Om Wicca är helt rätt för dig så känner du det.. Det är inget man väljer.. det känns bara rätt..

Om du arbetat i kristen kyrka och har vänner där som du vill behålla kan det vara svårt.. men det finns dom som är både wicca och kristna och får det att funka!

Själv har jag sett baksidan av kristendomen och aldrig kännt mig hemma där trots en sträng kristen uppväxt.. med Wicca känner jag mig hemma! I början kännde jag dåligt samvete när jag lämnade kristendomen i tonåren.. men jag insåg att jag inte vil ha en Gud som straffar en om man inte följer alla hans lagar.. att man hamnar i helvetet för det…det känns fel att en gud gör så.. det är enligt mig en felaktig uppfattning av kristna som bara vill att man ska följa kristendomen och inget annat..

De Gudar jag lärt känna genom Wicca är ständigt närvarande och dom kräver inte ensamrätt.. inte heller straffar dom en om man inte tillbett dem på ett tag.. Jag tillber dessa Gudar i tacksamhet och glädje! Inte av rädsla och dåligt samvete… det är just den där rädslan som gör det svårt att lämna Kristendomen.. men det är bara en illusion som hindrar en från att välja något annat som man kanske mår bättre av.

Om du är osäker kanske du kan fråga wiccanska Gudarna om hjälp? Det gick bra för mig och du kanske blir positivt överaskad..

Jag vill tipsa om hur jag hanterar ett liknande dilemma. Jag tar de delar av olika traditioner som passar mig och struntar i de delar som känns fel. Jag skapar mitt eget sätt att se på världen. Samtidigt säger jag aldrig till någon annan, som har andra åsikter, att den har fel och att mitt sätt är rätt, därför att jag vet att i den personens värld är det den säger helt rätt och det jag säger är fel. Jag har många kristna vänner. De är underbara och jag tänker inte stänga ute dem. Däremot sitter jag inte och talar om trumresor jag har gjort eller sånt med dem, därför att det helt enkelt inte vore meningsfullt. Sånt finns inte i deras värld, nämligen. Det finns andra beröringspunkter mellan våra världar, och de räcker gott och väl till.

Dessutom händer det att jag går till kyrkan med dem. Ibland hör jag en god vän predika. Jag tänker att rum som är heliga för vissa är heliga för alla, och på så sätt kan jag ändå ta till mig de fina sakerna som finns utan att behöva svälja det religiösa som jag inte kan hålla med om.

Att fråga wiccanska gudar om hjälp, som Airwyn föreslår, är också ett bra råd.

Jag känner att om något är gott, då är det gott, oavsett om det är en häxa, präst eller helt ateistisk person som säger det. Vi är alla i alla fall delar av den gudomliga kraften, vad vi än väljer att kalla det.

#2 Bra sagt! :-)

#0 "På ett sätt är jag rädd att jag har fel, att wicca inte är riktigt & sant. Att jag kommer att brinna i helvetet för att jag vänder ryggen mot kristendomen och den kristna guden."

Förstår vad du pratar om. Det är inte ovanligt att såna tankar kan komma upp till ytan som en del av ens andliga process, processen att gå från att känna sig splittrad till hel.

Tankar kan vara väldigt övertygande. Det man kan göra är att faktiskt ifrågasätta sina tankar, de som begränsar en och som får en att känna sig ensam. Ifrågasätt tankarnas sanningshalt.

Jag märker att när jag ifrågasätter en negativ/rädd tanke som envisas med att poppa upp (jag vänder mig direkt mot den, ser den i ögonen sas, ställer en motfråga eller frågar efter bevis för att det är så som tanken säger) så blir det tyst.

Tanken har inget av vikt att komma med. Det finns ingen grund bakom tanken. Den försvinner när jag verkligen ser den som den illusion den var…

Har du någonsin ifrågasatt om dina tankar och rädslor bär någon sanning i sig? Och vad vill hjärtat, säger det samma sak som huvudet?

Vem ska du lita på, dina tankar om en straffande gud som du fått inlärda av någon annan (det är alltså inte ens dina egna tankar från början, utan du har adopterat någon annans tankar och idéer…), eller det som får ditt hjärta att glädjas över livet?

Tack, det var verkligen skönt att höra från andra. Och det där rådet med hjärtat och tankarna, tack det var hjälpande. Ska försöka koma ihåg det när tveksamheterna bubar upp igen.

#5 Vad bra att du känner dig hjälpt. Ja, visst är det skönt att få höra andras synvinklar ibland. Då känner man sig inte heller så ensam, eller hur?

Det är skönt att prata med andra om det, förutom min mamma som inte förstår. Man känner sig mindre ensam, det är sant. Skulle ni vilja berätta hur ni hittade wicca/häxkonst?

(Jag vill gärna höra mera vad ni tycker om det är nya som ser det här)

Jag har också vuxit upp i en kristen familj, och har ingen bra erfarenhet av kristendom. Den har skadat mig, mig som aldrig ens kände tillhörighet med den. Jag har fått jobba hårt för att bli av med en himla massa konstiga tankar och rädslor. Begreppen arvssynd, synd och frälsning gör mig fortfarande rasande..

Jag håller verkligen med om att det bästa för dig är att försöka få kontakt med Gudinnan, och be om vägledning. För mig var det som att komma hem när jag ensam började dyrka Henne ute i naturen, utan någon annan som talade om för mig hur jag skulle göra och tänka.

Jag är glad att andra klarar av att kombinera wicca och kristendom, för mig fungerar det inte eftersom jag upplever att de är så olika i sättet att se på saker och ting. För mig är kristendomen trångsynt och begränsande, wicca är öppen och tillåtande. Sedan är ju allting alltid en tolkningsfråga…

Mycket av det stränga och dömande i kristendomen kommer inte ifrån Jesus, utan är en produkt av de förskräckliga kyrkofäderna och ännu värre Martin Luther, det är värt att tänka på i sammanhanget.

Lycka till i ditt sökande!

Vad roligt med så många svar, tack. 

#7 Jag " råkade" hitta sidor på internet om Wicca, och där var det ju, det mesta av vad jag hade "kokat" ihop som min religion. Men det är ju en rätt fri religion och det passar mig perfekt för jag tror att alla relgioner beskriver samma gudomlighet, vi kallar och tolkar det bara på olika sätt. Så länge det inte skadar en själv eller någon annan. Sen har jag aldrig trott på någon ond kraft.

Det känns som om jag har en gammal själ och jag har alltid känt något visst med häxor, månen, solen, stenar, växter, att vårda andra och har en stark dragning till vissa äldre smycken, platser och byggnader, både kyrkor, moskeer, runstenar etc. (Den gudomliga kraften känns starkare där).

Eftersom jag tror att alla religioner egentligen tillber samma "kraft" fungarar det för mig att vara i "andras byggnader" och lyssna tillfälligt på andra religioners ritualer, även om en riktigt troende av någon annan religion inte skulle acceptera mitt sätt att tro.

Det känns som jag har landat i min tro, men inte ens min man känner till att jag i min själ känner mig som en "gammal häxa". Har aldrig träffat någon som har snarlika tankar som jag och det kan få mig att känna mig ensam, fastän jag känner kontakten med den gudomliga kraften.

Hoppas du hittar vad DU söker!

NadjaIyona; Håll dig till det som fungerar, inget annat. OM det fungerar visar sig genom empiri/kunskap genom erfarenhet.

Sen vad det-som-fungerar KALLAS är oväsentligt.