Jag kan börja med att berätta hur det var för mig.

Jag har gjort det jag gjort hela mitt liv, det har aldrig funnits någon början för mig egentligen. Det har förändrats något under tiden jag har fått större insikt, växt som människa, osv, men annars har jag aldrig känt mig ensam. Jag hade vissa små erfarenheter av andra praktiserande under min uppväxt, men kände inget större intresse av vänskap, och jag ansträngde mig då inte heller för att skapa några vänskapsband. När internet kom in i allas hem så upptäckte jag några forum här och var och då kunde det hända att jag skrev något.

Det kom en tid i mitt liv då jag gick och drog täcket över huvudet, kanske var det i hela två år som jag vägrade kännas vid allt, det var för svårt. Då sökte jag mig till kyrkan, katolska, protestantiska, pingstkyrkan, alla har fått en skopa av mig.. Det var mina första kontaktförsök, kanske man kan säga, några vänner fick jag. Men jag lät aldrig döpa mig, och jag gifte mig inte i kyrkan heller, när den dagen kom, jag tog heller aldrig nattvarden. Ofta gick jag inte ens in i själva kapellet, utan hängde i hallen och tittade in. Jag hade nog en stor längtan efter att få fullgöra kallet jag kände, men förstod det inte. Jag hade tillockmed planer på att läsa till präst, men det blev bara drömmar..

Men det kom en tid av så många drömmar och annat, att jag inte kunde hålla på och försöka krista mig längre. Så jag blev en riktig spindel i nätet, registrerade mig på forum, gick på olika träffar, åkte och besökte folk över landet, ja i allmänhet var jag överallt. Och jag har träffat många människor som ligger mig nära om hjärtat - främst har jag lärt mig hur olika folk är. Hur människor kan utge sig för att vara allt möjligt, men inte ha något kall alls. Hur människor kan kännas små som möss, men vara enorma i anden. Att detta är som ett kaninhål av olika krafter, som går mardrömslikt djupt, och varje människa bär något olikt, en del,  i sig som fått henne att träffa, just mig, och tvärtom.

Jag har även flugit, i drömmen och annat, och sett och gjort, fått vänner med och utan kropp. Känner mig som en riktig spindel i nätet nuförtiden.

För mig var det nog en blandning av rädsla och överlevnadsinstinkt som gjorde att jag sökte lärare. 
Jag har en god vän som blivit vad han kallar våldtagen av andarna för att han inte lyssnade på dem.
När jag började märka samma tendenser hos mig själv och runt mig så jag ansåg att det var lika bra att mota Olle i grind och lära mig kontrollera det själv och möta andarna med huvudet högt istället för att som han bli tvingad och släpad omkring på olika platser för att utföra deras arbete.
Jag slöt pakter med de som kom och allt blev lugnare efter löften om att arbeta vidare.

And so on…

Började min internetkarriär på en chatt hos www.paranormal.se där kom jag i kontakt med den person som gav mig förutsättningarna att med vettet i behåll arbeta vidare och fortfarande hjälper mig enormt mycket när behovet tränger på. 

Sen måste jag ju erkänna att det utvecklats en nyfikenhet som driver en vidare in i forum och in i människors samtal.  

Att shamanisera och trolla ihop ger så mycket mer än att arbeta ensam. Självklart beroende på syfte men generellt sett så..
Att vara en del i en kraft, en cirkel ger så otroligt mycket till de inblandade, och det är en skön känsla när man gett de andra av sig själv och sina insikter. 

Dåliga erfarenheter… Hm de finns men håller de för mig själv för de är dyra läxor man ska lära sig själv.

Hm, det började när jag föddes, lärarna samlades kring mig.

Eftersom jag blev så svårt misshandlad, med alla former av övergrepp, så slöt jag mig inom mig själv, slutade att kommunicera verbalt, fick aldrig ha några egna behov, eller lära mig vad känslor var.

Men själen är den sista biten man tår kål på, vilket blev så att de människor i världen, som var illa sedda, blev mina största och första lärare.
Så fortsatte det….döende svårt sjuka, missbrukare, minoriteter, människor med sköra psyken, alla sökte jag mig till (eller de sökte sig kring mig) och de undervisade mig, om vad som var viktigt i livet.

Jag var inte gammal när jag överraskade mig själv med att undervisa andra, i vad som var viktigt, jag hade snappat upp det tysta budskapet, som mina lärare hade förmedlat till mig, känslomässigt.

sudd sudd, efter många kontakter så är jag nu här….och lärarna fortsätter att finnas, runt omkring oss, i det dagliga livet.

Gick mer eller mindre samma väg som spindelfot. Jag gjorde till och med konfirmationen då jag ville lära mig mer om Gud. Men det saknades hela tiden något och jag övergav kristendommen för att se mig omkring bland andra religioner. Ingen känndes riktigt rätt förän jag en dag snubblade över information om häxoroch Wicca. Det känndes som om allt föll på platts och idag har jag fått tag på den första boken kring ämnet. En Wicas handbok. ^^

Jag har aldrig träffat NÅN irl :(

Jag började i en gemenskap. Bland mina vänner på dagis. Inte för att dom var intresserade.. Utan för att jag fann kraften så naturlig att jag trodde den måste vara naturlig för alla. Hur skulle något så påfallande inte kunna vara där för alla. Min perception var den jag hade.

Jag kommer inte ihåg någon tid innan. Det finns nog inget innan.

Så för mig så blev gruppen det naturliga. Och kanske är de det jag fortfarande söker efter, urgruppen. Problemet är ju att min "urgrupp" bestod av mig själv och andra jag trodde såg världen precis som mig även om det inte var så.

Så under min barndom pratades det öppet vitt och brett och jag drog in alla mina vänner för att utöva ceremonier tillsammans.

Sen.. hände det något. En medvetenhet om att alla inte uppfattade kraften och andarna. Det var först då jag började känna mig ensam. Detta inföll självklart med tonåren (Ingen-förstår-mig-perioden) Och jag sökte i böcker, på forum efter människor som var som mig. Efter en nedskriven trossats som kunde förklara livet och världen.

Nu flera år senare har jag träffat väldigt mycket människor inom dessa kretsar och måste säga att allt varit positivt. Vissa människor flöt in och flöt ut lika snabbt, andra har stannat både i själen och "verkligheten".

Det är fantastiskt att utöva trolldom i grupp. Det är enormt att få känna en samlad kraft av en grupp människor och hur den verkar i världen.

Mäktigt.

#5 Vem är det jag träffat då!?!? *ångest*

Här är något jag tänkt på sedan igår, för de som längtar efter sällskap :

Varför vill jag träffa någon annan? För att bli bekräftad i min roll? Vad kan jag bidra med, i en vänskap, i en cirkel, vet jag var jag står någorlunda och vem jag är? Vad har jag för förväntningar?

Att praktisera tillsammans med andra är en viktig del tycker jag själv! Kanske föredrar man att lurka själv sedan ändå, som jag själv, men att ha ett nätverk är ovärderligt, när man känner att man vill komma ut och sträcka benen lite, söka råd när det skitit sig :( .. Som sebastian skriver kan det vara oändligt med kraft i ett fokuserat arbete tillsammans.

Men jag funderade lite på det här med att träffas, att jag undrade vad det är som många människor längtar och behöver i ett möte. Jag tror att bäst är att vänta med att mötas tills man känner sig stark i sig själv - själv så satt jag ju själv på en stubbe, i princip, i tjugo år. Hade jag tagit mig ut innan dess, innan jag kände en trygghet och mognad i mig själv - hade jag nog nöjt mig snabbt och stannat på grunda vatten, eller kanske, blivit bränd eller utnyttjad av falska profeter..(pga, att jag förut inte kunde se kall eller kraft i människor som jag kan nu) Det andliga träsket har ganska få vettiga öar tyvär.. .

Jag har även upplevt det som att många människor är i stort behov av Vägledning, med stort V. Det kryllar av sorgsna och unga själar därute, som känner ett starkt behov av någon som visar ordning i det andliga kaoset som de känner. Är du en av dem, är detta skälet till varför du vill träffa folk? För det finns en stor risk att det blir mycket -värre- om man ger sig ut och får en social grupp att tampas med, förutom andliga frågor. Alla människor kan inte svara på allt. Det sista man bör göra är att lägga över ansvaret över ens andliga liv på någon annan, kanske en person man inte känner.

Eller ja, ansvaret för ens eget andliga liv - lite av det lägger man ju över varje gång man får healing, får ett orakel, eller andra tjänster. Eller något så enkelt som att be om råd, få och följa det.

Men den jobbigaste skiten, den måste man alltid göra själv.. Skapa relationer i denna och andra världar, offra och grina, göra bort sig, tappa kraft och hitta den igen, jaga ut spöken, bli sjuk av magi och göra sig frisk igen, det finns massvis med skit som man måste gå igenom själv (gott med hjälp förstås! Men i slutändan är det du som måste göra jobbet!)

Kanonbra tråd "Spindelfot".

Skänner själv stor saknad av andlig genenskap.

#7 Min stand-in som jag skickar ut då det ska soscialiseras.

Visst är han snygg och trevlig!?

För egen del har jag dragit mig för att träffa andra, mycket för att jag upplevt att det är som Spindelfot skriver: det andliga träsket har ganska få vettiga öar.

Det finns så extremt mycket - i mina ögon - flummigt new age-tänk därute. Och när man letar är det dessvärre oundvikligt att råka på folk som kallar sig allt möjligt för att de känner att de inte passar in någonstans och pysslar med sådant som jag anser vara helt ointressant, som jag inte kunde bry mig mindre om. Tyvärr verkar det oundvikligt att behöva vada igenom en hel del sådan gegga innan man hittar en och annan riktigt klok person som man har så pass mycket gemensamt med att det blir intressant att umgås och utbyta erfarenheter.

I och med att jag inte heller funnit min väg riktigt än (har nyligen börjat ta upp den sidan hos mig själv igen efter att ha förträngt den under en herrans massa år) har jag inte heller velat söka mig till en grupp eftersom jag inte anser att jag kan tillräckligt mycket för att kunna tillföra något. Men, det sägs att när eleven är redo uppenbarar sig mästaren, så jag full tillit att om jag ska hitta likasinnade att verka med IRL så lär de dyka upp precis när de ska.

I unga år sökte jag mig mycket till kyrkan var med i deras scouter bland annat var med dom på resor etc. men sennär dom ville ha en bekräftelse på att man tagit emot jesus Som dopet då sa jag i från och då var man inte så välkommen längre (detta var i pingst kyrkan).

 Sen höll jag mig undan har varit mest för mig själv med tankar och läsning inget som jag har diskuterat med andra hittills

Har börjat lite här  men brukar trampa i klaveret en del för jag är inte van att diskutera den här delen av mitt liv med andra. så jag hade nog behövt att ha någon eller några IRL  det är lite lättare tror jag.

hoppas att det är som # 12 säger att det dyker upp någon när man är redo.

Jag älskar ensamheten och att utöva magi med andra är inte speciellt viktigt för mig. Jo, jag kan längta efter månklubben under våren väldigt starkt, men det är mer en känsla av kvinnlig gemenskap jag saknar.

Jag snurrade i många år runt i alla möjliga new age-sammanhang men kände inte att jag hittat en riktigt givande gemenskap förrns jag gick med i Vitkaförbundet. Det är en ö med fast mark där jag trivs helhjärtat och har lärt känna mängder med underbara hedningar.

Old Age istället för New Age. Kittlar dödsskönt i kistan :D

Jag kör solo.

Har aldrig utövat magi och liknande med någon annan.

Har bara samarbetat ibland med en god vän till mig. Men inte mer än så…

Tycker att allt är tillräckligt kraftfullt som det är…

Jag är ensam tills jag känner att jag är redo.

Vänskap är jag bra på, däremot. Där står jag på fast grund och vet vem jag är, så potentiella vänner träffar jag gärna.

"putt" Bra och intressant tråd. :)