Bolmört är oftast av arten Hyoscyamus niger men mera sällan används också arten H. albus. Den senare har jag någon gång odlat men annars är det den vanliga bolmörten som jag har odlat. 

Bolmörten är en gammal kulturväxt som troligen infördes till Sverige för minst 1000 år sedan och härstammar från Sydeuropa och Asien. Från arkeologiska undersökningar har frön av bolmört hittats och de äldsta är från 1000-talet i Lund. I Uppsala finns fynd från 1400 eller 1500-talet. I de svenska och danska medeltida läkeböckerna omtalas bolmört ofta. Redan på 1200-talet omnämns bolmörten och särskilt den vita bolmörten (var. pallidus). Den viktigaste användningen var som smärtstillande medel. Den fick redan under antiken rykte som medicinalväxt. Gallerna använde bolmörtssaft som pilgift. Örten kan orsaka svår törst, dubbelseende, konvulsioner, hejdlöst raseri och vansinne. Giftet kan absorberas även genom huden. Den användes även av präster och spåmän för att komma trans eller extatiskt tillstånd. I Sverige har den troligen först odlats i klostren, för att efter reformationen spridas ut i byarna. Den har också använts och spridit sig av olika vandrande folkgrupper som möjligen avsiktigt spred frön vid vägkanterna. Den har använts i folkmedicinen mot tandvärk, reumatism och ohyra. Den har använts för att lindra smärta förorsakad av gikt, huvudvärk och svullnader. Hela växten är giftig och det finns risk för förgiftning om den intas i någon form. Som motgift rekommenderas getmjölk, honungsvatten och senapsfrön. Grisar kan äta de giftiga fröna utan att bli förgiftad. Därav har växtens latinska namn kommit från grekiska och "hys" betyder gris och "kyano" betyder böna. Rök från bolmörtsfrön framkallar yrsel och hallucinationer. Frön som kastas på glödande kol utvecklar en svart bolmande rök. Det påstås att den har använts som bedövningsmedel på höns för att kunna stjäla hönsen. Det var under inverkan av denna rök som häxorna drömde om Blåkullefärderna. Den var en viktig ingrediens i olika häxsalvor. Kyrkoherden Brunchmans dotter i Hasslöv i Halland åt av rötterna i stället för palsternacka och dog. Arten spreds bl.a. av zigenare ända upp till Ångermanland. Den beskrevs från Dalarna av Linne 1734 bland annat i Orsa och att den är lika giftig som tobak, utom att man yrar av bolmört. Den är en art som är mycket näringskrävande och hade förr sin möjlighet att överleva kring dyngstackar. Fröna har extremt lång livslängd och de anses vara grobara efter upp till 800 år.

På bilden finns lite i bakgrunden bolmört (Hyoscyamus albus), bland bondtobak, kattmynta, portulak och trädgårdsmålla planterade i en gammaldags plantskulle..