Har under flera år känt en kille som jag blev väldigt kär i, vi blev tillsammans efter 3 år och de första månaderna var de jättebra.

Jag var hur kär som helst i honom, älskade honom mer än allt annat i världen. Tyvär hade han bara mig för att han kände sig ensam annars, inte för att han älskade mig eller liknande.

Han var dessutom depprimerad under flera års tid, fanns där mest för honom som en boxningskudde.. där han kunde lägga alla sina tankar, soger och problem över.

Mina intressen och mina problem, eller i huvudtaget mig kunde han inte acceptera, utan fanns mest där för honom så han hade någon som han kunde få lite kärlek utav, ja, ha de mysigt.. och få kasta skit på.

Han sa aldrig de första 5 månaderna att han älskade mig, och de hade jag sagt till honom att gör du inte de, så säg de inte utan de är viktigt att du menar de och de är starka ord. Men efter 5 månader så kom han en dag och sa "jag älskar dej" Men så kom de ju…

De fanns dom dagar han kom hem tidigare ifrån jobbet (mkt tidigare, flera timmar) bara för att han var ledsen.. så suckar han.. kommer och lägger sig i sängen brevid mig, vänder ryggen mot mig och säger : jag vet inte om jag älskar dej längre…

Detta fick jag stå ut med flertal gånger, varje gång jag hörde detta så kändes de som han högg tusentals knivhögg rakt i mitt hjärta…

och dom dagarna han bler så deppig och konstig, så var han ärligt talat farlig, blev han så deppig, så kunde han göra vad som helst, de gick inte att stoppa honom, ville han slå mig så gjorde han de.

De var i flera lägen som han gjorde mig rädd, fanns ALDRIG för mig.

Var en sen kväll då vi skulle gå och lägga oss och jag var jätte ledsen, låg brevid honom och grät, han var klarvaken, visste mkt väl om att jag grät, men han sket i de.. han ORKADE inte trösta mig.

jag har stått ut med sååå himla mkt med honom, jag vill bara glömma allting men hur jag än gör så finns han ändå där, hur mkt han än har sårat mig och inte kunnat att acceptera mig för den jag är, så älskar jag honom.

Jag var som en städerska för honom, dagarna han jobbade så var jag alltid hemma hos honom, diskade, städade, tvättade, lagade fin middag som stod på bordet klar tills han kom hem från jobbet, VARJE DAG samma veva.. men jag fick ingenting ut utav de.

Jag frågar mig själv, lika väl som mina vänner gör.. HUR kunde jag älska honom, och varför gör jag fortfarande det ?

Ända sedan vi gjorde slut så har vi hållt på som bara den, vi har bråkat, blivit samt, bråkat, blivit samt… samma veva hela tiden.. och jag orkar inte mera.. jag vill bara gå vidare och glömma.

de MÅSTE finnas någon formel som kan hjälpa till på traven, bränna något personligt ? vad som helst.. någon måste kunna hjälpa mig. Vill kunna gå vidare i mitt liv utan att behöva känna att han hela tiden finns där i mitt huvud.. orkar inte mera. något måste man kunna göra,  är uppen för alla förslag, så vet du något så snälla skriv, är Evigt tacksam för hjälp !

Jag var/är sååå otroligt förälskad i honom, han är fortfarande jätte viktig för mig, tycker de är riktigt jobbigt för ja vet verkligen inte hur jag ska hantera allt detta, måste ha hjälp !