Jag tror på inkarnering och att vi alla finns i akasia krönikan. Att våra själar hamnar i en slags annan frekvens och inväntar nästa tur in i människokroppen. Det som Ambres snackade om :)

Vad jag tillhör för tro har jag absolut ingen aning om, jag lyssnar och letar information från alla möjliga håll och tar till mig det som jag tycker låter vettigast/passar mig bäst.

För att citera en god vän, så är min religion inte en sån som strävar efter att  ta mig till himmlen utan som håller mig på jorden :)

Jag är sedare, och i den fornordiska mytologin nämns inte ett dödsrike utan åtminstone nio vad jag kan räkna till. (även om de flesta bara känner till valhall). Det verkar snarare som man kommer till den gud som står en närmast. Den stora röda tråden i den nordiska hedendommen är ändå att det inte finns något slutgiltigt, att allt är cykliskt så jag antar att även om man kommer till någon gud efter detta så lär man inte stanna där för evigt. Den kristna idén om ett dödsrike som något slags slutförvarning går inte ihop med hur naturen och dess kretslopp fungerar. I vissa myter berättas det ju dessutom om reinkarnation så något klart svar på på frågan om vad som sker efter döden finns inte i min religion.

Personligen hoppas jag att jag får en stunds vila där jag kan reflektera över och utvärdera hur jag skött mig i mitt liv och återförenas med släkt och vänner för att diskutera med dom. Att träffa de gudar jag har en relation till, ta ett snack över en öl och få lite råd över vad jag behöver jobba vidare med vore bra, och sedan kan jag återfödas till ett liv som innehåller det jag behöver lära mig mer av för att bli en bättre själ.

Fast jag skulle vara precis lika nöjd med att min kropp gav näring åt jorden och bidrog till att andra liv fick fortsätta.

Det viktigaste är ändå att jag när den dagen kommer ska vara så nöjd med mitt liv att det kvittar vart jag hamnar :)

Jag ska försöka förklara, hur jag tänker.

Jag tror på astrala plan, att det finns flera lager av verkligheten och "varandet".

Jag tror inte på en himmel och ett helvete, som straff för synder man har begått som bestämts av en redan skriven regelbok. Jag tror däremot att vissa gärningar färgar oss och våra utvecklingsmöjligheter i livet som gör oss till dom vi är.

Jag tror däremot att själen är odödlig och inte kan nå ett slut, att den inte helt slutar att existera. Och ens gärningar och utveckling i livet bestämmer välmåendet av en död själ. Om man t ex har lidit helvets kval när man levt och mår väldigt dåligt när man går bort, känns det logiskt för mig att man hamnar i ett "lägre" astralplan som speglar det lidande man känner. Ens eget helvete så att säga, det kan ju iofs också vara en obetald pakt av ett inte så vänligt väsen som leder en dit. Och är man inte så färgad av rädsla och andra svåra och tunga bördor, kanske man har lättare att vara klarsynt och dras enklare dit som det råder harmoni.

Genom dessa lager tror jag att gudomliga väsen (och andra väsen) kan vandra och bebo.

Men det är bara en tanke, för jag kan omöjligt veta =)

Kanske är det så olikt våra föräställningsmöjligheter och fysikens lagar att vi bara kan förstå när vi är där.

Jag är en livsfilosof/sanningssökare som följer wiccastigen med öppna ögon och öppet sinne även mot andra traditioner/religioner/tankeströmningar.

Jag tror inte på ett avgränsat, specialiserat dödsrike bara för de döda. Jag tror att det finns en parallell verklighet med andliga invånare intill/inuti den fysiska verkligheten och där befinner sig även människosjälarna som lämnat sina fysiska kroppar bakom sig.

Och som sedan föds igen på något sätt, jag tror på det eviga kretsloppet. Hinduismen talar ju om Brahmans ut-och inandning, hur världarna uppstår vid utandning och går under vid inandning, och hur detta pågår i evigheter. Men vad händer sen eller vad hände innan…

Jag håller med #2, bäst att leva livet fullt ut och dö nöjd, säker kan man ändå inte vara innan man befinner sig där vid dödens tröskel och tar steget ut i intet eller detet eller dittan eller dattan ;-)

P.S. har precis börjat läsa den tibetanska dödsboken, kanhända att den förändrar min syn på dödsriket/riken :-)

Jag tror det är ett sorts annat verklighetsplan som existerar parallellt med vårt. Där väntar själarna innan de återföds. Kanske de väntar in varann för att återfödas tillsammans, eller så återföds de när de är redo.

Jag tror inte något har ett slut någonsin. Tror heller inte det finns en början. På samma sätt tror jag det är med själarna, att de alltid finns. Men kanske kan de, efter att ha nått upplysning, stanna kvar i den alternativa verkligheten och vara gudar eller vägledare till de som är kvar.

Intressant fråga, det viktiga är att inte tänka så mycket på det utan leva nu

#1 "Jag är lite nyfiken på hur ni föreställer er dödsriket utifrån er tro."

Som en skön vila, ett liv mellan liven där existensen inte längre är kopplad till någon tidigare eller kommande kropp, utan är som rent medvetande, gränlöst.

Som att befinna sig i ett mörkt urhav av fullständig frid och trygghet. Som att befinna sig i en vagga, i en livmoder. I gudomens ur-livmoder innan gudgnistan förflyttas in i en människas livmoder för att åter bli och leva som människa.

Som ett "tillstånd" man egentligen inte vill lämna eftersom det är så helt och fullständigt, men man väljer att göra det ändå för att något i det eviga medvetandet vill uppleva sig själv igen, i ny form.

Jag ser det inte som ett dödsrike över huvudtaget.

Tänker att det är mer som att livet är en resa man gör, och när det är dags att åka "hem" så dör man.

Och reser gör man ju för att få uppleva och lära sig nya saker och utvecklas. Så när man varit "hemma" ett tag kanske man åker på en ny resa.

Det här var absolut en intressant frågeställning!

Jag har rådbråkat mej själv, och kommit fram till att jag egentligen inte föreställer mej nåt dödsrike. Det som mest kommer för mej är att det mer skulle röra sej om ett tillstånd.

Jag vet inte när det hände mej, men nånstans har jag börjat acceptera att det finns sånt som jag inte förstår, men ändå kan ha "säkra" känslor för. Döden är ett sånt mysterium. För oavsett om allt blir svart och jag dör DÖR, så kommer jag ju ändå att vara en del av ett evigt - nåväl så länge Moder Jord finns vid liv - liv.

Det som jag gubblar på är om det är själen som lever vidare, eller om fristående minnen gör det. Nåt är det helt visst som lever vidare, och då menar jag inte bara gener utan händelser/minnen som kan uppfattas av efterlevande.

Sen blir jag lite nyfiken… Du, Bappho, som själv ställde frågan: Hur ser du på det här med dödsriket?

#9 Jag är absolut inte klar med mina funderingar kring döden. Från början trodde jag att allt tog ett slut när kroppen dog, eller rättare sagt så var det vad jag hoppades på. Jag har nog aldrig varit så intresserad av ett efterliv för jag har alltid gillat livet, i kroppen, i den här världen. Att få vara i en fysisk kropp i en fysisk värld, har för mig varit det högsta, det ultimata.

Men sedan har jag haft upplevelser i livet som pekar på att något lever kvar, i alla fall lever det något kvar, här, ganska nära. Jag har upplevt delar av döda, avlidna, men också delar av levande, delar av levande som utvecklat egna väsen o s v, o s v

Jag har olika teorier som ger ett svar på mina upplevelser och jag letar ständigt nya. Därav är jag nyfiken på andras upplevelser och tankar.

#9

Tack!

Tycker mej dela dina upplevelser, och jag har haft stor glädje och funnit det intressant att läsa andras tankar kring detta ämne.

Jag har bara rest till förgården. Stark nog att resa in i dödsriket var jag inte.

I förgården vandrar de döda omkring. Irrar. Planlöst drivande. Kastar sig våldsamt över den som kommer dit som levande; så jag fick smyga och vara stilla.

Man fick gå upp till dom bajkifrån och viska i deras öron om man hade frågor. Då kunde de inte göra en ngt.

En isad flod leder in i ett starkt ljus, vid ljuset smälter isen och floden får liv. På andra sidan finns den Andra Sidan. Dödsriket. Där blir allt och alla Allt och Allt igen.

Livet är ingen cirkel, det är en spiral sa man där.

Döden luktar apelsin.

#12 Hmm, först blev jag lite bedrövad när jag läste detta. Tänkte att det verkar ju inte så väldans kul.

Och vad finns i början och slutet på spiralen? Varför är det då en spiral och inte en linje? Kan man vandra uppåt och neråt på spiralen, eller är det bara en one way destination?

Sen tänkte jag att förgården kanske, och antagligen, är det ställe man kommer till när man först dött. Då är det ju kanske inte så konstigt att man är lite irrande och förvirrad. Frågan är ju bara hur länge man måste stanna där och vad som finns på andra sidan?

Också är det ju den där spiralen. Har vi kretslopp på jorden och spiraler på andra sidan..

En spiral är ju som flera cirklar, som nästan går ihop. Men hur går det ihop? Eller det kanske menar att det är en spiral, som sitter ihop i båda ändarna. Att livet inte är en cirkel, utan en cirkel-spiral, eftersom det går upp och ner  livet?

Nu har jag tänkt lite högt. =) 

DNA-spiral..?

"Och vad finns i början och slutet på spiralen?"

Det vet ingen.

"Också är det ju den där spiralen. Har vi kretslopp på jorden och spiraler på andra sidan.."

Nej, du missförstod. "Livet är ingen cirkel, det är en spiral" - livet :) inte i döden. Menkanske där också - jag vet inte.

Åker du i en cirkel kommer du tillbaka till samma ställe som du började på. Detta sker aldrig i livet, du lever inte ett liv och blir bäbis igen om du förstår vad jag menar, spiralen går vidare och vidare.

Men visserligen passar "the circle of life" också in på livet generellt. Man föds, lever och dör och sätter nytt liv till världen (den enda meningen med livet med stort M) som föds lever och dör osv.

(vi hittar spiraler i allt i naturen, kottar sniglar fingeravtryck DNA blommor trädstammar grenverk hur vatten rinner osv)

"Sen tänkte jag att förgården kanske, och antagligen, är det ställe man kommer till när man först dött."

Precis: Det är därför jag valt att kalla det förgård.

I mitt yrke träffar jag på döden då och då. Oftast kommer den som en lättnad och de döda ser rofyllda och ibland nästan lyckliga ut. Men döden kan också vara uppslitande, man rycks ifrån varandra tidigare än man trott.

För ett tag sedan drömde jag att min familj var med om en flygolycka och att jag, min man och min dotter dog men inte vår lille son. Vi letande efter honom i "dödsriket" men kunde inte finna honom. Det var fruktansvärt.

Jag tror att efter det här livet kommer man till en annan dimension av den här världen, kanske föds man igen senare. Det är också min "förklaring" till varför man kan minnas tidigare liv och få kontakt med folk på "andra sidan". Hinnan mellan dimensionerna kanske inte är så stark alla gånger.

#15 Jag säger bara Mandelbrot! :)

#17 Ååååh, nu blev jag sugen på syra ;) jag diggade dock alltid JULIA bäst!

Att matematik kunde vara så vackert hajade jag aldrig i skolan; spana in denna:

#18 Det finns lite grön harsyra kvar än. ;)

Aha så livet är en spiral, och ingen vet vad som finns i början och slutet på spiralen. Eftersom att ingen vet hur döden/"andra sidan" egentligen är/ser ut?

_

"Åker du i en cirkel kommer du tillbaka till samma ställe som du började på. Detta sker aldrig i livet, du lever inte ett liv och blir bäbis igen om du förstår vad jag menar, spiralen går vidare och vidare."

_

Ja det låter ju riktigt. Men jag tänkte nog mer på års cyklerna (pms cyklen), och att saker "upprepas" i viss mån. Eftersom att det finns folk som säger att det ska finnas olika "plan/världar/dimensioner". Så tänkte jag nog att det kunde finns något form utav kretslopp på varje "plan". Men att när man dör och lämnar jordelivet, så föds man inte bara på nytt på jorden, utan då byter man "plan", och påbörjar ett nytt "kretslopp".

Men eftersom att en cirkel är jämn, som du säger, och livet inte är det. Så låter det ju vettigare med en spiral, och om man då inte vet vad som väntar på anda sidan, så kan man ju inte säga att spiralen är sluten.

Btw, jag tänker på en "fjäder"-spiral, en sådan formation som t ex finns i kulspetspennor, eller omger en visp. Men på din beskrivning och liknelse med naturen, så förstår jag att du nog menar en spiral som går "inne i sig själv". Vilket gör att det hela plötsligt får en annan dimension..

_

"Precis: Det är därför jag valt att kalla det förgård."

_

Haha ja min formulering var nog lite dum där. Men jag tänkte nog först inte direkt på betydelsen utav ordet förgård. Utan fokuserade mer på att "folk" fick trängas och må dåligt, utan att riktigt förstå, eller att det inte var nån där som tog hand om dem. Men sen när betydelsen utav förgård sjönk in, blev jag lättad och fick nytt hopp. ;) Döden var alltså inte så grym. Men eftersom att jag "tänkte högt", fick det ändå stå kvar. :)

*spiral*

Det finns inte fler än jag som upplevt att det finns döda här, nära oss, boendes på jorden. Möjligen i en annan dimension, men ändå här. Och då menar jag inte sådana som bara kommer och besöker.

#22 Jo. :)

# 23

Håller med! :)

Det är inte för inte, som man bör tänka på att skriva positivt… Men ett kul skrivfel var det. Det är inte ofta man läser nån som har så kaxig attityd.

Vad har jag nu missat för kul!

Det undrar jag med, jag verkar ha missat mitt eget skämt? :o

"Det finns inte fler än jag som upplevt att det finns döda här, nära oss, boendes på jorden."

Bappho glömde frågetecknet i slutet, så det blir ett påstående, och inte en fråga, kanske är det det som är kul?

#27 Ah, självklart! *skyller på förkylningen som lindat hjärnan i bomull*

#22 och #25 Det finns en till här iaf ;-)

#23, 24, 26 och 28

Min förkylning är tydligen lika illa, inte lätt att försöka vara smart när jag knappt kan läsa ;-D

Va det var ju skitkul.. Kanske bara tuffa dalashamaner som hajjar..

Ne fattar inte heller..

#22-31

Förlåt om jag ställt till det, men det är precis som Trumman skriver, att när Bappho så kategoriskt konstaterar att ingen annan delar hennes upplevelser, så hajade jag till. Ett ganska ovanligt uttalande från Bappho och inte alls väntat i en sån här tråd, i ett sånt här forum. När sedan Ganna svarar JO och ler, så tror jag ju att hon har sett samma sak som jag.

Jag har kanske lite egen humor, men jag älskar verkligen det oväntade, det som ruskar om mej, så jag tyckte att det var väldigt roligt. Jag har gått och smålett åt det nästan hela dagen.

Jag får väl hitta på ytterligare en skrivregel: Det gäller att vara tydlig när man skriver samt att försäkra sej om att tolkningsutrymmet inte är för stort. (Ja, jag inser att jag i denna regel bryter mot den första regeln, men regler är väl till att brytas?)

#32 Jo. ;)

Här tog det lång tid innan pengen trillade ner!

Jag har en relativt okomplicerad syn på det hela. Jag tror på reinkarnation, har alltid gjort det. Det har jag gjort sedan jag var mycket liten och inte ens viste att någon annan trodde på något sådant. 

Vi föds dör och föds igen, meningen med detta tror jag är att vi ska lära oss mer, få mer erfarenheter för att sedan slutligen frigöras från återfödelsen. Frigöres gör vi när vi har nått en förståelse eller ett tillstånd av förståelse. (Detta är typ likt Buddhismen) . Detta är min syn på det hela…inte alls komplicerat. Jag håller mig mycket öppen för att man inte återföds just i detta planet/Världen.

Sedan hur det ser ut mellan de olika liven, det har ännu inte intresserat mig så mycket

Jag tror vi föds, lever, dör och blir kompost. Konstigt vore det annars; eller är det hundarm katter, skalbaggar och växter som också återföds till ngt annat?

Har min katt varit en tordyvel i sitt tidigare liv? Eller min petunia en långtradarchaffis från Säffle, som i sin tur är en återfödd myskoxe?

----

Reinkarnation, som jag fick lära mig den från GRUNDEN av munkar i Indien, handlade inte om att återfödas efter att man dött utan att man nått sådan insikt I Detta Liv att man blivit ngn annan.

Sedan har detta blivit till att födas åter till ngt annat i modern tid (som han sa, munken vars namn lät som hundra bokstäver långt men kallades Po, rätt och slätt).

#36

Håller med om att det oftast brukar vara tal om människor som återföds, eller att man som människa ska återfödas som nån annan. Dalai Lama ska väl vara samma människa som återföds eller i alla fall samma själ? Är människan förresten själen, kroppen eller båda ihop?

Tänker att vi här i Norden kanske hyser en djupt liggande förhoppning om att djur ska återfödas. Vi hade i den gamla tron t.ex. Särimner som dog och återuppstod. Vissa djur har också fått en särskild plats i historien som t.ex. Karl XII:s häst.

Hur tänkte sej egyptierna livet hinsides, när de lät djur finnas i gravar?

Att återkomma i köttet finns element av inom många religioner, en del helt öppet och i andra lite mer i skymundan. Kanske mer en önskan än en tro? Sen är väl inte den kristna tron på ett återuppvaknande per automatik en reinkarnation, eftersom det likväl skulle kunna vara ett liv med själ och utan kropp, eller?

Återföds gör väl alla på ett vis, nämligen genom det kretslopp du beskriver. när jag dör kommer jag att vara en del av en eller flera nya varelser eller växter… Därav evigt liv och kanske därav att man kan minnas andras liv?

Dödsriket…tillvaron efter livet:

Har inte varit där, utom på besök (NDU-drunkning vid 8 års ålder), så det enda jag tror är det som jag har upplevt, det som kommer därefter vet jag ingenting om.

Tror att vi lever, här och nu, vi skall vidare och far då genom en DNA-sträng, silverstängel, navelsträng, eller vad man väljer att kalla det, för att komma till den andra tillvaron.

De "avlidna" som tar kontakt, verkar inte göra stor åtskillnad mellan här och där, men det kan ju vara så att de bara lever i min föreställningsvärld, vilket innebär att när jag är borta, så finns ingenting av mitt och deras kvar.

Jag vet inte, följer ingen tro (vad jag är medveten om) förutom det som jag upplever och DET ifrågasätter jag själv, konstant och ideligen.

När katten min dog, var det självklart för mig att bara skalet fanns kvar, hans innersta väsen, det som hade gjort honom till vad han var och fortfarande är, det hade flyttat någon annanstans, det bodde inte längre inuti honom.

Det var en stark upplevelse, närmare döden har inte jag lyckats komma. Jag höll också på att drunkna när jag var två, men har inga (medvetna) minnen om händelsen. Det kanske delvis förklarar min långa längtan efter något mer än bara den fysiska världen?

Jag har väldigt svårt att få ihop världen utan tanken om någon sorts reinkarnation, både när det gäller filosofiskt tänkande och mina egna upplevelser. Det var intressant, Trumman, vad du berättade om munken Po och hans sätt att se på reinkarnation, jag började tänka på parallella världar och science fiktion som kanske blir verklighet inom vår livstid ;-) Det skulle förklara både ett och annat!

#36 för mig är det lika självklart att djur också reinkarneras. Sedan om människor reinkarneras som människor eller djur eller som varelser på andra planeter eller sfärer (världar), det är mycket möjligt. Kroppen blir kompost, men jag tror att vi består av någor mer. Sedan vill jag påpeka att det finns olika typer av syner på reikarnation både inom Buddhismen och hinduismen och många sk kloka gubbar som vill uttala sig i deras namn

21# Ja ordet "spiral" dök onekligen upp många gånger. Å hela konversationen kanske känns som en spital. ;P haha

Har bara rest dit en gång. En plats jag gärna reser tillbaka till. Men inte förens det är dags att stanna där permanent.

Reste för att träffa en närstående som dog väldigt kvick, platsen i sig var helt fantastisk, en grönskande ravin/dal med hus insprängda i klippväggarna, en mild bris som alltid svalkade. Husen var av lite märklig typ dels hus dels natur.

Självklart finns det mer. "Dödsriket" är en stor plats.. Men att utforska den får vänta tills jag själv flyttar dit. Jag var välkommen som besökare, men det var också väldigt tydligt att jag inte hade där att göra.

Sen finns det de platser som man hamnar på om man inte hamnar där de vänliga bor.. Dess utkant har jag sett. Skulle beskriva det ganska exakt som Trumman gör med förgården. Resten varken vill jag se mer eller försöka beskriva.

Mvh Seb.

Jag minns så långt bak det går, jag minns mig själv som bebis och förskolebarn, med kristallklar tydlighet.

Så länge jag kunnat minnats har jag aldrig försonat mig riktigt med jordelivet utan alltid velat vara någon annanstans. Jag har alltid trampat som utanför mig själv och aldrig velat gå riktigt på marken. Under många år var det mig självklart att reinkarnation var det enda riktiga. Jag kunde liksom inte förstå att människor försonades med tanken på att man dog och livet endast slutade vid döden, som att stänga av en strömbrytare. Men samtidigt gick jag ju länge utan att leva själv och levde endast jämte min kropp.

När jag sedan jobbade en period med människor nära döden, började jag förstå mer om skiljelinjen. Det finns en klar linje som skiljer det levande från det döda och vissa människor står verkligen bokstavligen med ena foten i graven. Det är som ett annat brus som står kring dessa. Som att fiffla med radion och slå från kanal till kanal, gå från kristallklar sång till en mer brusaktig ton. På grund av olika omständigheter som då rådde, fick jag även i samma veva den ovanliga upplevelsen att sova tre nätter på en dödsbädd och förstod då mer.

Det året släppte jag mina tankar om döden och slutade skrämmas inför den - jag väljer att tro att jag ingenting vet och låter mig överraskas. Det finns många saker här omkring där vi lever, när vi ser och hör och förstår tolkar vi dem enligt vår egen världsbild - vi sätter ord och känslor till dem så att vi lättare kan förstå dem. Som när vi får barn så klär vi dem i kläder och blöjor och lär dem vara människor ibland oss - På samma sätt klär vi döden i kläder.

Dödsriket är många platser och även här på jorden. Den mest tydliga döden är den som lever och verkar bland människor idag - som hungrar och lismar. Den äkta döden är tyst. Men ingenting är stilla, inte ens kroppen som multnar, allting är ständigt i rörelse, framåt och bakåt på samma gång.

(spindelfot berör mig ALLTID med sitt uttryckssätt)

# 43

"På samma sätt klär vi döden i kläder."

Det är vackert så, och helt enkelt och helt riktigt.

Så skönt för döden i sin rangliga skelettskepnad att äntligen få kläder.

Bappho: Om man ser till det symboliska språk som används i religioner så är det ganska uppenbart att vi både lever och dör på samma fysiska värld. Jake är ju lite inne och sniffar på det i sina böcker mer har kanske inte helt nått fram än till att se hela symboliken. Borde nog introducera dig för en av mina vänner som är grym på det symbolspråk som återfinns i princip inom alla religösa texter sen nåt överhuvud taget skrevs ner. Han håller på att skriva en bok om det med. Påminn mig på FB om det så ska jag se till att ni börjar kommunicera:)

#46 Jag tror att jag måste kosta på mig Jake's böcker också, vad tror du?  ;)

#47 Ja hans nya Geosophia 1 och 2 skulle du nog gilla:)

vem är mystiske Jake?

Jake Stratton-Kent. :)

Här är lite info om Jake.

http://www.scarletimprint.com/authors_jsk.htm

Bappho: Fick min supercola kopia av Crossed Keys idag med:) Står lite kort om den här http://www.scarletimprint.com/fine.htm . Grym kvalitet men det vore väl illa om det inte var det för nästan 200 pund:)