i min mammas hus finns det bara ett rum som är "fridfullt" det beror på att då mamma flyttade dit fans inte det rummet, utan det byggde mamma då jag föddes, detta rum blev senare mitt rum…å det är jag tacksam för!!!

jag tror att i endel hus "fastnar" husets historia i väggarna, specella minnen och människo öden. är det en dålig historia så uppfatttar man rummet som otryggt och otrevligt och man vill inte visstas där nån längre tid. jag tror att samma sak gäller med speciella plater i naturen där det hänt nåt fruktansvärt eller i den stilen. samma sak gäller fåståss med lycklig historia=)

om jag kommer in i ett sånt rum brukar jag sätta mig tyst och lyssna och sedan göra ett lyckligt minne i det rummet=)

Så du känner det, visst är det fascinerande.

Min nuvarande lägenhet är lite lustig, de "springer" i den. Nu har jag vant mig. Men jag tror att det är som du säger, de handlar om spår, energispår. Jag ska prova din variant och se om de går att påverka på något vis. Inte för att jag riktigt vet hur, men prova skadar inte…

Trevligt att få svar från någon, som känner det, då är jag kanske inte bara fnoskig :)

Tack

Jag jobbade i 7 år i en lägenhet där det också var saker i rörelse. Det slank omkring saker i utkanten av synfältet, det dunkade och smällde och levde om på nätterna. Vi (jag och arbetskompisarna) skyllde alltid på katten, men sedan flyttade han därifrån och vi upptäckte att "springet" fortsatte. Visst minskade det litegrann för katten ifråga var en busig en och skyldig till en hel del rackartyg, men tillräckligt mycket aktivitet stannade i lägenheten för att vi alla skulle reagera.

Jag tyckte det kändes mest som småfolk eller helt enkelt nån slags orolig energi. Inte vet jag vad det var….Men lite mörkrädd var man ibland, helst på nätterna!

Jag känner mig inte hotad, eller oroad och det är inte obehagligt. "Springet" är mer som en ständig rörelse i lägenheten. I början tyckte jag att de kändes lite stressande, det kunde påverkan min sömn, jag sov mindre. Men nu är jag van.

(Jag kan tyvärr inte skylla på husdjur för jag har inga just nu.)

Men det är inte som i gamla hus, gamla hus lever. På nätterna knäpper och springs i väggar, golvplankor reser på sig, huset suckar och sträcker på sig så de knakar.

jag går på en folkhögskola och bor på internat. Det är gamla västerbottens gårdar från X-antal hundra år tillbaka, så gissa om man ligger vaken vissa nätter! Jag bor på övervåningen i ett av husen, som är ett av de äldsta och har vinden aldeles ovanför och det är då sannerligen ingen myt att det spökar på vinden här inte! Det gör det desutom i källaren oxå och jag som ibland får för mig att gå ner i gymmet och träna mitt i nätterna märker av både det ena och det andra. Det är läskigt, men spännande ;) Och näsan alla på skolan är överens om att det är något övernaturligt med det här tället.

Det må jag säga, Varulven, att det är verkligen modigt av dig att gå ner i källaren själv mitt i natten! Tror inte jag själv hade velat göra det, åtminstone inte i ett spökhus.

Visst finns det mer än va ögat alla gånger kan se. Folkhögskolor är som sagt ofta gamla och fulla av olika öden, minnen i husets väggar och golv.

När vi nu ändå diskuterar smått övernaturliga saker så kan jag berätta en rolig liten grej… (nu kommer ni säkerligen tro att jag inte är riktigt klok ).

När jag flyttade till min förra lägenhet hade jag för vana att hälsa på hunden när jag stod vid spisen och lagade mat. Till saken hör att jag inte har någon hund, men bodde tidigare med en hund, så jag trodde det var en sån där vane grej. Som göra att man tror sig se eller höra något för att man är så van vid att de ska finnas där. Så jag hälsa på mitt lilla järnspöke i förbifarten.

Men så hade jag en bekant på besök och hon stod i köket och jag stod i hallen, så hör jag hennes snopna - oj, vovven… och ett litet skrattade, ett sådant som man gör när man misstagit sig.

Hon bekände sedan att hon trodde sig sett en hund i köket, men likasom jag själv trodde hon att det bara var av gammal vana eftersom hon själv har hund hemma.

Jag sa inget. Men jag fortsatte att hälsa på hunden så länge jag bodde där, en hastig glimt i ögonvrån en känsla, de är allt.

#6 hehe det är rätt lugnt att gå ner där ändå. Blir det för creepy så går jag helt enkelt upp :) någonstans jag däremot INTE vill vara på nätterna är i gammelgården. Ingen som går förbi det huset tittar in genom fönstrena på kvällarna.

Varför då?

för att folk är skrajsna och alla har haft NÅN konstig upplevelse därifrån. Jag vet inte hur många gånger jag hört någon sitta och väva i vävstolarna nere i vävsalen medans jag varit på övervåningen och sytt. och sen när man går ner för att kolla vem det är så är det släckt och tyst.

Mysigt.  ett spökhus

Det kan vara något att ta reda på bakgrunds historien om. Det kan hända att det finns en anledning till de ni upplever.

mm det finns det litet museum i samma hus som vi har textillektioner i. Där finns det en handelsbod och i övrigt är det mer bara som ett bevarat gammalt hus, med möbler och grejer. Jag har för mig at jag äst någonstans att man byggde båtar eller något här för längesedan, men det är ju inte sån historia man vill ha, det är ju alla smaskiga glömda små detaljer! ;)

Mycket kan man ta reda på genom att läsa om bygdens historia och att fråga sig fram. Bibliotek mm. Det är väldigt spännande att leta reda på vad gamla byggnader varit med om, människor som levt eller arbetat där. Kan hända är museet en bra plats att börja på, det borde ju finnas någon som är ansvarig för det.

#6 nåt liknade har jag varit med om!!! men för att man ska förstå så måste jag nog ge lite bakgrunds hisorik.

då jag bodde hemma hadde jag en katt (som fortfarande lever än idag) hon är min bästa vän (jag vet att det låter mysko)hursomhelst varje kväll då jag borstat tänderna sa jag till katten: nu går vi å lägger oss å så gick jag upp till mitt rum å la mig i sängen och släckte lyset, efter två minuter kände jag ett duns i sängen och sen hur hon la sig på min hals(hennes favvo ställe)

då jag började pluggade så flyttade jag till i en liten etta i stan, på kvälarna då jag hade gått och lagt mig kunde jag då känna ett duns i sängen och hur det vart varmt om halsen…. endel gånger kude jag höra henne och se en skymt av henne i ögon vrån…..jag vet inte vad det beror på….kanske var det så att jag inbillade mig eller kan det vara så att jag och min katt har något sorts band mellan oss som gör att jag upplevde det?

är det nån som har nå bra förklaring?

Det finns två varianter, som jag ser det. En tråkig och rent kemisk, en hjärnans vana. Att höra fotsteg, eller känna en doft, en känsla av någon som inte finns där bara av vanan. Alla har nog någon gång hört sitt namn ropas utan att det finns någon som ropar, en hjärnans vana?

Den andra går inte att förklara tex gammelmormors katt som ständigt satte sig på staketet för att vänta långt innan hon kom hem, oberoende på vilken tid hon skulle komma. Sådana historier är inte ovanligt, djur som känner på sig om någon lååångt innan vi människor gör det.

Men katter är synnerligen lyhörda åt alla håll. Kanske de är som din instinkt tycks säga dig. Din katt håller ett vakande öga även på avstånd.

Min "hund" fanns bara i den lägenheten. Inte vet jag om de var min hjärna som inte ville släppa tag om vanan att ha hund. Eller så är det något annat… jag trodde själv att det var mitt hjärnspöke tills min vän såg hunden. Efter de var jag inte lika säker…

jag och min katt har ett specielllt förhållande…. då vi är ensamma kan vi sitta å "prata" i fleratimmar utan att ett ord kommer fram ur min mun…det känns iaf så… låter det mysko??

om jag är borta en längre tid kan hon åxå vara borta lika länge, men så fort jag kommer hem dyker hon upp…. hon är nästan som en hund=) ibland kan hon komma och hämtar mig, och vill att jag ska föja efter henne, ibland har det slutat med att vi har gått tillsammans flera kilometer ut i skogen=) och ibland då hon tycker att jag varit upp förlänge på natten kan hon bli hel tokig och börjat pendla mellan tv rummet och mitt rum=)

man känner sig inte lite tokig då man läser det man skivit=)

Jag var ute  och gick i skogen för ett par månader sen. Kom till en gammal igenvuxen väg och kände mig väldigt obehaglig till mods utan att jag förstod varför.

Jag har också en kisse som är min bästa vän. Hon vet exakt vad jag vill utan att jag säger det högt. Jag vet också för det mesta vad hon vill när hon kommer fram till mig. Hade en katt som blev sjuk och dog. Den kontakten som vi två fick var något alldeles extra! Jag tycker inte alls att du låter knäpp Beltane när du skriver att din katt är din bästa vän. Jag har upplevt och upplever varje dag vilka goda vänner våra små vänner är bara man tillåter dem!

Tur att det finns fler tokiga människor :) fast jag tror inte att det är tokigt. Snarare tvärt om. Om vara lite tokig är att visar stor empati och känslighet för sin omgivning, så vore det bara bra om fler är lite tokiga.

Katter är självständiga vilket gör att det känns extra fint att ha den stora äran att vara den som katten föredrar att spendera sin tid med. I alla fall känner jag så.

Katten Charles, han adopterade familjen snarare en tvärt om. Han var sjuk och kom till oss för att få hjälp, och det fick han.

De krävdes dräneringsrör och många stygn, mediciner och en lååång vila. Sen blev han kvar i familjen. Han tycks ha ett extra gott öga till mig, trotts att de var jag som tog honom till veterinären och gav mediciner mm. Men han tycks fatta att det var för hans eget bästa. När jag är där och hälsar på sover han med huvudet på min axel och tassen på min kind. Han vill ligga så nära att han nästan ligger på mitt ansikte imellan varven.

Trotts att Charles var och är min ögonsten, valde jag att lämna honom hos min mor ute på landet, hon har nu fyra katter. Men han är en ute katt, likt som jag är en ute människa i vanliga fall, men nu bor jag i en lite "springig" lägenhet under studierna. :(

#0: jo, ja känner igen mej jättemycke.. vårt hus är lite så. ibland så känner ja nästan av det du berättar om. men det kan kanske lika gärna vara inbillning…

Vi hade kvar pappas föräldra hemnär jag var liten. Ett stort hus på landet byggt runt 1905- då till skola. Men när det byggdes så togs det delar från andra gamla uttjänta byggnader.

Jag själv har varit där sen jag var född.

Vi hade det som sommarbostad, men var minst 2ggr i veckan året om.

Jag ver aldrig rädd, men visst hade det sina historier det kände man

En kompis var med ut ett par ggr och hon tyckte inte om det.

Vårat 70-tals hus är underbart. Ett äldre par byggde det men bor nu i lägenhet. så vi är första barnfamiljen…så huset är mycket mån om oss….det skapar nu sin historia.

Huset är inte så gammalt men byggden runt om…vägen som går förbi är från 1500-talet…..så det finns kusligheter och andra väsen ute

Å, va glad jag blir att finns fler som känner i gen sig.

Dessutom är blev jag väldigt glad att läsa, i föregående inlägg, att ert hus är månt om er. :)

Hej på er alla!

Sitter här som förstagångsbesökare och läser era inlägg, och blir ganska förvånad, är det såmånga som har varit med om samma sak som jag har ??????? Vi flyttade in i vårt hus -2000 det är byggt -79.Vi hade väl bott där i ca ett halvår när jag upptäckte att det vandrade mörka nästan svarta skepnader från köket ut i hallen till att börja med inte varje kväll men det tilltog så till slut såg jag det varje kväll, försökte även springa efter men det gav av naturligasjäl inget resultat.Fick senare under hösten samma år hjälp från ett medium att bli av med fridstöraren och det visade sig att det hade på 1800-talets första hälvt hade varit en

markträta där vårt hus nu ligger och någon som hette Carl Svensson hade blivit mördad. Carl eller Kalle som jag kallde honom gick igen i vårt hus och letade efter sin familj stackarn

men vi fick in honom i det vita ljuset sedan har det varit ganska lugnt hemma tack och lov…….