Fy fan! Jag kommer inte på nått trevligt iaf och jag tänker på talesättet "ont ska med ont fördrivas"

Jag har sagt det förut (kanske inte just här). Men vissa ska verkligen inte ha barn! Borde göras nått lämplighets test..

Jag håller helt med er båda två. Jag orkar inte med sånt här mer, jag är numer öppen och är inte rädd att säga sanningen längre (beror ju på vem man pratar med, för alla behöver ju inte veta) men jag blir lite ställd när jag såg det som var riktat mot mig nu, eftersom jag vet att hon är kapabel till det mesta. Jag tycker att de borde få sin del snart, att allt skulle sluta gå så bra för dem. Det är extremt frustrerande…alla ifrån "deras" del av släkten vände mig ryggen efter anmälan utan att ens fråga hur jag mådde eller vad som hänt. De lyssnade bara på henne och fortsätter att stå på hennes "sida". Jag blir bara så ledsen…

Du och din syster ska definitivt bort från en så skadlig miljö! På kommunens socialkontor ska de hjälpa er, och gör de inte det GÅ VIDARE. Kolla om det finns nån advokat som kan hjälpa er. INGEN ska behöva ha det så.

Magiskt beskydd, varför inte kolla Gannas eller therootdoctors sidor:

http://tunrida.jetshopfree.se/default.aspx

http://www.therootdoctor.se/

#4 Jag tog upp allt detta med polisen och pratade med dem men de ansåg att det inte finns några tillräckliga bevis på grund av att jag inte hade fotat efter misshandel eller att det inte fanns vittnen. De hade ett enda förhör med mamma och efter det så lades fallet ner, vilken innebär att hon förnekade allting. Jag hittade en artikel på internert som beskrev min mamma otroligt likt, så jag tog med det till dem och förklara hur det varit. Och de håll med om att det verka som artikeln stämde utifrån det jag sa. Likförbaskat sitter min syster kvar på gården och försvarar henne och styvfar. När jag fråga om hon tyckte det va OK att hennes far slagit henne svara hon ; "jag blir ledsen ett tag och sen dagen efter är det bra igen" och att "jag har inte med det att göra". Allt heter att jag fått så mycket, de har bara velat mitt bästa och de är så generösa. Men det stämmer inte alls, och de som misstänker det låtsas om ingenting…

Om ni vill läsa artikeln så länkar jag…

http://vuxnabarn.nu/narcissism/den-narcissistiska-mammans-karaktarsdrag/

Den beskriver en hel del.

#4 Ska titta på länkarna, tack :)

Det du har varit med om låter rent för jävligt. Men du behöver inte ha det som du har det nu, det går att ställa saker till rätta. Inte förändra det som varit förstås, men leva annorlunda härifrån och framåt.

Därför är det viktigt att du drar din gräns här och nu - mellan dig och dem. Mellan då och nu. Det som har varit, har varit, men du lever det förflutna fortfarande. Frågan är hur länge du ska tillåta det som varit att påverka dig och ditt välmående idag?

Du kan ta tillbaka din egen kraft så att dessa människor inte kommer åt dig mer, det är bland det viktigaste du kan göra för dig själv. De har tagit av din kraft under många år och det är inte rätt, ingen har rätten att ta av någon annan om inte denna går med på det. Men man måste själv sätta ner foten och säga stopp. Om inte utåt till andra, så åtminstone inom sig själv. Dra din gräns.

Jag önskar därför att du ser din egen otroliga styrka och essens. Men du måste bestämma dig för att du är värdefull. Och det kan bara komma från dig själv.

Kram!

#6 Tack för dina jättefina ord. Jag har ju (tur nog) flyttat därifrån. Men vart jag än vänder mig så finns de alltid där. Antingen i minnena, jag drömmer om dem, känner att det är orättvist och så bor de inte så långt ifrån samt att vi har gemensamma vänner. Och så nu, när jag varit starka att yttrat mig om sanningen "öppet" så skriver hon så hotfullt. Jag vet vad hon är kapabel till. Hennes vilja går ALLTID igenom. Jag önska att jag kunde göra något för att de inte skulle få allt de vill ha. Nu har de fått en hel gård testamenterad till sig, hon vill bli stödfamilj och starta hunddagis. Syster är kvar, och försvarar dem. Djuren som behandlas som skit är med kvar. Känns som att hur ärlig jag än är, och hur fel de än gör så belönas de bara och jag sitter i skiten… Och nu börjar jag oroa mig angående det hon skrev…

#7 Sluta oroa dig och ge upp tanken på att du är ett utsatt offer, det leder ingenstans. Kom ihåg att du inte kan fly från dig själv, för det är din upplevelse det handlar om, inte någon annans.

"Hennes vilja går ALLTID igenom."

Vad tror du det beror på? Vad är det hon har som inte du har? Och varför skulle inte din vilja gå igenom, för dig, i ditt liv? Vilken ÄR din Vilja? Vet du?

Fokusera på dig själv. Skapa det du vill ha. Det du vill se, utifrån dig själv. INTE utifrån dem. Annars lever du utifrån andra (de) och inte utifrån dig själv. Du är inte här för att leva någon annans liv än ditt.

Jag har inte läst boken, men väl har jag hört Ben Furman tala om sin bok "Det är aldrig försent att skaffa sig en lycklig barndom", den skulle kanske vara upplyftande att läsa? Han har skrivit om människor, som trots hemska upplevelser i sin barndom, har kunnat hitta "det goda i livet".

Jag tror att det är precis som du säger att hon alltid kommer att finnas i ditt liv. Därför känns det så viktigt att du hittar så många goda motpoler som möjligt till henne. Att skapa goda relationer med andra, exempelvis din fars släkt, att ge dej själv chansen att uppleva många bra saker, som kan gör att du får en balans i dej själv.

Det är hopplöst när de som ska hjälpa låter sej duperas. Jag tänker också att det skulle vara bra om du kunde beskriva det du varit med, så att det kan hjälpa även andra…

Minns att du är en stark överlevare, som har tagit dej igenom detta hemska samt att du är klok nog att inse att det är åt h-e fel!

Även om det inte ger dej rätt mot henne, så kan du också vara värd att få hjälp med att hantera dina upplevelser. Sök en bra terapeut, för det är viktigt att du får må bra ändå!

#8 De där orden var helt lysande. Jag har också haft en riktigt, riktigt tuff barndom (men på ett annat sätt än TS) och har dessutom väldigt mycket problem som vuxen. Det enda sättet att göra någonting åt situationen och för att gå vidare är just att aldrig se sig själv som ett offer. Man måste såklart få sörja, men sätter man sig i en offerposition så blir man helt oförmögen att gå vidare för då sitter man i en position där man måste ha hjälp och omvårdnad för att kunna ta sig vidare.

TS, du är stark! Du klarar det här. Det kommer att vara skitjobbigt, men eftersom du inte är ett försvarslöst litet offer utan en kämpe, en krigarinna, en överlevare, så kommer du att klara dig igenom allt och när du kommer ut på andra sidan så kommer du att kunna välja om du vill skratta dina plågoandar rakt upp i ansiktet, eller om du vill förlåta dem och hjälpa dem att må bättre och bli bättre människor.

Du kommer att ta dig ur det. Du måste bara visa dig själv att du har lite jädrar anamma och stolthet i kroppen.

I övrigt, så tycker jag att följande ord från inlägg #8 är viktiga:

""Hennes vilja går ALLTID igenom."

Vad tror du det beror på? Vad är det hon har som inte du har? Och varför skulle inte din vilja gå igenom, för dig, i ditt liv? Vilken ÄR din Vilja? Vet du?"

Där tror jag att du har nyckeln till din framgång och seger.

Jag tycker alla har skrivit väldigt klokt i denna tråd.

Att inte sätta sig själv i offeposition, eller annan martyrdom är som föregående har föreslagit det bästa rådet. När livet trampar på en är det bäst att resa sig och trampa tillbaka.

Sen om din mamma har en narcissistisk, sociopat läggning i personligheten (det kommer ju i olika grader) är det viktigt att förstå att dessa personligheter brukar vara väldigt manupilativa mot sin omgivning. De är också helt övertygade om sin rättfärdighet i olika dilemman och situationer, de kan inte se något annat. Och de brukar kunna manupilera sin omgivning till att de är offren. Om man ska dra en grov generalisering.

Så om det handlar om dessa sjukdomar är din chans att ändra på henne utan att hon får långvarig vård, nästintill obefintlig.

Att du har fått utstå psykisk och fysisk misshandel i barndomen är fel, och helt och hållet på de vuxnas ansvar. Du har ingen del i det.

Men att hon försurar ditt liv som vuxen, där har du både makt och ansvar gentemot din välfärd och de omkring dig. Vilket är väldigt hoppfullt och fyllt med alla möjligheter man kan få =)

Professionell magisk hjälp är nog bäst i sådaana lägen =)

Först vill jag tacka er alla för att ni tar er tid att svara. Jag mår inte alls bra av det som hänt. Jag vet förstås att det inte finns något jag kan göra för att få mina 17 år med min andra släkt tillbaka, men de finns här nu (även om jag inte ens hunnit träffa allihopa än). Men de verkar jättehärliga och det är jag glad över

#8, #10 Att hennes vilja alltid går igenom är oftast för att hon manipulerar till sig det. Jag kan ge exempel. Om jag ville träffa en vän och hon inte ville det, men styvfar sa att det var OK hette det att han inte kan fatta sådana beslut för jag var inte hans barn. I nästa stund skulle jag vara tacksam att jag hade honom som far.

Om man tyckte hon hade fel i något så visste hon exakt vad hon skulle säga för att man skulle "förstå" henne och hålla med så hon fick rätt. Sen var det inte mer om det. Spela ingen roll om det var jag eller någon vuxen som satte sig emot, hon hade alltid rätt och vek sig inte för någon även om det var en skitsak.

Hon har alltid haft lite av "talets gåva" brukar folk säga (på både gott och ont). Hon kan hjälpa och stjälpa ganska lätt. (Eller hur jag nu ska säga).

Jag däremot har varit tvärtom. Tyst. För det var ingen idé att säga emot, bara lyda. Då blev de sura över det och skrek att det går ju inte ha en diskussion med någon som inte diskuterar. Men vad jag än sa så blev jag nedtryckt. När jag väl yttrade mig sen när jag blev äldre så fick jag skit för det och skulle hålla käften och blev tillslagen för det. Eller så skulle jag passa mig. Nu är jag trött på att tystas ner.

Min vilja; Att folk ska så reda på sanningen, bli medvetna. Att djuren kommer därifrån och syster med. Att jag ska känna mig "färdig" att klara gå vidare. Att slippa tänka på dem, för jag blir jämt påmind och det är jobbigt. Jag vill kunna gå i söderköping utan att folk tittar snett på mig (för många vet, i alla fall hennes verition av allt, även folk jag inte känner).

Jag vet att hon aldrig kommer erkänna sina fel, för hon har "inga". Därmed kommer hon inte heller acceptera någon form av vård.

Tack alla för att ni påminner mig att jag är stark. Jag glömmer det ibland. När jag känner att jag inte orkar. Men det är så stärkande att höra det av andra, så tack!

#11 Tack för fina orden, och du har rätt i att jag inte kommer kunna ändra henne så en ursäkt lär aldrig komma. Vad menade du med proffisionell magisk hjälp?

Just det, funderar på att skriva en självbiofrafi för att arbeta mig igenom allt och få "skriva av mig", som lite terapi…

#12 jag menar att om du eftersöker en magisk lösning eller en knuff i detta så skulle jag i en sån viktig och omfattande situation söka hjälp hos någon som arbetar med det profesionellt och har djupare kunskap. se exempel i #4

Tyvärr, om din mamma lider av en sådan personlighet är det bäst att se det som ett förlorat slag i jakt på rättvisa, någon förändring och ett erkännande.´Om det verkligen är en psykisk sjukdom (det är ju inte helt rätt att ställa en diagnos på ett forum, även om det verkligen verkar så) blir det sämre med åren utan vård. Och speciellt om man har en partner som själv har dessa drag.

Det är också konstigt att ställningstagandet blir år hennes håll i familjen osv. men jag tror att det är vanligt, på något vis är de som är starkast och mest övertygande som flocken tror på.

En självbiografi är fint och jag skulle tro väldigt hjälpsamt. Jag hejar på dig =)

#13 Tack så mycket för ditt svar, verkar vara en del kloka ord :) Synd att släkten vände en ryggen och inte ens brydde sig om att lyssna, utan blint tror på hennes ord, men å andra sidan märktes det ju vilka i min närhet som faktiskt brydde sig…

Jag tror med att en självbiografi kan vara till min hjälp :)

Jag tycker att du försökt att göra det du kan. Du kan inte rädda din syster om hon inte själv vill, men däremot kan du finnas där för henne som ett stöd den dagen hon själv vågar ta steget, om hon nu kommer att göra det.

Om jag var i din situation så hade jag brutit alla band och kopplingar. På så sätt minimerar du alla försök till fortsatt manipulering och annan skada. Gör gärna magiskt arbete i syfte att skydda och stärka dig själv, men hämnd får dig bara att göra nya band där de kan komma åt dig. Möjligen om du ber någon annan att göra det åt dig. 

Djuren kan ju inte lämna din mor och hennes sambo av egen kraft men det finns många människor som slåss med näbbar och klor för djurens rättigheter. Kanske du skulle vända dig till en sådan grupp och berätta vad du vet.

#15 Tack så jättemycket för ditt svar. Min syster vill inte veta av mig i dagsläget, men en dag kanske. Och då kanske hon vill och kan förstå mer.

Jag har brutit banden med just dem, men de vänner vi har gemensamt vet jag inte riktigt vad jag ska göra med…jag blir så kluven. Min "låtsassläkt" har jag ju kvar på FB men ingen av dem eller deras anhöriga har frågat hur jag mått eller så. Men ibland kommenterar de min status och pratar om vi ses…om jag klipper kontakten med dem är jag rädd att snacket blir ännu värre. Att "bara för jag var osams med mamma och styvfar så tog jag bort dem med". Men det är väldigt frustrerande att se deras statusar samtidigt, om de är med mamma och skriver hur underbar hon är som hjälpt till (det låter som jag aldrig funnits, och även om jag avskyr familjen nu så skär det jättemycket).

Jag vet ju inte heller hur mycket skvaller det går från deras sida för den delen… Blev så ledsen på plastfaster..hon lyssnade och höll med om att mamma gjort fel och att de borde ta hand om sina barn och djur. Jag berättade att jag skulle göra något så de inte kunde göra så mer (anmälan) och det tyckte hon var bra. Tills hon fick veta vad det var. Sedan dess har jag inte hört något och hon är med mamma jätteofta och beskriver hur underbar hon är…

Frustrerande…

Jag hejar på Bapphos förslag om att vända sig till någon djurrättsgrupp, då kommer djuren därifrån och kanske din syster skulle öppna sina ögon när hon såg andra människor utifrån komma och ta ställning mot din mammas hemska agerande!

Hur som helst, lycka till och tappa inte tron på dig själv! Jag har själv haft en del med en psykopat att göra, och verkligen upplevt hur viktigt det är att aldrig tvivla på sig själv. Aldrig.

#17 Tack så mycket :)