På http://www.murberget.se/ kan man läsa bevarade folkminnen. En riktig guldgruva!

Här är två berättelse:

"Ett par häxor

Nere i Dorotea var det två systrar, som var riktiga trollkäringar. En hette Gunilla och den andra Brita Stina. Gunilla dog året efter det jag gick och läste för prästen. De där två brukade gå på gravarna och ta mull, som de använde i sina trollsatser. En julmorgon, då kyrkväktaren skulle gå upp i tornet och ringa andra gången, mötte han dem i torntrappan. De blåste ut ljuset för honom, men han hann ändå se, vilka det var. Det påstås, att det än i dag skall synas märken efter att de skrapat klockorna. Somliga påstår, att de gnagt på klockorna, men det är väl inte möjligt.
Den där ”Jon bär´ s Gûnnel” var ”stygg” förfärligt. Gubben hennes låg sjuk länge, så att Gûnnel blev ”less” på att sköta honom. Då tog hon en dag och rent ut gav honom stryk i sängen, där han låg. Men då hon skulle till att dö själv, lärde det vara ”otröjsamt” (otrevligt, långsamt). Flickan som skötte henne, satt en dag och läste för henne ur bibeln. Då kom där in en ”gamm, stor, stygg okäns gråhunn” och ”låg åt” där vid sängen. Jäntan hutade till åt honom, men det brydde han sig inte om. Men så slog hon till honom med bibeln över nosen, och då måste han förstås gå ut. Då det gått om en stund, kom han in igen, och då var det inte möjligt att få ut honom. Han ställde sig med framfötterna på sängbalken och stod och gapade över gumman med tungan hängande ur munnen. Så stod han, ända tills gumman andades ut och var död. Då gick han ut och ingen såg mera till honom. – Det ”gatt fell” (måtte väl) vara n´ tytje” själv, som kom i den skepnaden och tog hennes själ.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 890,År 1917,  Dorotea Ed, Båtas.

Svarta hunden

I Nore i Åsele var en gammal käring, som var en riktig ”fabelmora” och förfärligt ogudaktig. Då hon låg för döden, hade det varit mycket ”otröjsamt”. De försökte läsa ”gussol” för henne. Hon bad dem tiga med sånt, och då de inte lydde, vände hon sig mot väggen och härmade dem. På kvällarna och nätterna var där förfärligt så oknytt. Upprepade gånger hörde de en hund krafsa på dörren och ”gnister”* och vilja in. Då de öppnade var där ingen hund. Men till slut kom han allt in! Han var stor och svart och kröp strax under sängen, därifrån han aldrig kom fram. Det blev till slut ett sådant leverne med ”skrömta” där, att man måste ha dit prästen. Denne läste och bad och fick på det sättet fritt från andarna. Käringa kunde han dock ej ändra sinnet på, hon dog som hon hade det. En dotter till henne lever ännu och bor i Storsjö.

*Anm.
”Gnister” är det tiggande lätet hos hunden. Den stora svarta hunden, som nämnes i sådant sammanhang är alltid djävulen själv

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Bok/Häfte:VIII_1917. Uppteckningsnr: 2899, Anundsjö, Solberg."