Hej!

Nu vet jag ju inte ens om jag har gjort rätt, men så här blev det:

Efter ett sent beslut, baserat på att jag fick tid, så ville jag gärna vara med. Jag utgick från att vi skulle vara vid en "brunn" som jag har sett på en bild i en tidigare fullmånelänk här på HiF. Eftersom jag inte hade anmält mej, så började jag med att hälsa på dej Bappho, därefter hälsade jag på alla andra, vars namn jag inte visste.

Jag hade innan dess talat om för "mina hjälpare/gudar" vad syftet var med denna resa, vad som var mina kännetecken. Dessa "fakta" hade jag skrivit på en lapp, som skulle finnas med, och på vilken jag senare antecknade mina upplevelser och insikter, vilka jag berättar om härefter.

VATTEN Först tog jag vatten ur brunnen och hällde i en hink, för jag ville titta in i vatten. Sögs in och träffade där min läromästare, som numera befinner sej hinsides. Hon var vackrare än nånsin och dansade glatt med Döden. Hon ställde frågor till mej på sitt väldigt speciella vis, och jag förstod efter en stund att det är hon som är beviset för ÄKTHETEN i det jag gör. Den som har träffat henne tvekar inte på hennes krafter, och hon valde ut mej! Om jag tvivlar på mej själv, så behöver jag i alla fall inte tvivla på henne.

Att det jag gör FUNKAR vet jag genom att vara nära/närvarande, för då får jag påfallande ofta bekräftelser. Men om jag distanserar mej, så missar jag delar av helheten, och kan inte längre se hela bilden. Detta är givetvis självklart, men jag behöver stunder som inte blir sönderrationaliserade för att förstå såna här enkla sanningar…

ELD När jag hade mött min vän och förstått, så kände jag att jag så gärna ville försöka nå er. Märkligt nog blev jag "tvungen" att lägga ifrån mej mina kännetecken. Kanske jag bara skulle skåda? Nåväl tände en eld som jag lät mej själv brinna i, det var lite märkligt. Där såg jag vad som kan ha varit som ett kors eller en docka? Tyg inlindat i ståltråd som brann tillsammans. Detta kändes mer som ett tecken till nån annan. Nån som behöver en bekräftelse?

JORD Var som en trumma i tropikerna som slår för mej (som ett hjärta?). Jag behöver bara lyssna för att finna rytmen, som fattas i mitt liv med jämna mellanrum.

LUFT En tukan och en trollslända.

Det var inte alls min intention att göra nån sorts elementindelning i min ceremoni, den bara uppstod och jag är inte färdig med allt. Inser att jag behöver förstå de så avlägsna bilderna, som dök upp i slutet.

När jag var färdig berättade jag för er andra att jag skulle ge mej av.

Tack för en trevlig stund tillsammans!

Jag byggde en harg (offerplats/kraftplats/stenröse) både här och vid brunnen, samtidigt.

En kvinna i brun tröja (luddig/stickad?) kom fram och hjälpte till. Hon höll en sten som om det vore hennes barn och sorg fyllde luften.

En annan hoppade ned i brunnen med fötterna först! Swoosh var h*mn borta.

Jag byggde vidare, sten för sten. Stenarna hos mig är små, typ 1-2 knytnävar stora; stenarna vid brunnen var mycket större och tyngre och hade ofta silvriga ådror i sig. Jag skar mina händer på deras vassa kanter.

De luktade saltvatten (antagligen för att jag, antar jag, tvättat dom 9 gånger innan bygget, precis som jag gjort med stenarna här hos mig) och ibland var de så våta att de gled ur greppet på mig.

Nog om det; budskapet (svaret på intentionen) var tydligt: det som ger resultat fungerar, allt annat ska skrotas och är inte värt att ödsla sin kraft på!

Jag hade svårt att finna fokus. Jag hittade ingenting att rida på men flög till sist iväg, men det var suddigt och svårt att ha ögonen öppna och att ' se något ' . Resan var kroppslig på något märkligt sätt, jag var tvungen att prata, ropa, röra mig, ropa ut intentionen, för att kunna få fäste.

Även djuret jag red i trilskades och jag fick röra mig i denna värld för att hålla det kvar. Mitt svar var kort och gott - Kroppen. Det som känns i kroppen, det som är i kroppen, blodet, det verkar och är sant.

Jag kom igång lite senare, kanske därför jag blev sittandes enasm vid brunnen tills en man i medeltida kläder, grått skägg och blå mössa kom och  som jag följde ett tag. Jag mötte en svart kattkvinna, några män som talade danska och vandrade ensam. Vilade i en grönskande lund och gick tillbaka till brunnen med en glad och positiv kvinna med ljust lockigt hår.

På min resa funderade jag över hur jag vet att jag är på rätt väg och det enda svar jag kan komma på är att både följa andra och gå ensam. Kanske någon av er ser en annan tolkning…

Zzzzzz… skäms att säga det, men jag somnade. Inte bara en gång, utan två (jag hade nämligen ställt alarmet på klockan utifall). Gammeltanten har kommit och tagit mig ;-P

Nästa gång ska jag vara utomhus. Bäst det :)

Ett litet gräl hemma gjorde att jag kände mig så ofukuserad det någonsin går. Försökte dock ta mig över det och efter en stund tyckte jag mig sitta där vid brunnen, men kom inte längre än så.

Precis när jag gav upp kände jag en röst som sa DU… du är äkta:))

Jag kände att oavsett om det var jag själv som sa det, eller inte, så var det på något sätt….härligt. Gick o lade mig, glad att iallafall försökt 

2#Trumman, denna kvinna råkade inte ha mjukisbyxor på sig?

Damn it! Jag missade helt denhär tråden, hade ju åxå velat va med. Nästa fullmåne e jag på.

Jag orkar faktiskt inte läsa vad alla skrivit ifall det blir en upprepning. Men var ligger häxbrunnen? Jag har inte ens en brunn i närheten?

Förslag om att skriva ett låst, markerat inlägg om fullmånemötena? Så att infon alltid finns synlig :)

Tänker framförallt på er som får svara på samma frågor om och om igen^^ <3

#7 Stass

Vilken av kvinnorna då? Den som bar sten eller den som hoppade ner?

Men jag vet inte riktigt om jag kommer ihåg faktiskt; det var inget som jag såg/la märke till.

#11 Hon med stenen och den bruna tröjan.

Jag gjorde en kort resa hann inte komma till insikt…Men jag hade en brun tröja och smått tunga nyheter i tankarna. Kanske jag, kanske inte =)

#9 Brunnen är i "andevärlden". Jag glömde i all hast att lägga ut bild på den just den här månen :)