Med avseende på föräldrar/svärföräldrar föll det sig rätt naturligt när barnen (eller snarare det första) inte blev döpta utan namngivet/välkomnat vid en hednisk ceremoni. Fast jag hade nog pratat om det redan innan och det har aldrig varit ett problem, de har väl alltid vetat hur (o)vettig jag är ändå, min tro, min kall och mitt utövande har aldrig påverkat det. Det tål väl att nämnas att ingen av dem är aktivt troende av något slag.

Mina vänner är endera hedningar av något slag, eller så har de upptäckt att jag är det efter vi varit vänner ett tag; jag tar inte upp "metafysiska" frågor om det inte faller sig naturligt i konversationen.

Jag ser det väl inte direkt som något "ställningstagande" jag måste basunera ut för hela världen, men jag döljer det inte heller.

Jag har aldrig kommit ut, utan haft dessa intressen från barnsben och alltid varit öppen med det.

Tack för era svar, det hjälpte lite. Men min tanke var vä just när det gäller folk utanför familjen, typ när man skaffar nya vänner.

Jag skriker inte ut till alla jag träffar om vem jag är och hur jag lever å vad jag tror på, utan de brukar märka det av sig själva vart eftersom.

Jag tror inte du behöver vara orolig, tycker de om dig och vill vara din vän så accepterar dom dig för den du är. Kan dom inte acceptera dig så….. tja jag skulle nog klara mig väldigt bra utan dom då.

Jag har aldrig döljt något för någon, men det är inte heller något jag brukar gå runt och prata om. Fast nu för tiden har man ju många som facebookvänner och där är jag öppen med både det ena och det andra. 

Min öppenhet på facebook har gjort att jag varit tvungen att välja bort en person ur mitt liv eftersom hon började skicka mig sms och liknande på löpande band och anklagade mig för att bola med djävulen och dra mina barn i olycka och liknande. Annars har jag nog aldrig märkt av något problem. 

Om jag skaffar en ny nära vän eller pojkvän t ex så fattar de nog galoppen så fort de stiger in på min gård eller går in i mitt hus. Det går nog inte att dölja. Jag har faktiskt inte ett enda minne av att jag tänkt, nej, nu ska jag berätta..

jösses, inte roligt när det blir på det viset, det enda som har hänt mig var en kollega som en dag tog mig åt sidan och sa " du har väl inte gått över till den mörka sidan?" efter ett litet lätt nä då det är ingen fara, det har jag inte gjort, så har allt varit frid och fröjd. ( jag bor i ett väldigt kristet samhälle)

De flesta på jobbet vet ( hade förfest här hemma en gång) men det är ingen som har reagerat negativt, åtminstånde inte så att jag märkt det. Utan de accepterar mig för den jag är.

Vist har jag mäniskor runt mig som öppet säger att de inte tror som jag och det är helt okej - så länge de ändå antingen accepterar mig som den jag är eller väljer att gå sin egen väg.

Samma här, jag har heller aldrig talat om det för någon, det har kommit naturligt i konversationer, när de har sett mitt hantverk etc. Eller inte alls.

På ett sätt förstår jag inte frågeställningen riktigt, det blir lite känsla av "måste jag berätta för folk att jag är * först, så de kan bestämma om det är ett hinder för att bli vän med mig eller inte?" och sådana grunder för vänskapsrelationer har jag aldrig sett som sunda. Detta oavsett om det som ska berättas (*) är tro, sexuell läggning, intresse för numismatik etc.

Nu säger jag inte att det är så för dig, NadjaIyona, men de som känner att de måste tala om sådant för folk tidigt i en relation, är ofta inne i en "missionerande" fas, där det de har hittat känns så bra att de vill visa upp det. Ungefär som när man är nykär.

Jaaa hmmm jag vet faktiskt inte hur jag "kom ut ur kvastskåpet" men de flesta ser ju pentagrammet runt halsen, pentagrammet runt fingret och pentagrammet jag har intattuerat i nacken ;-)

De flesta som inte vet om att jag är häxa/wicca blir väldigt nyfikna och frgar väldigt mycket. Jag berättar gärna om de är nyfikna.

Senast i lördags på min makens morfars urnsättning fick jag förklara för en ingift släkting till maken vad jag tror och tycker.

Särskilt eftersom jag fick lite svårt att andas i kyrkan och var tvungen att gå ut.

Jag klarar verkligen inte av att vara i kyrkan med tillhörande tillbedjan osv :-/
Vet inte varför men jag har alltid känt så i kyrkan.

men för att komma tillbaka till ämnet igen så har jag inte kommit ut på nåt speciellt sätt utan det blir efter hand folk märker som jag förklarar.

Har faktiskt inte råkat ut för några tråkigheter förutom från min mormor när hon levde.

Alla andra är mycket förstående och tycker det är väldigt intressant.

Det är jag mycket förvånad öveer faktiskt men det är skoj.

Har väl aldrig varit i något skåp, fast min tro och mitt utövande brukar inte vara de första sakerna jag berättar om mig själv. Det är inte alla som är ett dugg intresserade. Men de flesta kommer på det ganska snabbt om de talar med mig en längre stund, ser mina hantverk eller hör min musik.

Jag har ett par kompisar dock som fått för sig att det är så spännande att de vill tala om det för nästan alla som träffar mig första gången. Något jag inte uppskattar verst mycket.

Som de andra som svarat på frågan så har inte jag heller haft de behovet att flagga med vad jag tror på, vad jag tycker och framför allt det jag gör. Det kommer sig naturligt då det är en del av mig och min vardag.

Men när man nu har skaffat sig en ny vän/vänner så har det oxå kommit sig rätt så naturligt om vad jag står för i form av diskussioner, intressen osv.

Och i de stadiumet så märks det rätt så tydligt om det är en person som accepterar andras levnadssätt, eller om det är ett pucko som bara ser rakt fram. Och i mitt fall så för de sist nämnda så åker dom bort från början för oftast så har jag inget gemensamt med dem överhuvudtaget.

Jag har inte heller "kommit ut" och ser ingen anledning till att göra det heller. Jag skulle aldrig ljuga om det eller dölja det men det är ingenting jag berättar om ingen undrar. Är dessutom ganska vag när folk frågar om tro och religion, svarar något i stil med "Jag sysslar med det ockulta", och berättar på passande vis att jag inte är intresserad av att diskutera det. Kommer någon med allmänna frågor så kan jag besvara det eller hänvisa till en bra bok men jag passerar aldrig gränsen där fakta övergår i personliga erfarenheter.

För mig ligger min tro så väldigt nära själen, det är så intimt att jag inte är bekväm med att vem som helst ska känna till vad jag gör. Det är på samma nivå som att prata ingående om sitt eget sexliv, lite samma känsla, och sitt sexliv pratar man inte om med vem som helst som frågar. Jag skäms inte, på samma sätt som att jag inte skäms över mitt sexliv, men det ligger för nära och jag tycker inte att alla behöver känna till detaljerna.

De som vet har jag aldrig behövt komma ut för, de har förstått ändå på ett eller annat sätt. Mamma har vetat jämt eftersom hon själv har hållit på med samma saker och sett mig växa upp med en tro. Numera är det jag som är mest aktiv av oss två, och min mamma ber om min hjälp då och då. Min bästa väninna vet och är ganska insatt i vad jag sysslar med, men nu när vi inte längre är 14-15 år gamla utan vuxna så vet jag inte om hon fortfarande tror på det. Min sambo har ett hum, han ser ju vad vi har för böcker i bokhyllan och sådär, och han respekterar och accepterar det men har rakt ut sagt att han inte tror på det, vilket är helt okej för mig.

Som ung tonåring (13-16) var jag mer öppen med det och då hade jag också fler äldre vänner samt en pojkvän som också var ockult intresserad. Jag kan sakna den gemenskapen ibland, att kunna tala öppet om sina erfarenheter och upplevelser. Det var inspirerande och väligt givande.

Hej allihopa,

Tack så mycket för era svar, det har varit väldigt intressant och hjälpsamt att få höra så många olika åsikter på saken.

Til #11 skrivetav Praefatio: jag håller med om flera saker du skrev men mest av allt det sista. Jag ahr ju också studerat religion sedan början av tonåren och då hade man vänenr man kunde prata med. Häx/wicca-kompisar över Internet är inte riktigt samma sak.

Som de flesta andra är det kanske inget jag springer kvarteret runt och skriker ut i megafon. Eftersom missionerande inte är så vanligt i hedniska kretsar så faller det sig kanske naturligt att det inte kommer på tal så ofta.

Från de få jag faktiskt berättat för har jag fått svaret "Det visste jag redan". Det är ju sådana man hoppas att man har runt omkring sig. Min sambo, som inte är någon hedning själv, gav mig en kittel i present och sa att så länge det gör mig lycklig så är han lycklig. Annars kanske folk som kommer på besök anar något om de kikar i bokhyllan men hittills har det inte kommit några frågor.

Och frågar man inget, får man inget veta ;)

En annan sak jag funderar över, har ni någonsin varit oroliga/liknande att bli dömda eller nått sånt om de kommer hem till er och ser "häxsaker". Exempel så har jag mitt altare (och andra saker) stående framme i mitt sovrum hela tiden.

#14 Mitt hem, mina regler! Jag bjuder inte hem vem som helst och skulle jag ha felbedömt någon så kapitalt så lär våra inbördes olikheter vara för stora för att vi skulle fortsätta umgås ändå.

Jag håller med Ganna!

#14 Om någon dömmer mig för detta så behöver jag inte den personen i mitt liv. Varför skulle jag slösa min tid och energi på trångsynta idioter?

#14 Jag säger som de andra: Om man är orolig för att bli dömd när man ska bjuda in någon till sitt hem, så ska man fundera över om man verkligen vill bjuda in den personen alls. Det är inte nyttigt att umgås med fördömande personer, man ska aldrig behöva skämmas över vem man är.

Jag är utpräglad ensamvarg så jag har så gott som aldrig främmande människor i mitt hem. Men jag tror att man periodvis kan se ett och annat redan när man kör förbi mitt hus efter vägen. Människor saktar ofta in och glor.. just nu är det nog mest för att det ser ut som värsta stökiga vardagsrummet på gräsmattan i och för sig ;-) Men när jag städat upp så brukar jag ha stencirkel till och från, stenaltaren jag periodvis har i gång med ständigt brinnande rökelse, en härd jag arbetar vid. Min nidstång, roadkills i olika stadier av förruttnelse o s v

#19 Jag hade nog själv blivit lite förundrad och nyfiken om jag sett det.  När jag är ute och promenerar går jag gärna i bostadsområden, älskar att se hur folk bor och har det. Alla är så olika. (Annars hade det ju varit tråkigt)

På frågan om rädslan att bli dömd så, nej det har jag ingen. Bjuder man hem folk är det ju för att det är människor man tycker om. Det är ju inte som så att det bara är "flummiga" böcker i bokhyllan heller, sambons programmerings- och avancerade matematikböcker fångar nog en del blickar de också. De som kommer hem till en har ju redan en uppfattning om en så antagligen ändras den eller så verifieras den.

En kollega till mej var på fest hos mej en gång och efter att ha sett mitt badrum sa hon att hon inte hade trott att jag var så "tjejig". Vet inte vad hon tänkt egentligen, med tanke på tuperingen jag har så krävs naturligtvis diverse hårprodukter och jag är dessutom psoriatiker och således väldigt beroende av hudkräm. Bilder ändras.

Men för att hålla mej till ämnet. Personer man inte litar på bjuder man väl i regel inte hem. Åtmistone gör inte jag det. Jag brukar även säga att nu när man är vuxen så behöver man inte umgås med folk man inte gillar, annat är det på dagis där "alla får vara med".

Jag har aldrig "kommit ut"

Jag har bara varit den Jag är.
Och det har kanske i "backspegeln" inte varit alldeles enkelt.

Men Jag har iaf alltid, och fortfarande inte kunnat vara någon annan.

I dag "bryr" Jag mig inte. "Älska" mig eller "hata" mig. Jag är just bara den Jag Är och Jag orkar fullt ut med det.

Hur skulle Jag annars göra?

#21 Gilla. :-)