Ja, du. Det krävs väl någon form av hälsosam skepticism och en dos sunt förnuft. Det jag försöker säga är att man kan gå till överdrift med det mesta och att det då blir ohälsosamt. Om man  till exempel låter tankar om magi och övernaturliga saker styra ens liv och  inte vågar gå utanför dörren för att man har fått ett dåligt omen, och om detta händer ofta så kan det vara ett varningstecken. Det jag just beskrev kan sammanliknas med tvångstankar.

Jag har själv haft en del psykiska problem och blev väldigt förvånad över att de inom sjukvården överhuvudtaget reagerade på mitt intresse för magi. Vi hade en diskussion om vad jag tror på och vad jag upplever och om detta kommer ifrån min egen hjärna eller från någon annanstans. Hade mitt intresse för magi påverkar mitt liv negativt tror jag att det lätt hade kunnat översättas till en psykisk störning av något slag, nu var så inte fallet. Jag tror att magi ligger ungefär på samma nivå som folk som tror att det blir bortrövade av utomjordingar, för dem som själva inte tror på utomjordingar. Förr i i tiden var det kanske tomtar och troll :).

Meningen är ju att man ska vara så "vetenskapligt korrekt" nuförtiden och så fruktansvärt logisk. Då finns det inte direkt utrymme för att tro på sådant som inte kan bevisas vetenskapligt. Här tillkommer att många inte längre litar på sin intuition eller sina känslor, för att det är inte så dagens samhälle ser ut. Å andra sidan tycker jag att många i New Age sammanhang istället tror för lättvindligt på allt som har med det övernaturliga att göra. Det som krävs är en bra balans mellan dessa två poler och det är upp till var och en att hitta den balansen och vara trygg i den.

Är det inte så att är man psykotisk så saknar man förmåga att skilja mellan sina egna, subjektiva upplevelser och den objektiva verkligheten?

T ex: Jag kan tro på magi och jag kan göra resor och ha en hel massa upplevelser som inte stämmer överens med den gängse uppfattningen om vad som är verkligt, baserat på vad som kan förklaras och beskrivas med kontemporär vetenskap. Jag är inte psykotisk, eftersom jag är medveten om att det är en skillnad på mina religiösa eller magiska upplevelser och på den verkligheten.

Jag förväntar mig inte av människor i min omgivning att de ska acceptera mina upplevelser som verkliga, för jag vet att de inte nödvändigtvis delar dem; jag förstår att mina upplevelser inte äger rum inom ramarna för den verkligheten. Är man medveten om att det är en skillnad, är man inte psykotisk.

För tio år sedan gick jag på något som kallades pain hospice med mina besvär där de behandlar kropp, psyke och det andliga som en helhet. Min samtalsterapeut var newage:are så jag pratade ganska öppet om mina intressen. När jag sedan skulle bli sjukskriven av en ny läkare (stafettläkare) så gav han mig faktiskt en diagnos baserad på att jag trodde mig se små väsen i naturen. Ja, så kan det gå om man inte passar sig. 

I övrigt var min samtalsterapeut bra mycket mer uppe i det blå än jag någonsin varit och han gjorde snart rubriker i tidningarna som den kyssande terapeuten. Han tyckte om att göra lite newage-övningar vid sidan om som visst ledde fram till detta :-D

#0

"Enligt västerländskt synsätt är vi ju alla här inne totalt galna."

Jae, snarare så drar många godtyckligt slutsatsen att folk (generellt uttryckt, vilka de nu är) tycker att detta som diskuteras här är galenskap.

En psykos omskrivs vanligtvis som när en person förlorar verklighetskontakten. Det är alltså ingenting som liknar att praktisera magiska eller häx/shamanska grejer som väldigt sällan innefattar att utövaren ens är nära att tappa verklighetsförankringen. Och de få gånger verklighetskontakten "tappas" så är det vanligtvis i form av en planerad besatthet (att bli riden).

Att detta utövande ses på utifrån med skeptisism eller en oförmåga att förstå vad detta något innebär är inte det samma som att det är galenskap. Vissa ser helt enkelt "magi" som flum, galenskap, eller bedrägeri och i många fall är det också det.. Dock inte alltid som jag visar ovan.

Jag vill också påminna om att det inte alls anses vara galenskap i alla delar av samhället att praktisera magi. I flera loger och sammankomster sker ceremonier för både ditten och datten.. Inget av detta är nykter protestantism eller skeptisk vetenskap. Samma människor som deltager i dessa sammankomster har också befattningar i den vanliga världen, de flesta har yrken som inte återger mycket om deras fredagsnöjen.

Men allt detta som jag berättar blir ofta avfärdat som  konspirationsteorier. Men här inne där många sysselsätter sig med magi i någon form så kanske det inte ses som helt osannolikt.

Man kan ju undra vem det är som bestämmer vad som är verklighet och när någon har misst kontakten med den? Alla har vi väl olika syn på saken. När någon för första gången börjar uppleva "övernaturliga"saker kan det vara väldigt överväldigande och kan leda till minst ångest om man inte vet vad som händer och inte får hjälp av någon som förstår vad det handlar om.

I dessa kretsar där man utövar magi/häxkonst/shamanism odyl. är faran den att man accepterar nästan vilka slags upplevelser som helst som bra, åtminstone som nybörjare. Kanske man går med i en grupp där ledaren i själva verket har "förlorat verklighetskontakten" och man tror att detta är något man ska sträva efter. Jag har sett detta hända och folk har blivit mycket vilseledda.

Och sen när det händer, någon som har genuina upplevelser blir så förvirrad av dom at dens psyke faller ur gängorna, då vore det ju bra om det fanns någon som berättade för dem vad som är verkliga upplevelser och vad som är "riktiga" upplevelser och vad är feltolkningar. et hjälper inte att man blir tillsagd att allt man upplever är fel, för om det är rktit så kanske det aldrig går bort. Inte ens med mediciner och terapi.

Jag ville egentligen säga med mitt inlägg: ta hand om er själva och varandra, ha koll. Och det kan va bra att också göra klart för en själv var man tycker gränsen går för ens egna upplevelser. Det kan ju va svårt, men viktigt att tänka över i varje fall.

Visste ni förresten att, åtminstone här i Finland, har dom präster på mentalsjukhusen som går omkring och säger åt en del patienter att dom är besatta av onda andar? Och det är alltså helt lovligt. Men den mentala sjukvården i Finland är över huvudtaget efterbliven. Som tur är har det talats om det i media ganska mycket på sistone så förhoppningsvis blir det nån ändring på det.

#5 tummen upp! Speciellt den första meningen!

Vem/vilka bestämmer?! Det där är den ständiga frågan där de flesta i samhället tycker att demokratin går in. Dvs majoriteten bestämmer; den största massan som tycker lika har rätt. DET är galenskap, enligt mig

Jag kan hålla med om så mycket som skrivs här. När jag var yngre var jag väldigt aktiv inom det här området, men drabbades av depression/utmattningssyndrom i de sena 20.

Efter flera år och felbehandling fick jag diagnosen bipolär sjukdom, men såvitt jag vet utan några psykosepisoder. Jag har många släktingar som är väldigt andligt lagda, har upplevt oförklarliga saker och ägnat sig en del åt spådom, osv.

Jag har aldrig varit helt rättfram med det övernaturliga för någon läkare, men sa vid något tillfälle att jag pratat med folk som inte varit närvarande. Den läkaren sa att det inte var något att oroa sig för, men i flera år väldigt skeptisk och vetenskapsfrälst och blev mer eller mindre säker på att mina tidigare upplevelser var sjukdomsrelaterade. Nu har jag börjat våga ta tag i det övernaturliga igen, i synnerhet pga händelser efter att min farfar dog (lustigt nog var han en skeptiker, minst sagt!) och jag är väldigt glad över att ha hittat er andra och att läsa om era erfarenheter.

Jag tänkte på det första inlägget om han som fick för mycket information på en gång och blev inlagd på mentalsjukhus. Det är nog viktigt att ha någon som tror på en och förklarar vad som händer, annars kan det nog gå illa.

Jag har aldrig tidigare riktigt trott på vidskepligheter men med alla program som går på tv så börjar man undra om det finns andar och om svartmagi. Undrar vad svensk polis anser om medier och om sånt verkligen funkar…. Men å andra sidan så tror jag att om sånt existerar så finns även Gud och änglar och de är nog långt mäktigare än en simpel gammal häxa.

Så det löser sig nog i slutändan om man bara tror på rätt "sida".

Är man lite vidskeplig så kanske placeboeffekten har en roll i det hela också, som är något som vetenskapligt existerar till skillnad från trolldom….

#9 "Undrar vad svensk polis anser om medier och om sånt verkligen funkar…."

Enligt Leif GW Persson så har ett medium aldrig lyckats hjälpa den svenska polisen att lösa ett brott.

På tittarfrågan "Tar ni aldrig hjälp av medium i olösta fall?" ställd i samband med tv-programmet Efterlyst svarar han såhär:

"Nej. Det gör vi inte, vi har aldrig gjort det och vi kommer aldrig att göra det. Punkt slut."

#10 Haha, ja då är det ju inte så konstigt att något medium aldrig lyckats hjälpa polisen. För hur ska man kunna hjälpa någon som blankt säger nej.

#11 Det finns många exempel på brott (försvunna personer och ouppklarade mord) där anhöriga i sin förtvivlan och desperation griper efter varje halmstrå och därmed kontaktar medium. Den "information" som mediumet ger vidarebefordar de anhöriga sedan till polisen. Vad Leif GW menar är att någon sådan typ av information aldrig har hjälpt den svenska polisen att lösa ett brott. Inte heller i de fall där medium hör av sig och kommer med tips till polisen i samband med brott som särskilt uppmärksammas i media.

Den där Leif han brukar ju ha rätt i det mesta….

#12 Jag kunde hur som helst se humorn i det du lade fram i #10. Tyckte det lät som en lustig kullerbytta med ord. ;-)

#14 Jo, jag förstod att du inte uppfattade mitt inlägg i #10 som svar på två separata frågor: Dels om detta med medium fungerar och dels hur polisen i allmänhet ser på medium. ;-)

#15 Nej jag uppfattade det, så det där var helt din egen tolkning. ;-)

#16 Du uppfattade det ja, men valde att göra en annan/felaktig tolkning  av min text i ditt inlägg #11 eftersom det blev mer humoristiskt då. Det är helt ok för jag har också humor, Ravenna. Men när du i inlägg #14 börjar prata om "lustig kullerbytta med ord" så tycker jag att du går lite över gränsen, då handlar det inte längre om att bara göra sig lustig utan att göra det på någon annans bekostnad anser jag. Om du vill diskutera ordvrängeri/kullerbyttor hädanefter så får du göra det i privat PM istället för i tråden.

Det är inte alldeles enkelt att få "känslan" av att, i sitt "uttryck" upplevas som "ytlig" "naivt" positiv i sitt uttryck, och samtidigt känna sig själv som ett  "eko" av en,  i realiteten, djup snyftning. Bärare av en djup, djupt, outgrundlig sorg…som trots detta, eller tack vare, ihärdigt, evigt, kanske för att överleva, ständigt och oupphörligen söker lyfta glädjen….

Ett inlägg till Ett. Ingenting annat. Känslan av vara helt "galen"

#17 Det har aldrig varit min mening att trampa på några känsliga tår, och om det nu upplevs så, så kan jag bara beklaga det.

Förstår inte varför du tar det personligt, för jag har ju inte gjort mig lustig över dig? Jag känner dig inte, vet inte vem du är, har aldrig träffat dig?

Jag skojade om hur Leif GW Persson uttryckt sig (vilket inte handlar om att göra sig lustig över någon för jag känner inte ens mannen, det var hans ord jag såg som humoristiska i sammanhanget). Skilj på sak och person är du snäll.

Och hans ordval har ju egentligen inget med dig att göra. Så är det någon som ska bli upprörd i såna fall är det Leif GW Persson.

#18 Sorg och glädje kommer från samma källa, har du märkt det? Myntets två sidor.. Är man rädd för sorgen så tyglar man också glädjen. Inte alltid lätt detta liv, inte alls.