Hur många gånger måste man läsa igenom sin text för att upptäcka hur knäpp man är?

Jag menar inte att fråga om alla andra är födda i Sverige och känner släktskap med Finland, utan om man har ett land där man är född, men ett annat land som man identifierar sej med!

jag har alltid drömmt om att få resa till nordamerika och träffa riktiga Indianer.

Jag tror det är rätt vanligt, i olika grad av intensitet. Frågan är bara hur man tar sig an det (om man tar sig an det) på ett rejält sätt eller ett ytligt?

Känner man sig starkt dragen till en kultur eller ett land, så är det med det som med det mesta; det gäller att närma sig med nyfikenhet, respekt och ödmjukhet. Vill man bli en del av den kulturen så måste man ta del av den, bo i landet - och kanske framförallt vara beredd på att man i vissa fall aldrig helt kan bli en del av den.

Sen är inte alla kulturer lika öppna eller stängda, jag skulle tro att det är lättare för oss att flytta till Finland (som dessutom är ett land med variation, precis som Sverige) och smälta in, än att bege sig till USA och närma sig indianer - särskilt som de blir utnyttjade även m.a.p. just kultur.

Jag är väl så nordisk som man kan bli, men har personligen alltid känt mig dragen till det keltiska, och speciellt det irländska. De flesta jag möter säger att jag "ser irländsk ut" (rött hår, gröna ögon, fräknar…), men det går absolut djupare än så. Musiken, gudavärlden, bilder därifrån, symbolerna… allt får mitt hjärta att slå så hårt att det nästan gör ont. Av och till har jag en liknande känsla för Japan - men jag ser inte det minsta japansk ut. 

Sverige och Finland är väldigt lika som länder, jag är född och uppvuxen i Finland men dyrkar en icke-finsk fornnordisk gudinna med hela min finska urkraft, och det känns helt rätt ;-) Man behöver inte sätta gränser där de inte behövs…

Jag är lite kluven, men förstår innerligt känslan. Jag är förmodligen så nordisk som man kan bli, ett par släktingar gjorde en grundlig släktforskning för ett par år sedan och hittade ett rakt led ända ner till vikingatiden och Norges dåvarande konung, Magnus Barfot. Däremot är släkten svensk sedan några hundra år tillbaka och jag känner ett väldigt starkt band till Sverige, även i min själ. I synnerhet har jag en stark längtan tillbaka till Gotland, där jag visserligen inte är född men har bott.

Däremot har jag också en väldigt stark känsla för Island. Nu har jag tyvärr missat chansen att åka dit och bo där ett tag, har blivit för rotad i Sverige, men Island kommer ändå att finnas där borta, lite som en själaboning. När jag har gjort trumresor och andra själaresor så hamnar jag nästan alltid i ett kargt vinterlandskap som påminner mycket om ett vintrigt Island, så kanske kommer känslan av tillhörighet därifrån.