I slutet av den hårda årstiden i den mörka skogsgläntan stod enhörningen av alltet. En skimrande uppenbarelse som frustande steg fram till det nyfödda barnet som växte över sekunderna… Enhörningen rörde mjukt hennes tredje öga med hornet av stjärnstoft emellan barnets ögon och sade

- Järnekkungens tid är över. Den stora modern och fadern har älskat in de sista dagarna tillsammans, du är skapad av kärlek och kommer till oss nu… Vårens ängel.

Enhörningen öppnade porten till den eviga kraften och barnet reste sig ivrigt från den kalla mossan och sträckte händerna mot det mörka himlavalvet och släppte energin till världen.

Enhörningen av världsalltet bockade inför den alltmer växande ängeln och sprang bort i de första solstrålarna in i de djupa urskogarna av norr.

Och flickan, prinsessan, ängeln dansade kring sin egen axel och fortsatte genom skogarna, hon väckte solen med sång, hon dansade över ängarna och lämnade lättblommiga fotavtryck i jorden.
I språng fann hon en nedfallen gren - en vandringsstav och hon lät den rämna i marken!

Den rämnade tills tjälen sprack i tusen bitar och förvandlades till kärleksdroppar och gjorde livet gällande där döden regerat i mörkret.

Grönskan bröt igenom och ett överflöd dånade i naturen, vårens ängel spred sin skönhet och i midsommaren orgasmerade jorden i färg och prakt och prinsessan växte upp till drottning.
Regenten av solens rike.