Har precis kommit in från en underbar sittning på altanen i fullmånens sken…

Förunderligt hur full av energi man är. Hur rund man plötsligt känner sej till skillnad från vardagens fyrkantighet.

Märkligt också hur man mäktar med månens skarpa spegelljus till skillnad från solens explosiva eldstrålar.

Önskar jag var självklar i mitt själv. Att jag inte skälver av fruktan för min ofullkomlighet som egentligen är en del av min fullkomlighet,

Lite smått poetisk svårmodighet som tar mej vidare från en stund av ljus och enkelhetens lov.

Kände en  sorg och ett vemod som tycks lyfta mej som tycks bära mej vidare i livet mot glädje och kraft. Kraft att läka och leka. Att skratta och skåda.

Vinet i min bägare var vägen mot sanningen eller bara en förvillande spegling?

Tack älskade måne för att du också är full ibland!