När jag själv har funderat över varför jag har utsatts för så mycket svårare saker i mitt liv än alla andra jag känner, har jag snubblat över en tanke som jag läste nånstans (minns tyvärr inte var, men känner någon igen det kan ni gärna berätta, så jag kan läsa om boken!). Det handlar om att vi i varje liv utsätts för så hårda prövningar som vi har kapacitet att klara av. Vissa klarar inte mycket, så de får ett lätt liv (eller så har de gått igenom ett hårt liv och tar ett lättare innan de går vidare till nästa prövningar …), medan andra klarar mer. Som vi. Även om det inte känns så, direkt …

För mig är det här en tänkbar förklaring. Det behöver inte vara en giltig förklaring för andra, och det behöver inte heller vara den enda förklaringen. Det kan finnas fler som samverkar. Kanske hjälper det dig en aning. Kram!

“I know God won't give me anything I can't handle. I just wish he didn't trust me so much.” 
―    Mother Teresa

#2: Hahahaha!!! Jag förstår precis hur hon kände!!

Svårt att säga ifrån. Svårt att sätta gränser.
Ja det stannar jag inför, av allt.

Varför? För att jag själv är en person som alltid sätter/satt främst att vilja förstå och strävar efter att alla andra ska må väl?

Kan det vara så? Att min strävan efter att alla andra ska vara nöjda och glada, försätter mig själv i en omöjlig situation?

Är kanske inte altruism alltid det bästa?

(http://sv.wikipedia.org/wiki/Altruism)

Jag stannade också för detta "svårt att säga ifrån och sätta gränser". Det resulterar oftast i situationer man inte vill vara i. Att det skulle handla om nån slags förbannelse tror jag inte,

Jag tror på att du styr ditt eget mående och på så vis också din omgivning. Du har möjligheten att välja, precis som du valt att leva ett liv utan alkohol och droger så kan du välja bort dåligt mående och dåligt umgänge. Det är kanske inte alltid enkelt men det är inte svårare än att du med lite vilja klarar av det. Jag tror också på att "det du stör dig på hos andra är egenskaper hos dig själv" och att anledningen till att de där "vännerna" inte lämnar dig ifred kanske har med dig att göra. Jag lever själv med en drogfri narkoman och jag gick bredvid honom genom hans missbruk och ur det. Han hade också en del problem med att bli av med vissa aktiva "vänner" och några visade sig med tiden vara hans egna "bakdörrar" och att det krävdes mer än bara ett sms eller en kommentar för att stänga dem. Hur han gjorde vet jag egentligen inte jag tror att det är personligt vilken lösning på problemet som passar bäst. Ibland är enda lösningen att byta stad. Jag tror att du bär på svaret innerst inne hur du ska göra för att må bra. Och tänker du positivt och sänder dina "vänner" kärlek och omtanke kanske du faktiskt lyckas vända deras destruktiva leverne. Det är magi i sin kärna. Det du sänder ut är det du får tillbaka. Kanske det låter som rena smörjan och inte alls som tröst för dig men kanske det är värt att prova? Förvänta dig inte en förändring på engång bara, djupa hjulspår tar tid att fylla igen. Naturligtvis var det inte ditt fel att du blev mobbad i din ungdom, det är fruktansvärt hur elaka barn kan vara. Och de sår som mobbing ger är svåra att läka och lämnar alltid stora ärr som färgar den man blir och hur man mår resten av livet.  Men så länge du inte låter det förflutna färga ditt "bara för idag" så kommer du att finna redskapen som gör ditt liv precis så härligt och fridfullt som du vill och önskar ha det. Jag har också hört talesättet " Du får det du klarar av" så tappa inte modet, du bär nog på större styrka än du tror! =) Lycka Till!

Jag svarar er alla i ett inlägg..

Warga, du levererade tyvärr en tröttsam klyscha som jag hört till leda, att "Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är" osv. Det här är inga normala människor jag har att göra med, utan sociopater. Jag är själv vare sig sociopat eller psykopat så den klyschan avfärdar jag bestämt och kastar där den hör hemma - i papperskorgen!

Det här är bittra, hatiska och desillussionerade typer vars liv endast går ut på att supa och leva fan, och de vill dra ner dem de kan i samma skit som de själva är i. De vill inget med sina liv, och vill inte att andra ska vilja något med sina liv heller. Det är lätt att komma med "visdomsord" när man inte förstår riktigt vad det handlar om.

Kanske måste man ha varit i missbruk själv för att förstå..

Jag har provat med vänlighet och empati hur länge som helst mot dessa personer, men så fort man har uppmärksamheten på annat håll så hugger de en i ryggen! De är trevliga och tillmötesgående utåt, men falska som vatten och går inte att lita på för fem öre.

Pratar ner en bakom ryggen och ställer till olika förtret.. ja det rör sig om rena sadister.. och själv har jag alltid varit så långt ifrån sadist man kan komma.

Baubo: Men jag känner många som har svårt att säga ifrån, men de blir ändå lämnade ifred när de ber om det. Det blir inte jag. inte ens när jag blir förbannad och säger ifrån så taket lyfter!

Cortunix: Problemet är ju att jag varit för snäll mot dessa personer, och de förväntar sig därför att jag alltid ska vara sådan. Att jag nu börjat sätta gränser och säga ifrån respekteras inte. Enligt dem har jag ingen rätt till mitt eget liv.

NeferNefer: Det där med att ingen ska prövas över sin förmåga, som mycket riktigt står i Bibeln, anser jag är rent bullshit. Jag vet många som borde prövats hårdare så kanske de hade lärt sig något (bl.a. respekt för andra människor och deras integritet), men istället prövar Gud mig, som redan är hårt prövad. Jag har problem med panikångest och är tvungen att dra mig undan ofta för att inte gå under helt..

#7 Ja, jag har själv haft svårt att säga ifrån när jag var yngre, och när jag började med det så tog det sin tid innan jag blev hörd. Det är inte lätt.  Ändå tror jag inte på förbannelse här. Har också kikat in i den värld du talar om, som tur bara en kort period i mitt liv..

Jag håller med om att det är total bullshit att alla prövas just så mycket man kan ta. Alla mentala sammanbrott, självmord och annan skit talar en helt annan historia. Jag tror inte heller på nån allsmäktig gud.

Vet inte vad för råd man kan ge såhär över internet utan att känna dig bättre. Klipp av alla band till personerna, ta ett hemligt telefon-nummer, flytta!

Jag tillhör dem som tror att andra människor kan skada och att vissa är bättre på det än andra. Det behöver inte vara medvetet. Det kan vara det klassiska onda ögat, att de har stark hug. Jag tror också att en del skapar (omedvetet) entiteter av starka emotionella känslor som kan få egna vingar s a s och har man otur så kan man få en sådan på sig. En del människor med missbruk eller psykiska sjukdomar (inte alla) kan ha fler sådana entiteter runt sig har jag fått erfara. Nu säger jag inte att det är just så i ditt fall, men det kan vara en möjlighet.

En tanke bara: Har du förbannat dig själv? Mår man dåligt så kan det vara så att man blir rädd för att må bra. Att man tycker att man "förtjänat" det man får.

Är det så, så klipp banden till det som gör att du mår dåligt och förstärk banden till det som gör att du mår bra. Var medveten och känn att du förtjänar att ha det bra oavsett hur det har sett ut förr. Du förtjänar att må bra! Du förtjänar att ha det bra! Du förtjänar det!

Ta dig tid att tänka till i slutet av dagen vad du vill ha mer av och vad du vill ha mindre av, och kämpa för det!

Bappho: Är inte riktigt klar över vad du menar med "stark hug", men förstår i övrigt vad du menar. Jag har innan i mitt missbrukarliv fungerat lite som en "magnet" som dragit till sig både kreti och pleti, oavsett personlighet. Detta enbart för att jag velat vara hygglig och för att jag kännt empati med dessa människor. Tyvärr har empatin misstolkats som svaghet från min sida och att jag på köpet blivit lättmanipulerad.

Meaima: Jag mår inte dåligt längre, eftersom jag insett för länge sen att jag inte kan låta dessa destruktiva människor få styra mitt mående. Problemet är att de stör sig på att jag mår bra! De anser inte att jag ska få göra det. Jag är en "svikare" för att jag numer väljer att leva mitt eget liv. I de kretsar jag umgåtts "ställer man alltid upp". Den som vill vara för sig själv ses som en egoist.

Hej

En gång för många år sedan hade jag ungefär samma problem. Det jag lärde mig var att jag inte kan umgås med människor som har på något vis haft del i mitt missbruk. Sålänge de har ett missbruk blir de egoister mot alla som inte är deras missbruk. De kan inte rå för det, lojaliteten fokuserar bara på annat.

Jag brukar räkna att missbruket är slut då man inte har haft återfall i ett år och byggt ett normalt fungerande liv under tiden. Även om den kemiska processen är över finns det så mycket psykologiska mönster kvar som måste brytas och skapas nya relationer och beteenden.

Jag bytte stad, bytte nr och har ingen kontakt med nån alls.

Efter ungefär 4 år började jag träffa en vän som jag har ett förflutet med. Hon hade då själv också tagit sig ur och hade ett fungerande bra liv men vi lockade ändå fram minnen i varann trots att de var bearbetade och begravda för länge sedan. Detta tror jag är olika från person till person, men för mig fungerade det inte och jag ummgås inte med henne alls nu.

Det Bappho skrev tyckte jag var bra. Men att arbeta bort från människor magisk fungerar dåligt ifall man inte har brutit med dom helt. HELT!

Sen och jag väger mina ord på ett öppet forum. Vissa resor kan ju attrahera ganska så negativa entiteter. Och när man landar från dessa resor kan man ju kasta ganska elaka ögon på sig själv eller för den delen skapa en tankeform själv av all emotionell skit. Så förutom att bryta och skydda sig mot ovänner är det viktigt att rena sig själv. Väl.

Trevlig helg och jag önskar dig allt gott =)

#11 En modern ordvariant av hug är håg, vilket är ett ord som faktiskt förklarar lite vad hug är. Tänk dig när man känner en stark håg till någonting/någon. Människor som känner stark håg har en stark hug som i sin tur är en del av oss som kan nå ut och påverka utanför oss.

Onda ögat t ex beror oftast på avund. Någon avundas någon annan och har den personen stark hug så kan den skada med sin avundsjuka.