Och vad var förklaringen till detta?  Att röka ut det onda månne?

På tal om dofter inomhus, så läste jag nyss om hur några förr tillbaka smörjt bostaden invändigt med tjära för att hålla det onda, i detta fall en smittsam sjukdom, ute. Det berättades hur en i familjen sett hur en gestalt uppenbarat sig i dörren och tvärt vänt och sagt "hit far jag inte". Ingen i familjen blev sjuk.

Mycket länge har enen bränts vid offer och likbränning, och här kan kult och värdslig nytta knappast skiljas åt.

 Röken är både väldoftande och antiseptisk. Året hade särskilda röknätter som palmsöndag och valborgsmässoafton då man enrisrökte i bostadshus och stall, och på våren släpptes inte djuren ut förrän ladugården rökts med en. Det knastrande ljud som uppstår när busken bränns kom från huldror, skogsrån och älvor som bor i den. Att "röka råg" betydde i Småland att bränna enebuskar så att röken vällde ut över rågfältet. Genom det skulle rågen klara sig genom de frostiga järnnätterna i slutet av juni.
Olaus Magnus i mitten av 1500-talet berättar en märklighet om enen:

http://www.shenet.se/vaxter/en.html

En liten fundering om det kanske bränds vid vid offer och likbränning… kan det vara något med själavandring att göra.. en form av hjälp för offrets själ att vandra vidare?? Bara en tanke… kanske det är att vara ute och cykla men… som sagt, bara en teori.

#3 Jag skulle gissa rening.

Liksom man lövar (klär med lövade grenar från ex. björk) för folk vid bröllop och andra trevliga högtider så brukade man i många landsändar risa vid begravning. Det kunde innebära att man satte upp granar som vara avgrenade upp till toppen och sjäva toppen var avbruten och pekade mot kyrkogården eller helt enkelt lade ut ris med barren pekandes utåt för att driva den döde ifrån huset.

Orsaken är att man anser att de döda kan dra. Dra med sig saker ner i graven och därmed se till att folk längtade ihjäl sig eller dra musten ur kreaturen exempelvis.

Kanske är det därför enriset var flitigt brukad vid dödsfall och begravning? För doften tycks inte speciellt avskräckande för de döda.