierade som jag talar med, annars pratar jag nog inte så mycket längre… Håller med om att man oftast vill prata mer i början. Kanske inte alltid för att skapa sensationer eller för att hitta gelikar, utan även för att formulera sej inför sej själv och andra. Man pratar t.ex. om sin käresta hela tiden när man är nykär, sen brukar det klinga av. Det är för mej lite synonymt. En livslång kärlek med ett åtagande som förhoppningsvis varar lika länge…

Numera vet jag faktiskt inte hur pass väl jag skulle kunna beskriva vad jag tror på och vad jag sysslar med. Jag tycker att mina upplevelser blir allt klarare medan mina definitioner blir allt diffusare. Givetvis kan man berätta att man plockar och torkar vissa örter och använder i olika sammanhang, men kontakten med andligheten är ju övergripande och den vill jag nog inte ens förklara längre. Det känns bäst att bara låta den vara "som den är" utan gränser och ramar.

#3 Det finns många fler än bara wiccaner här inne, så riktar du dig till bara dem, är det bra att specificera det.

Ja, jag firar också årstidsbundna högtider, men precis som Praefatios är mitt utövande högst privat - analogin med sex var bra, jag diskuterar ämnena ungefär lika (lite) ingående och nivån varierar beroende på vem jag pratar med.

#5 Nej jag riktade mig inte enbart till wiccaner. Jag gav några olika exempel på vad jag menade med tro och praktik, eftersom medlemmarna här på forumet både tror och praktiserar på olika sätt.

Jag är är ganska öppen att diskutera min tro med andra om de annser det som intressant. Men jag kan hålla med 2# till vis del. För jag går aldrig in exakt på vad som jag har haft för personliga andliga upplevelser om det inte är en person som står mig väldigt nära. Utan det är något jag vill hålla just personligt och på något sätt mitt eget.

Sen måste jag tillläga att jag har märkt att det är viktigt att man tänker på vilken sorts person du pratar med. För många har svårt att förstå om de inte själv tro på något liknande. Och många tror helt enkelt att man inte är helt frisk.

Något posetivt som jag har uppfattat nu när jag började gymnasiumet, jag vet att jag är ung, är att de som vet och har frågat mig om det har tyckt att det har varit väldigt intressant och helt enkelt velat förstå det bättre.

Hej, jag diskuterar sällan andliga upplevelser och tro med andra jag inte känner väl och delar intresset och synsättet med.  Nära vänner som inte delar mitt synsätt alls låter mig ha mina egenheter (böcker och annat skvallrar ju) och vi pratar då om annat helt enkelt. Blir någon man inte har tilltro till väldigt nyfiken kan man ju säga att man är intresserad ur ett kulturhistorisk/religionshistoriskt perspektivt och finner denna hobby otroligt intressant. Jag gör det inte till en så stor grej, men privat i sitt urval. 

Sen kommer också de fina kännslorna och tvivlen, är jag knäpp? De kan förstärkas av människor som tycker att ens tro och upplevelser är knäppa och då ifrågasätter man. Lättare är det att bara hålla till med gelikar som bekräftar, då slipper man undra om man är knäpp. Bäst är väl att ha både och.

Det är verkligen en balansgång.

Jag ser igen anledning till att delge folk omkring mig eftersom jag de inte riktigt skulle förstå, jag tycker att det är relativt privat, inte ens min man vet allt jag gör. Spådom talar ja högt om ibland för det intresserar många i min omgivning. Som kuriosa kan jag nämna att jag tidigare i veckan skolade in en ny Medarbetare på jobbet som är mycket starkt troende kristen det slog mig att ;vad skulle hon säga om hon visste att jag var häxa!

Jag berättar om min tro om folk frågar, visst finns det risk att de tror att jag är knäpp men det orkar jag faktiskt inte bry mig om. Vad jag gör däremot berättar jag bara för de närmsta och knappt det.

Jag pratar sällan själv om vad jag tror på eller vad jag praktiserar, men eftersom människor som känner mig gärna säger till andra att jag är "en häxa" och liknande så väcker det nyfikenhet och frågor ibland. Tyvärr så har de flesta en annan och mer ytlig syn på häxkonsten så jag blir sällan så glad över dessa frågor. Jag får oftast försvara mig själv från alla dessa idéer de har, och som sagt så vill jag inte gärna vända ut och in på mig själv, speciellt inte när det kommer till trosfrågorna, andliga upplevelser och liknande. Att prata om mer praktiska saker är lite enklare. 

Jag har aldrig bemötts på ett dåligt sätt. Ett och annat léende och nervöst fniss kanske, men det brukar sluta när jag öppnar munnen ;-)

Det finns ett ställe där jag inte skulle nämna något om detta och det är i barnens skola och bland föräldrarna där, eftersom det kan bli ett problem för mina barn. Jag är noga med att inte bli vän med dessa föräldrar eller deras närmaste bekanta på facebook t ex Mina barn har vid några tillfällen fått äta upp vad jag pysslar med.

Vad kul att så många har svarat! :)

#9 Jag har funderat i samma banor. Min frikyrkliga vän tycker exempelvis att spiritualism är riktigt otäckt, eftersom hon anser att man inte kan samtala med "döda", utan att det är demoner man har kontakt med. Det finns säkert andra som skulle bli lika illa berörda.

#12 Nej, för barnens skull är det nog bäst att ligga lite lågt.

Btw, ni som har barn och firar högtider, är ni öppna med vad det är ni firar och låter ni familjen vara med? Jag firar de åtta högtiderna och det märks både när det gäller inredning, matlagning etc. Det kommer säkert en dag när min son kommer fråga vad det är jag firar. Jag har grunnat lite på vad man kan svara på det utan att det blir konstigt. Kanske räcker det att säga "mamma är firar att hösten är här" eller något sådant.

#12 Jag är så öppen jag kan vara (eftersom jag tillhör en sluten tradition, vilket naturligtvis även gäller familjemedlemmar som inte är den del av traditionen) och mina söner får vara med på alla firanden de kan och vill vara med på, samma sak med min sambo.

Jag har skrivit en miniserie med artiklar om just barn och tro, där del tre handlar om helger och högtider.

Jag firar inte wiccanska högtider utan mitt firande rör sig runt vad som händer i naturen just där jag bor och barnen har alltid varit en del av detta. Någon man har jag aldrig haft att ta hänsyn till ;-)

Om någon frågar är jag totalt öppen, annars är det ingenting jag tar upp. Givetvis finns det aspekter av min tro eller mitt utövande som är mer privat än andra och som jag inte diskuterar med vem som helst, några saker inte med någon. De flesta jag har pratat med om det har antingen varit helt oförstående, eller enbart positiva, vilket har varit roligt.  :)

Detta med högtider…jag firar inte de wiccanska det verkar ha blivit någon slags kultur mix hos mig mellan det östeuropeiska och svenska, vilka i sin grund är kristna (fast den ortodoxa skiljer sig).

Men vi har alltid haft små traditioner i släkten, det med faller så naturligt så ingen höjer på ögonbrynen när bilder på avlidna släktingar får stå framme på midddagsbordet vissa högtider. Många av sakerna är så vanliga att jag inte tänker på att det är annurlunda, att tända ljus på bordet där förfädersramarna samlas exempelvis och sätta fram en sup till dom ibland. Vill man kan man ju kalla det ett förfädersaltare. Vi har även små spådomstraditioner, spåkaffe till fikat, ofta åker korten fram med.

Så nej jag flaggar inte, men jag gömmer inte heller. Förhoppningsvis kommer barnen att förstå att man inte behöver ha den kultur-dominanta tron och få ett bredare perspektiv. Då vi inte nämner gud i något firande.

Skulle dock delar av min praktik komma ut skulle det säkert bli en hel del problem, folk har en temdens att vilja skylla sina missöden på andra eller bara skvallra. Och de flesta är nog ganska vidskepliga fast de inte erkänner det, som någon slags fördomsfull underliggande rädsla. Med detta stycker menar jag folk som inte känner mig som person utan mer kollegor, andra föräldrar osv.

#16 De av mina kollegor som vetat om det, har aldrig reagerat negativt. Endera har de varit neutrala eller så har de blivit nyfikna(re).

Mina barn vet sina rättigheter och att de ska prata med mig om de blir särbehandlade p.g.a. att vi/jag är "udda" och när de skett, tar jag med mig ett tegellass med paragrafer - har funkat bra hittills.

#17, jag har ingen som vet om, så mitt påstående kan vara en fördom

 .

Fast jag har nog observerat några småtrix här och där av andra på jobbet, turkiskt öga, ett förklätt pentagram…mina trix syns bara inte, jag tvivlar också på att dom hade kännt igon dom.

De som gillar mig gör det för den jag är med alla mina sidor. De som inte gör det slipper. Jag säger inte att jag är häxa men några har räknat ut det och de flesta andra bryr sig inte.

Jag tro också att det kan vara kulturellt hur man ser på det häxkonst. javisst har jag hört folk prata ganska öppensinnat om vad de tror på och inte, själv hummar jag mest. Men detta gäller då bekanta och folk man inte känner egentligen.

#13 Intressant artikel!

Min son är två år, och eftersom jag är så trädgårdsintresserad, har han lärt sig mycket om växter och djur bara genom att vara med mig när vi är utomhus. Han hjälper gärna till att vattna och gräva, och jag har märkt att han är mer aktsam om växter och djur än andra barn i vår omgivning. :) Att uppmuntra barns fascination till naturen, är säkert en bra "inkörsport" om man vill att de ska få ta del av paganska traditioner. Dessutom tror jag att risken för tramp i rabatterna och avbrutna kvistar på buskarna blir betydligt mindre om barn får vara med och sköta trädgården från början.

Men jag vet inte hur pass mycket av min tro och praktik som jag tänker berätta/visa för honom. Det beror nog på hur hans personlighet utvecklas. Och om han väljer någon annan väg, så är det också okej. Kristen, ateist, buddhist… Skit samma, så länge man respekterar varandra.

#16 Vilken härlig familj, du verkar ha! :) Jag behöver inte heller "skämmas" när jag spår för en av mina närmaste gör också det. De andra i familjen får finna sig. ;)