Åh, så hemskt! Jag hoppas dock att det gick bra med din hund. Jag hoppas alltid på mirakel.

Jag vet inte riktigt vad jag tror, men det viktigaste för dej i en svår stund är vad du själv tror. Stanna kvar i det som känns bra!

Har fått låta avliva två katter. Besluten var horribelt svår att fatta, men själva stunderna när de passerade var vackra. Deras aska finns på en väldigt vacker djurkyrkogård, ute på landet vid en gård och en fantastisk ekbacke. Ibland ser jag dem där. Ibland tänker jag att de är med mej.

Ha det bra!

Hoppas din hund mår bättre nu och att ni hann till veterinär.

Jag är inte riktigt säker på vad jag tror när det kommer till döden. Men den är ju lika naturlig och oundviklig som livet. 

Jag miste min första hund för ett par år sedan, och det jag vet är att han lever starkt kvar i våra minnen och på så sätt lever han kvar här hos oss.

Jag är övertygad om att djur också lever vidare. Har själv sett "spökhundar" bredvid andra människor och även hört min förra hund tassa på golvet efter att han gått över. Hundar framför allt är ju faktiskt människans bästa vän och i många fall fortsätter dom att vaka över sin husse och matte.

Det är fruktansvärt att behöva se sin bästa vän och familjemedlem lida, men tänk på att han faktiskt egentligen bara åker hem igen efter att ha levt sitt liv på jorden. Jag pratar fortfarande med min första hund som också var som min lillebror (eftersom jag inte har några syskon) och jag vet att han alltid kommer att vara med och vaka över mig. :)

Massa kärlek till er båda och hoppas att det går bra!

Han vaknade aldrig ur sitt koma. Han var mycket svårt sjuk och hade antagligen inte klarat sig vad man än hade gjort. Han somnade fick somna in med sin familj bredvid.

Jag kände bokstavligt livet rinna bort från honom när vi tog farväl innan vet kom med sprutorna. När han sedan fick den sövande så kände jag en kort stund av lycka. Han viste att vi var där.

Nu vandrar han i dom sälla jaktmarkerna, väntandes på sin flock igen..

Usch, vad tråkigt. Jag lider med dig. 

Jag vet själv inte exakt vad jag tror om livet efter detta för djur, man jag är övertygad om att de får det bra, vart de än hamnar. Djur är villkorslöst goda varelser som förtjänar att få vistas på en bra plats när detta livet är slut.

Det kanske inte hjälper just nu, men du gjorde allt du kunde för din hund och var med in i det sista, och det tycker jag var starkt gjort. Det verkar som om han var mycket älskad, och det tror jag att han visst.

#4

Åh, stackars dej! Sänder dej varma tankar.

Men, vad skönt att du ändå fick en sån fin känsla av kontakt. Den ska du bära med dej. Din hund finns ju alltid med dej i din kärlek och i dina minnen!

#4 Nej vad tråkigt! :( Lider med dig, vet precis hur fruktansvärt det är. Men tänk på att han har det bra nu och han fick vara med er in i det sista. Och det är klart att ni kommer att träffas igen, och till dess kommer han säkert att vaka över sin matte. :)

Eller husse så klart. :)

Exigo, jag känner med dig. För ett par år sedan dog vår älskade hund och jag vet att hon fortfarande existerar.. Jag upplever henne ibland som en närvaro, en skugga i ögonvrån, en varm känsla, och hon kommer också ibland på besök i mina drömmar.

Jag vet skillnaden mellan när jag drömmer om henne som i en "vanlig dröm" och när hon faktiskt besöker mig (eller jag henne?) i drömstadiet under natten. Den gångna natten var just en sådan natt och det var fantastiskt att få träffa Ronja igen, för det var ett tag sen. För mig finns egentligen ingen död. Bara olika upplevelser, olika tillstånd i varat.

#4 Så sorgligt att höra. Alltid svårt att mista en kär vän.

Så tråkigt och hemskt att mista din hund! Men jag vet att dom lever vidare. Min första hund har jag sett inte mindre än två gånger efter hans död, den andra hunden kom tillbaka en gång och låg på favoritstället ute vid nyponbusken på gården.

Den första hunden träffade jag på en skogspromenad när jag var ute med hund nummer två - som var vid liv då.. Jag böjde mig ner för att koppla den eftersom jag inte såg till någon ägare till hunden som kom springande emot oss. När jag reser mig upp igen, sedan jag kopplat hunden, var den lösspringande hunden som bortblåst. Jag vände mig om och tittade åt alla håll men någon hund fanns inte i närheten - och sikten var hur bra som helst i tallskogen. "Athos" ropade jag av glädje, när det gick upp för mig att det var min döda hund, för den såg exakt likadan ut. Så visst lever dom vidare.

Strax innan min tredje hund gick bort så hade jag en märklig upplevelse, endast en månad innan. På natten svävade jag i rummet ovanför sängen, vet inte om ni har upplevt s k UKU:s, när själen lämnar kroppen, men det är vad det är i alla fall. När jag svävar där ovanför hunden som ligger vid min säng, så får jag för mig att jag skall testa att klappa den för att se om den reagerar.. Men när jag klappar den så går händerna rakt igenom kroppen. Jag ser tydligt mina händer, men hans kropp blir mer flytande, som ett töcken. Han fick en stroke en månad senare och vi blev tvungna att avliva honom..

Det märkliga med dessa UKU:s är att man ser allting precis som det ser ut i rummet, ändå är man svävande och kroppen(som ligger i sängen) går inte att röra under tiden - inte sällan möter man varelser från andra världar också.

Detta kanske är lite offtopic, men jag har alltid sett korpar när något är på gång. Jag har inte bara sett någon enstaka korp, utan hela tiden. Dom sista veckorna innan hunden dog så såg jag massor av korpar, hela tiden. Så jag gick och var rädd att något skulle hända. Men vem det drabbar vet man aldrig. Det var lika dant när jag nästan dog för drygt ett år sedan…

I alla fall så hördes hans skall flera dagar efteråt, som om han inte ville lämna oss. Och dom var djupa och mäktiga hans skall.

Jag känner också med dig, exigo!

Och är övertygad att på något sätt fortsätter våra djurvänner att finnas, jag har drömt starkt otaliga gånger om min älskade hund jag hade som barn/tonåring, likaså om speciellt en av mina katter på andra sidan.

Och det där dödsögonblicket är så mäktigt, och känslan av befrielse efter den, att jag kan inte tänka mig att de skulle bara upphöra att finnas. Hela deras väsen försvinner ifrån kroppen, men de är fortfarande så närvarande. Det har varit en stor tröst för mig.

Min gamla hund (har en ny nu) gick bort för 3.5 år sedan. Han fick aldrig vara på övervåningen eftersom maken är lite allergisk, så döm om min förvåning när jag låg i sängen och saknade honom några år efter hans död - och när jag skulle gå på toaletten så låg ett av hans hårstrån på min mage!! Maken var bortrest några dagar och när han kom hem så berättade jag om Kings besök/tecken och skulle då visa hur jag gjorde - då låg det ett nytt hårstrå på magen!!!! Detta hände en tredje gång, precis den kväll när jag läst en annons om ett par som ville omplacera sin hund. Jag tog det som ett tecken och nu finns den annons-hunden hos oss och vi är väldigt glada i den!

Jag är rätt övertygad om att vi får återse våra käraste följeslagare i något slags efterliv, om vi vill - i synnerhet hundar som ju redan har en så oerhört stark koppling till människan.

Jag tror absolut att de också har ett liv efter döden, alla djur tror jag, inte bara dem närmsta djuren till oss människor.

för cirka 4 000 år sedan skrev denna person detta, tänk att det han skrev för 4 000 år sedan stämmer än idag :-)))

The soul is the same in all living creatures,

although the body of each is different.

-Hippocrates

Nja det var över 2000 år sedan Hippocrates levde, inte 4000, men det är ändå väldigt länge sedan