animist, som tror att naturen är besjälad och därför har min kyrka i den.

#1 Wow, de var fint :) om någon frågar hur du praktiserar detta då?

hur jag praktiserar detta?

hm, har nog inte kommit upp, minns faktiskt inte.

Men nu skulle jag svara: Eftersom jag vet att naturen är besjälad (luft, vatten, eld, materia, växter, djur, människor) så finns det en kommunikation oss imellan.

Den kommunikationen känner jag bäst av när jag får vara själv i naturen, så jag kan sätta mig med ryggen mot ett träd i en park i storstaden, eller gå utanför mitt hus och sitta på berget, smeka det med handen och känna lugn.

Det allra bästa för mig är att befinna mig ute i naturen, då får jag ett inre lugn.

(känner inte att jag behöver utsätta mig - inför tvehågsna ifrågasättare - genom att berätta om fullmåneresor, trumflygningar el.dyl. Den kraften väljer jag att spara till andra "krig")

#3-4 Hmm, bra tanke.. Tack, har hjälpt mig en massa. :) Hur är det med alla andra? Hur berättar ni om det ni tror på?

Jag svarar på min höjd någonting som liknar #1. Rent generellt så undviker jag att tala om min tro eftersom det brukar sluta med att jag blir indragen i diskussioner, korsförhör och försvarstal. Jag har helt enkelt aldrig orkat vara talesman för häxkonst, så jag skippar den biten. Nu är det väldigt sällan någon frågar, tack och lov, trots att jag bär symboler på min kropp fullt synliga.

Måste berätta om senast någon frågade. Det var väldigt gulligt, en bekants flickvän, mycket yngre än mig, som jag antar försökte skapa ett slags band mellan oss på något sätt:

- Åh, jag ser att du har ett pentagram. Jag har just forskat om sånt i skolan, är du wicca (ja, felsagt) eller satanist eller tycker du bara att det är snyggt?

- Ingetdera.

- Ahaa, bara för att det är… eller… va? Vaddå?

- Ja, ingetdera, jag bär det av andra orsaker.

- Jaha okej.

Nu kände hon sig nog lite dum - vilket var synd, för hon var inte alls oförskämd när hon frågade, om än enligt sin personlighet väldigt påflugen - så hon frågade inte mer. Hade hon gjort det så hade jag helt enkelt sagt åt henne att det finns andra grupper som använder pentagrammet som hjälpmedel, och att hon kunde göra egna efterforskningar om hon ville veta mer. Nu slapp jag.

Jag diskuterar nog aldrig min tro med andra människor. Skulle jag få en fråga så skulle jag möjligen nämna att jag var polyteist. Jag kommer inte från en religiös familj så jag är ovan att dela religiösa tankar och upplevelser med andra, känns lite som att diskutera vad jag gjorde med min pojkvän i sängen i går. Vet inte varför jag är så privat i just de frågorna. Det går lättare att diskutera t ex häxkonsten.

Mina barn lever ju nära mig så de snappar förstås upp min tro den vägen.

Hmm, tror att ni missförstått mig lite… Det handlar inte om att folk frågar ut mig och att jag måste försvara mig, utan snarare lite tvärt om. Efter att ha pratat märker jag att dom är inne på lite samma stig och är nyfikna på om det kan vara något för dom. Men jag kan inte riktigt förklara för alla tolkar allt olika och gör det till sitt eget..

#8 Men om du inte kallar din tro någonting utan istället berättar exakt vad du själv tror, då kan ju ingen annan tolka in något s a s

Om någon frågar och jag känner för att svara, brukar jag säga att jag tror på den besjälade naturen, och att det knappast existerar något över-naturligt. att allt är ett och i evig rörelse, energin försvinner inte utan ändrar bara form. Det lämnar mycket öppet men förklarar tillräckligt, då nappar de som är intresserade medan de andra suckar och börjar prata om tv-serier.

Vad jag kallar min tro och hur jag förklarar den beror helt på vem som frågar, vilken inställning och vilka förkunskaper jag tror de har.

"Nordisk naturreligion" är annars ett ord som jag tycker fungerar fint för det mesta. De fletsa har en känsla för vad en naturreligion innebär, och att jag utgår från den natur jag har runt omkring mig är ju inte särskilt konstigt. Jag brukar väl säga något i stil med att jag tror på att naturen är besjälad och att jag upplever ett samspel av krafter i den i vilken jag strävar efter att vara en del.

Är folk lite mer insatta och öppna kan jag rent ut kalla mig hedning, polyteist och berättar att jag tillber gudar och väsen från norrön mytologi och folktro. Jag berättar att det är en vardagsnära och praktisk religion utan dogmer och heliga skrifter även om jag hämtar inspiration från myter och gamla seder. Jag undviker ordet "asatro", även om det händer att folk frågar om jag är asatroende när de ser att jag har en hammare runt halsen, och då förklarar jag varför jag inte gillar begreppet och gör vad jag kan för att undvika att förknippas med eventuella fördomar som är förknippade med det.

Är folk ännu mer insatta kallar jag mig helt enkelt för sedare, eller animist. Då berättar jag gärna vad jag praktiskt sysslar med, om blot, ritualer, hantverk, kommunikation med makterna, magiskt arbete och annat som hör min religion till. Jag nämner mitt samfund som jag är med i och förhoppningsvis öppnar det för en diskussion där man kan prata om relationen med det gudomliga, och hur man kan förhålla sig till den.

Träffar jag någon som är lika insnöad som jag själv kanske jag kallar mig bhakti-sedare, men det händer inte så ofta :)

Enklast svar: Läs dessa 100 böcker och fråga mig igen efter det:)