Snabbt tillägg: Shit, jag skrev så snabbt att min stavning visst flög all världens väg. Illa, haha!

Hittade för övrigt en tråd skapad omkring samma ämne, men nu hittar jag den inte igen.. synd.

Har iaf fall läst igenom alla svar som fanns i den tråden och har gått och dragit fram de där böckerna jag tyvärr aldrig läste klart; The Spiral Dance av Starhawk, samt Wicca - A guide for the solitary practitioner av Scott Cunningham. har precis börjat läsa Scotts bok och jag ryser och myser redan, haha.

Men, som sagt, om någon har något de vill säga om mina funderingar, skriv! jag vill jättegärna hålla en öppen debatt om det hela. :)

"Hur vet ni att era magiska ritualer faktiskt fungerar? Eller är det så att man aldrig får veta det, utan ni tror kort och gott att de fungerar? (Kort sagt; har ni någonsin fått någon form av "bevis"?)"

Jag vet det eftersom det jag gjort magiska ritualer för sedan har manifesterat sig. Magi ska ju vara praktiskt och fungera i livet här och nu, varför annars syssla med det tänker jag.

Så för mig handlar det inte om att blint tro och hoppas på det bästa, då är man mer ute och viftar på måfå tror jag.
När jag tidigare gjorde magi baserad på "tro", då funkade det inte. Eller rättare sagt; det hände inget speciellt. Men när jag blev ett inombords och med världen och slutade tro, så funkade det.

Det är ju nämligen skillnad på tro och vetskap (vetskap, inte vetenskap). Tro är när man hoppas på eller önskar att något ska existera eller funka (ofta för att det känns bra att ha en tro), vetskap är när man har direkt upplevd erfarenhet av att något existerar och funkar. Som t ex magi.

Man måste ju vara ett med det man gör magiskt, inte vara splittrad i sinnet som man är om man är överdrivet skeptisk och letar fel, eller om man är svag i sinnet genom sin blåögdhet eller blinda tro.

Man måste ju veta att det funkar, veta - inte tro. Det enda sättet att veta, det är att göra det. Om och om igen. Och lita på sig själv och sin förmåga, men detta växer också med tiden ju mer man gör det.

Tunridan: Aah, där satte du nog bättre ord på det jag omedvetet frågar om. Självklart måste man veta att det fungerar, det håller jag med dig om, för annars blir ju allting halvhjärtat och nästintill fånigt utfört.

Hur blev du ett med med det du gjorde? Och hur skaffade du dig direkt upplevd erfarenhet? (Genom att faktiskt utföra magiska ritualer, förstås, men jag är mer nyfiken på vad för typ av ritual du gjorde när du blev medveten om att det fungerade osv? Hoppas du förstår hur jag menar!)

Jag får helt enkelt börja testa mig fram då, med andra ord..

Anledningen till varför jag inte utövat min tro på ca tio år är nog för att jag alltid varit till största delen själv och nästan känt att allting känts så överväldigande - det fanns så mycket att läsa, så mycket att veta. Vilken ände skulle man börja i, liksom? Därmed tror jag att jag tappade motivationen till att försöka läsa mig de magiska delarna av Wicca, utan nöjde mig med de mest grundläggande elementen i det hela.

Men vad tycker du/ni; vilken typ av ritual ska man börja försöka sig på om man inte har utfört magiska ritualer förut? Nån form av ritual där man försöker nå självinsikt, kasnke vore en bra start? Elelr, ja, jag vet inte, kom gärna med förslag. :P

Jag är av den åsikten att alla inte kan utföra magi/trolldom. Många moderna ritualer/besvärjelser ligger dessutom närmare någon form av affirmation, vilket jag ser som en påverkan på det egna psyket, än egentlig magi.

Om det är wicca du är intresserad av så kan det vara värt att hålla i minnet att wicca är en religion som, även om den är mycket välvilligt inställd till magi, inte behöver innebära att man utövar någon form av magi, någonsin.

Det är ju inte magin som är grunden till det religiösa och söker du en religion för att utföra magi blir det i min mening bakvänt, då är det bättre att söka sig till en mer renodlad magisk tradition.

Hmm, okej, vad grundar du den uppfattningen på? Och hur stark är betoningen på "kan inte" utföra magi?

Jo, att det mesta låter som en form av affirmation kan jag hålla med dig om - men vad är då egentligen magi? Finns det nån som kan svara på den frågan?

Jodå, självklart vet jag att man inte behöver utföra magi, men jag är väldigt nyfiken och vill lära mig mer, därav denna tråd. :)

Nope, jag söker inte en religion för att utföra magi, absolut inte, för religionen har jag ju i grund och botten haft med mig i snart tio år. Det är bara det att just magin är ett område jag inte vetat hur jag ska närma mig. :)

För mig har magin fungerat när jag utför den instinktivt från hjärtat. Och inte alltför mycket koncentrerar mig på just dessa ingrediender" och "just den tiden och den ordningen", vilket kan vara bra komplement men för mig inte får vara huvudingredienserna.

När det har slagit in för mig har det vart när jag känner för att göra just det just då och plockar ihop det jag tycker passar som jag har hemma, ber och utför.

Men som Tunrida skrev, vetskap om att det fungerar och tillförlit, men det har jag bara kunnat uppnå genom praktiken. Rent religiöst har jag inte bekännt mig till en religion/tradition alls än och kanske inte gör heller.

Börja med enkla saker, ljusmagi tex, kanske inte ta tag i de stora önskemålen på en gång.

Det är väl egentligen så enkelt att bevisen för att magin fungerar ligger i att det man vill ska hända händer när man har utfört magi för att påverka det man vill ska hända. Du utför en pengaritual - och får löneförhöjning, hittar en trisslott på busskuren med vinst på, får en mycket större summa tillbaka i skatt än vad du hade väntat dig eller ärver pengar av en avliden släkting. Du utför en ritual för att få dig ett jobb - och hittar jobbet för dig i en annons, träffar en kul tjej på krogen som visar sig vara chef för ett företag eller blir rekommenderad av en vän. Till exempel.

Jag är inte en sån som kastar ut önskningar hur som helst, utan håller väldigt få "jag vill ha - ge mig!"-ritualer. Maximalt tre, fyra stycken om året. Då har jag ofta stora och komplicerade saker som mål och satsar långt, långt över trädtopparna. Förra årsskiftet, exempelvis, så var jag trött på att vara ensam och gick ut och krävde mig en karl. Inte vilken som helst, utan mannen i mitt liv. Jag nöjde mig inte med mindre! Sedan lade jag saken åt sidan och fortsatte att leva mitt liv. I mars hade jag fått min karl, som jag numera är sambo med och mycket, mycket lycklig. Utöver dessa få ritualer så gör jag annat i magins tecken: firar årshjulet (dock ej det wiccanska), håller månritualer, talar med gudomar, gör astrala resor, samlar örter och annat, skapar magiska föremål i olika syften and so on and so forth. Mycket gör jag utan att jag tänker "Nu ska jag häxa mig!", det är bara en del av mitt vanliga liv. Jag har levt med häxkonst hela livet.

Jag är för övrigt också av åsikten att mycket långt ifrån alla kan utföra magi. Det är inte konstigare än att alla inte kan… sjunga. Jag ser det så här: En del vill och försöker sjunga (utföra magi) men är helt enkelt inte duktiga (får inga resultat) och kan aldrig bli, en del kämpar och går hos sångpedagoger (läser många böcker, går kurser osv) och lär sig teknik och annat men de har fortfarande inte "det", de kommer aldrig att kunna lyckas för det enda de har gjort är att förbättra någonting som inte är bra från början. Sedan finns det de som har "det" från födseln, som är menade att sjunga. Även på en dålig dag får de folk att gråta rört när de tar en ton. De är helt enkelt sångare/sångerskor på ett sätt som ingen annan kan bli, på ett sätt som inte går att träna sig till. Samma sak gäller magin. Det finns de som är hopplöst dåliga. De kan sitta där och utföra sina ritualer, inte mig emot, men det kommer inte att ge dem någonting. Sedan finns den största gruppen, det de som verkligen, verkligen vill vara häxor men som inte har det i sig. De kan lära sig allt, läsa alla forum, gå på alla kurser och läsa alla böcker… men de kommer aldrig att kunna utföra några underverk. De vet precis hur man genomför en ritual, men de kommer aldrig att se resultat. Slutligen har vi de som är häxor vare sig de vet och vill det eller ej. De har en gåva som man inte kan läsa sig till. Utan träning klarar de mycket ändå, med rätt träning blir de… fantastiska.

Det går såklart inte att jämföra sång och magi på något djupare plan, det är ju löjligt… Men de flesta är inte och kan inte bli häxor. Det är inte konstigare eller mer onaturligt än att de flesta inte har och inte kan få det som utmärker en äkta sångfågel. Varför skulle alla kunna bli häxor? Och varför skulle det vara orättvist att alla inte kan bli det?

Kul förresten att se en till svensk som håller på med ABJD :)

Jag tror faktiskt att alla med rätt "ingredienser" kan utföra magi, fast till bara en viss del. Resultaten kanske blir få och mediokra.

#5 Praefatios metafor med sång var en bra beskrivning på det jag uttryckte i #4.

Håller med föregående inlägg.

Om man gör en ritual för bättre självförtroende och sedan upplever det några månader senare, eller blir ihop med den där man sökte eller får tillbaka det man lånat ut till den där som inte ville betala tillbaka eller upplever att man mår mycket bättre och livet flyter på utan serier av otur..ja då har man lyckats med den Spell man utförde.

Beviset på om ens arbete fungerat eller ej ligger i resutat (eller uteblivet resultat) inom en rimlig tid. Normalt sett är "rimlig tid" mellan tre och 18 månader beroende på de individuella omständigheterna kring just det man jobbat på.

Alla har inte talang, tid, utbildning, intresse, fallenhet eller dragning till att bli en skicklig kock. Men alla kan lära sig att koka ett ägg och potatis. Vill man bara överleva klarar man sig på det sistnämnda. Men orkar man inte laga den själv eller vill ge en "viktig middag" bör man anlita en kock.

Tack för era svar allihop, de är allihop tänkvärda!

Och, ja, eftersom ni allihop beskriver samma typ av händelser/resultat, så utgår jag ifrån att magi fungerar för er allihop och att ni på så sätt har fått er erfarenhet av magi?

Jag har aldrig tänkt i banorna att alla kanske inte kan utföra magi, men jag tror att ni har rätt på den punkten - alla är inte lämpade för allt. MEN.. jag tror att de kan lära sig grunderna, precis som therootdoctor skrev.

Hursomhelst, tack för era svar, nu har jag lite mer att gå efter! :D Mycket tacksam. :)

Jag har alltid retat mig över folk som påstår att alla kan lära sig sjunga eller att alla kan lära sig att skåda in i andevärlden som tex antroposoferna ofta säger. Båda är svåra konstarter, precis som magi! jag har sedan liten ofta fått det så som jag i hemlighet velat, det har lärt mig vara försiktig med mina önskemål..

dock tror jag att det kan vara nyttigt att hålla på och öva om man har intresset, jag tror på återfödelsen och att övningen ger färdighet! och orkar man inte öva pga att det inte funkar, då var det inte dags och lika bra att släppa det hela ett tag.man kan alltid ta upp det igen.

och ritualer kan man göra utan magi, det kan vara väldigt givande, bara man försöker hitta det man söker inifrån sig själv och inte ifrån böcker. för mig är magi även enkla saker, som att när jag höll på med min ritual (vårdagsjämning) i skogen, flög plötsligt tre fladdermöss över mig när jag tittade mot himlen :-)

Haha, själv har jag alltid retat mig på folk som säger åt andra vad deras begränsningar är, vad de kan eller inte kan. Så jag har alltid retat mig på motsatsen, då jag anser att alla bör få en chans att försöka sig på något innan de får höra att de "inte kan". Men jag förstår hur du menar, naturligtvis kan inte alla kunna allting, det vore lite knepigt.

Sen tycker jag inte om att komma in här och börja läsa om att "alla inte kan" och att det finns olika dålighetsgrader osv, för snacka om att modet sjönk efter det! men, visst, det ligger sanning i orden, så det är väl bara att svälja och komma till egen insikt om sina eventuellt existerande förmågor.

Men ja, Kuutar, jag håller med dig om att oavsett om man "kan" eller "inte kan" utföra magi, så tillför ändå själva ritualerna en hel del i livet. Själv tycker jag att det känns som om det man gör har en mening, oavsett om det har ett aktivt syfte eller inte. Det känns mysigt, skönt och positivt!

Och ja, jag håller med dig om att magi även finns i de små sakerna. :) Som en gång, när jag och en klasskamrat hade missat skolans orientering och därmed fick springa med sexorna istället (vi gick då i femman). Vi sprang i ett park/skogområde i härheten av mitt hem. Precis när vi springer över en kulle, sida vid sida hon och jag, så hör vi båda ett slags oväsen, ungefär som en massa hovar som dånade i marken omkring oss.

Mycket riktigt, när kullen började luta nerför, insåg vi att vi befann oss mitt i en rådjursflock - och de sprang så nära oss att vi kunde klappa dem. Det var, ja, magiskt. :)

#13 Det är en av stötestenarna för vem som helst som vill utöva något där det krävs "talang" eller liknande inneboende egenskaper. Sedan under sin utveckling, när man stöter på problem, måste man även utveckla sin självkännedom (och för den delen sin kännedom om omvärlden) för att försöka förstå om det är en av de tillfälliga svackor alla upplever oavsett aktivitet, eller om man nått en absolut gräns.

När jag talar om att inte alla kan, så gör jag det i generella termer, jag uttalar mig inte specifikt om en individ, eftersom jag inte känner de flesta här nära nog. :)

jag tänkte på frågan om vad magi är, och det har säkert diskuterats mycket här men jag måste ändå ta upp koncentrationsförmågan och förmågan att föreställa eller se saker att hända, båda grejerna är ju något man kan öva på.

men sen det där lilla extra som gör att vissa har så mycket lättare för att hålla på med magi, vad är det för någonting?

jag har nämnt i något tråd här att jag har fått jobba hårt för att rensa mig från konstig påverkan från kristendomen (prästbarn!), jag har haft en hel del olika specifika rädslor som jag inte var medveten om förut, och de hindrade mig länge från att utvecklas som människa. nu när jag fattat att de finns, så är det väldigt spännande att försöka kartlägga dem!

de säger mig mycket om den protestantiska kristendomen och vad den gör mot människor som inte är uppmärksamma. det finns otroligt lite av det ursprungliga kärleksbudskapet kvar! och så många av rädslorna är direkt riktade mot allt magiskt och häxigt, det är helt otroligt. jag kunde göra listan lång, men nämner bara några så ni förstår vad jag menar; fullmåne, magi, häxor, occultism, ormar, tänka själv och ifrågasätta och värst av allt för mig personligen; nyfikenhet är en stor synd!

och alla mina rädslor bar jag på omedvetet (jag kunde aldrig bli kristen som liten för det var jag inte, det var helt klart för mig från början. jag fick raseriattacker när mamma försökte tvinga mig till kyrkan, ibland gick jag med på det bara för att undvika bråk men kände mig aldrig hemma där).

är det bara jag som har fått hålla på med en sådan storrensning eller har ni haft likadana upplevelser?! det kan säkert vara så att jag som prästbarn blivit exta utsatt för konstiga värderingar ;-)

#15

Något av det vanligaste som jag tror att övervinna, är rädslan för döden och mörkret. Rädslan är överhuvudtaget någonting som kan gripa tag i kroppen och frysa en fast såpass att man inte kommer vidare i något. Att vara ute och gå i skogen en becksvart natt och sedan känna en påtaglig, osynlig närvaro tätt inpå en och rentav höra den kan nog, och har nog skrämt livet ur de flesta häxor någon gång.

Men när man låter rädslan ta överhanden och känner hur den klämmer tag i hjärtat, så låter man all sin styrka rinna ut ur benen. Man kanske kände sig som en riktig nekromantiker-drottning fem minuter innan, och sedan försvann den här säkra personligheten man trodde att man hade.. Vid minsta konfrontation.

Jag menar inte att man inte ska känna rädsla och traska på orädd genom livet, snarare måste man lära sig rida rädslan, som en mara genom en mardröm. Känna hur rädslan kryper i benen och biter en i magen, men kalla upp den personen man längst inne är, lära sig att ta kontroll över sig själv. Rädslan är inget främmande väsen utan en del av en själv. Att bita tag i rädslan och se den i ansiktet.. Är världens pärs men det är någonting man måste göra i livet.

Rädslan för döden är klurig, för den ligger så djupt rotad i kroppen. Det bästa man kan göra är att leta upp den. Att gå till kyrkogården och prata med de döda. Gå förbi krematoriet. Gå på en rättsmedicinsk utställning eller utställningen 'bodies' om man har möjlighet, och se på döda kroppar. Gå på begravning. Bli begravningsentreprenör. Läs böcker om döende och döden. Verkar väl lite obcent kanske? Men hur mycket förbereder man sig inte för livet, när man väntar barn…

För övrigt, om jag ska svara på TS..

Jag håller med de tidigare i tråden. Tro och vetande är inte samma sak. Jag är själv en skeptiker, och tänker alltid fortsätta att vara det. Att blint tro på saker och ting skulle kunna få mig att göra saker som inte i längden var värda besväret.

Mycket i den ockulta, esoteriska sfären är tro och bländverk. Att dras in för mycket i endast tro kan aldrig gynna någon, de fördunklar dig själv och vetandet.

Jag har använt magi för att finna genvägar när det verkligen knipit. För att snabbt hitta arbete, pengar eller boende. För att vända dåliga situationer till bra. Jag har lyckats med rätt många saker, men ibland har jag misslyckats, och jag tror att det var de gångerna jag inte hade tillräckligt med vetande, tillräckligt med innerlighet, det blev för platt och för oengagerat. Jag förlorade kontakten kan man nog säga..

Tänk din röst som uttalar din önskan, vädjan eller bön i en ritual som essensen av din kraft. Ju större kraft och innerlighet, ju större makt och självinsikt, desto högre hörs du, desto mer lockande låter du, för den som har örat att höra.

Ibland har jag fått exakt som jag velat bara av en önskan jag sagt högt för mig själv, en annan gång har jag gjort något omständigt och inte fått ett skvatt.

Jag ska gå på begravning i morgon bitti.. Min farfar dog för två veckor och en dag sen. Så nog kommer jag få studera döden i morgon… Usch, mindre roligt..

Hursomhelst.. Jag kommer fortsätta vandra längs min stig, oavsett hur den ser ut.

Tack för era svar!

#3 _"Hur blev du ett med med det du gjorde? Och hur skaffade du dig direkt upplevd erfarenhet?
_

Oh, hur jag blev ett med det jag gjorde..svårt att förklara med ord för mig eftersom orden inte räcker till om du förstår. Men jag ska försöka förklara så gott jag kan. :-)

Det handlar för mig om att jag en dag hade en upplevelse (som ledde till flera) som visade mig direkt vad jag är bortom namn och kropp och person och allt sånt förgängligt och tillfälligt.

Denna upplevelse kom efter en tid av (vad jag själv upplevde som) stiltje då jag inom mig nästan skrek efter att uppleva "mer". Det var en enorm längtan inombords som inte ville släppa taget.

Jag fick det jag bad om, men inte det jag trodde jag skulle få om man säger så. ;-)

Det är grunden till allt för mig, denna enhet. Om jag inte är ett med det jag vill ha, skapa, kontakta eller vara, så finns det splittring och ingen kraft att tala om.

Magin föds inombords i ett enat medvetande och går utåt. Som vågor eller ringar på vattnet.

#15, 16

Jag har alltid haft en nästan fobisk rädsla för mörker och andar. Förr fick jag ofta skräckparalyser och ibland när jag slutade arbeta mitt i natten när jag bodde själv kunde jag sitta uppe fram till gryningen om jag hade haft en extra jobbig mardröm eller sett någonting nån dag före.

Det tar helt klart väldigt lång tid att jobba bort denna rädsla som grundar sig i mörker och döden. Inte heller hjälpte det att tänka på "ljusa väsen" eller att allt är gott tänket. För det var inte så jag upplevde det eller hur min kropp reagerade på det.

Men nu har jag lärt mig att rida rädslan och den utveklingen har kommit i och med kunskap, självrannsakning och tillit till mig själv.

Jag har inte läst igenom alla svar ennu och ber om usrsäkt om jag upprepar mig.

JAg har presis som du hört om wicca som ung och fallit för det. Har under mina ungdomsår jobbat att föröka förstå och gräppa allt.
Jag är nu 22 år och har äntlinge börjat hitta några trådar som känns lågiska och bra.

Som jag förkalrade för min sambo när vi diskuterade detta (han är mer Kristen av sig) 
Ritualerna och magni är som vårat sätt att be. Men istälelt för att bara sitta ner och be så gör och säger vi sakern som symbolicerar denna bön.
Presis som vissa studier visar att cansersjuka som ger sig fan på att dom ska bli bra har större chasn att bli friska en dom som ojjar sig så gör våra ritualer att vi har större chas eftersom att vi sätter in all vår energi och våra tankar på att lyckas.

Han hålelr med om att allt omkring osshar energi och alla är ju överens omatt vi kan känan av den i folksamlingar, presis som du under en begravning känner den tryckta stämmningen.

Vi är ochså övernes om att vi kan påvärka energin om du pratar med en person som är orolig och nedstämd kan du få dennes energi att ändra sig till lugn och posetiv.

Jag följer min egen magkännsla.
Kan dessutom medela att jag själv inte diräckt gjort någont Magiskt arbete, i syste att det ska var magiskt så.
Jag ägnar mig åt att njuta av energierna, Plantera, skörda, Hedra och filosofera. Jag förkte ett antal gånger ta tag i det magiska arbetet först men det naturliga är tron. Det är den som komerm smygande. Att kunna känna vad som känsn rätt och fel. Energierna omkring oss och förstå samspelet.

Jag vet inte vad mi tycker om detta nu. Jag känenr att jag flummat runt lite i texten och jag är ju som sagt själv ny, men kände att det jag tänkte kunde vara värt att nänma om itne anant för att få kritik på det och då kunna annalysera adet från ett anant perspektiv =)

Tunridan: Ja, okej, då förstår jag liite bättre i alla fall, haha. Man måste helt enkelt komma till en egen insikt, att ta in andras är nog rätt så svårt. Men tack för förklaringen! :)

Och jag tror jag förstår vad du menar med ett enat inre, en vilja så stark att den blir verklig. Jag ska försöka nå dit, jag också, för det låter både vettigt - och nyttigt, inte bara inom magiarbete, utan i resten av livets faser!

Jag är nämligen en väldigt splittrad person överhuvudtaget, så detta är trots allt något jag måste jobba på.

stass: Du, jag är också väldigt rädd för mörker och såna saker som du nämnt! Tycker det är jättejobbigt, för vem säger att mörker i sig är något "farligt"? :/ Även detta får jag jobba på, helt klart!

Tack för ditt svar, dragonstar! :) Allt det du skrev om, det håller jag med om, så egentligen vet jag inte varför jag velar.. jag antar att det jag tvivlat på är människors förmåga att styra de energier som nämnts till sitt eget syfte? Jag vet inte riktigt..

För mig är magi manupilation med energier, men det lär inte trilla ner en trisslott med högsta vinst på i brevlådan utan anledning utan ett magiskt arbete med energier som står för pengar fungerar mer som en attraktion och förbättring av odds. Bara ett exempel.

Men ändock har ibland situationer tvärvänt. Och ibland blir det botten napp.

#22 :-) Ja, absolut går det ju inte att ta in någon annans insikt, oavsett vad denna insikt innefattar.
Det är stor skillnad mot att höra om något och att uppleva något själv förstås. Tro och vetskap igen.

Det är ungefär som att du kan få höra hur mycket som helst av dina vänner eller närstående att du är värdefull och bra som du är, men om du inte själv fått den insikten och upplevelsen av dig själv - så blir det bara tomma ord.

Ja, alla blir vi ju (mer eller mindre) splittrade ibland, så det är bra att lära sig hantera det och framför allt känna igen när det händer. När man är splittrad är man dessutom mer utsatt för olika saker. T ex sina egna negativa tankar, som vid inre splittring kan få fritt spelrum.