Snubblade mig fram genom midvinternnattens mörka skog, såg knappt foten framför oss, men dit in skulle vi för att blota under vinterns mörkaste natt.

Jag fortsatte mig att snubbla fram, ungefär vart tionde steg, det enda som lyste upp vår väg var stjärnorna och det medhavda artificiella ljuset.

Mitt barn snubblade räddhågset med, mittimellan mamma och den andra häxan.

När man är 11 år, har man inte mycket val, än att lära sig in natura, hur naturen fungerar.

Här! sa den andra häxan. Ta den här pinnen som låg i dikesrenen och få stöd i din stapplande gång.

Hur skall den hjälpa mig? kontrade jag, i mitt snubblande.

Du vet väl vad en trollstav är, svarade hon snabbt och syrligt.

Jooo, så klart att jag vet, men det där var ju en pinne i dikesrenen.

Till min stora förvåning så stannade mitt snubblande av och inga stukade fötter hade jag med mig hem i vinternatten.

Vi kunde avsluta vårt blotande, med bloss, offer och litet sång.

Väl hemma var det varm mat, thé och ett bastubad som förgyllde natten.

Kronan på verket efter avslutat värv.

Kan det bli bättre än så?

En liten oansenlig promenad, med ett barn och en vän, blev ett minnne för livet. (och en erfarenhet som sa: att inte ens den minsta pinnen i skogen är oansenlig, utan kan bära på stor kraft)