Du behöver nog inte vara, varken knäpp eller medial egentligen :-)

Vi människor är ganska snabba att läsa av vår omgivning, så snabba så att vi inte själva märker det. (Magin kan vara en del av detta system och vill du läsa lite esoteriska tankar i det ämnet rekommenderar jag boken S.S.O.T.B.M.E. av Ramsey Dukes).

Min livshistoria inbegriper också perioder av ångestattacker och jag har väl fortfarande ett överaktivt system som varnar för faror av olika slag :-) Senast igår var jag själv lite stressad över ett dåligt däck som skulle fyllas på med luft. Se där..   ;-) Det gick bra dock.. den här gången.

Jag är också ganska känslig när det kommer till att känna av människor. I vilket fall en viss sorts människor och jag tror att det bottnar i ett försvarssystem. Något man kanske behöver när man inte är lika tjockhudad som en del andra. Det har hänt vid flera tillfällen att jag t o m utvecklat utslag över hela kroppen när en del personer närmat sig. Lite jobbigt faktiskt, för man kan ju inte precis säga varför.

Men bara för att man har ett överaktivt system så betyder inte det att man har fel hela tiden. När det gäller dessa personer jag reagerat starkt på, så har det alltid visat sig att jag (eller min kropp) har haft helt rätt.

Varken knäpp eller medial

När jag läser vad du har skrivit, så tänker jag att du varken är knäpp eller medial.

Som jag tolkar det, så har du en stark och välfungerande intuition, som hjälper dej att snabbt analysera olika situationer och företeelser. Ofta har man nytta av att använda sin intuition i såna sammanhang, då man slipper gå via den nåt mer omständliga rationella sidan. Intuitonen ger en snabb bild utefter erfarenhet, känsla och vetskap. Den rationella sidan behöver vända och vrida för att få en klar bild. Var glad över din intuition och använd den så länge den verkar för dej.

Paniken är en autopilot som kopplas in. Den kopplas in för att du ska agera. Om du väljer att följa din intuition och sedan känna dej nöjd med det, så kanske du kan "välja bort" paniken. Paniken uppstår när du låter bli att agera eller om du väljer att gå emot din egen känsla eller om du blir rädd.

Paniken hör alltså inte ihop med det som händer runt dej, utan är ditt sätt att ta dej an dessa erfarenheter. Den kan komma sej av att du inte till fullo förstår vad som händer runt dej, och om du tror att det är så, så kan jag tänka att det skulle kunna vara en bra idé att gå och få hjälp.

Om jag förstår dej rätt så har du tidigare varit i kontakt med vården för att få bukt med panikproblem? Har du i så fall nåt bra verktyg som du kan använda. Andningskontroll, kognitiv beteendeterapi? Det är bra att stoppa en spiral av alltför mycket panik, eftersom kroppen blir så orolig. Man får lätt ett lager av panikrester som ligger och skvalpar, och det är inte skönt.

Som jag tänker mej din problematik, så är det viktigt att du försöker att i lugn och ro analysera händelserna efteråt. Försök låta bli att känna nåt och bara se att "jag förstod att däcket skulle explodera och så skedde. Min förmåga att bedöma är alltså god." Om du kommer fram till att din förmåga att bedöma är god, så kan du gå vidare till känslorna. Men om det visar sej att du oftare har fel, så bör du kanske analysera varför det är så.

När du förstår händelserna, så kan du fundera på om du verkligen behöver få panik? Det här är inte så enkelt som det låter, det vet jag. Men ibland är det bra att försöka lägga känslorna åt sidan för att se om man känner och reagerar på ett sånt sätt som man själv vill.

Men i vilket fall som så tänker jag att du absolut ska se till att du får hjälp med det här. Om du sen väljer vården, vänner eller familj är upp till dej. Hoppas att mitt svar är dej till hjälp. Och du, var inte rädd, det här löser du, det är jag viss om!

Tack, nu känner jag mig lite mera normal när jag får läsa om era perspektiv på det hela :)

Vad det gäller hjälp från vården så finns det inget dom kan göra. Problemet jag hade innan var att jag inte orkade, mest för jag bara kunde ta upp 20% av all näring som gjorde mig väldigt ostabil. Faktum med att psykologerna kliade sig i huvudet när dom fick mina psykologiska testresultat då dom inte sett någon så stabil och frisk i psyket och på den vägen sedan kom vi fram till att det satt i magen och inte huvudet.

Det är nog kanske som du säger Bappho jag är nog väldigt känslig och överreagerar :) Jag tror bestämt att jag tänker vara glad över mina reaktioner i framtiden och gå bort från det/den jag känner obehag av.

Mycket bra svar i tråden, int' är du tokig (mer än de flesta som håller på med sånt här!) och int' medial heller - det är ju en helt annan sak.

#3 Grejen du kan göra är att träna på det!

Lär dig sålla det riktiga från det oriktiga. Fokusera på och isolera kunnandet om vad som är en riktigt signal om att ngt är fel (då det verkligen händer ngt) och inte.

Det är lätt att komma ihåg de gånger som det verkligen hände ngt (däcket) men man glömmer snabbt alla de tusentals gånger då man fått känslan men det INTE händer ngt.

Se bara på alla som är fascinerade av att de "alltid kollar på klockan då hon är 11:11 eller 12:21" eller liknande. De glömmer alla de gånger klockan INTE var så där synkad. Jag hade själv en sådan period.