Jag måste ha missat ett häxigt begrepp för när jag manar så manar jag min häst framåt när jag rider genom att signalera "nu ska vi framåt", eller så kanske jag manar in min kanin i buren för natten. För mig är "att mana" synonymt med "att driva"… Så nu blir jag nyfiken, betyder det något inom traditionell häxkonst?

Jag har läst mycket böcker av Margit Sandemo där hon skriver om mycket häxkonst och sådant. "Mana" har jag stött på flera gånger i de här böckerna och har aldrig riktigt tänkt över vad det är. Men när hon skriver verkar det som om man, jag vet inte hur jag ska beskriva det, men lockar fram tex. andar. Men jag tror att det används till mycket annat också. Som att tex. nå någon annan genom tanken och få reda på¨vad den gör, var den är osv. Eller få kontakt utanför vår värld.

Egentligen vet jag inte men detta är vad jag har fått för uppfattning av det genom böckerna :)

Jag har egentligen inte stött på begreppet "mana" inom den traditionella häxkonsten, men å andra sidan så har jag inte så mycket litterär kunskap om detta.

Däremot så stötte jag på detta begrepp, som #2 refererar till, i böckerna om Sagan om Isfolket. I berättelsen om Isfolket finns ju en kraft i släkten, då vissa blir "drabbade" av den onda kraften och vissa blir "välsignade" av den goda kraften. De som får kraften kan då mana.

Jag sökte också på ordet nu och fick till svar att mana är det samma som att utöva magi.

Jag tolkar begreppet som att man kan mana fram en händelse, antingen genom mycket stark tankekraft eller via magiska ritualer.

#3 precis, det är isfolket jag har läst, mf, av hennes serier. Det är nog riktigt som du säger att det är ett annat ord för magi, ungefär :)

Då är jag med… Mana är ett väldigt vanligt ord för "magisk kraft", men jag har endast stött på det i rollspel och dataspel av olika slag, aldrig i samband med riktig magi. Tror inte att det används generellt om riktig magi.

Men snälla ni, menar ni allvar när använder Margit Sandemo som en auktoritet i andliga frågor?

Jag kan inte låta bli att tänka mig att man använder Harlequin-romaner som vägledning i mänskliga relationer. Kiosklitteratur som kiosklitteratur. Och det är väl vad Sandemo bör klassas som.

Ut i skogen, ut i mörktet, ut i vinden, upp på beget. Hör på stenen, hör på trädet, hör på myrens mörka vatten. Där finns vetskap, där finns visdom, där finns kunskap hur att mana.

Allt gott!

# 6 - Jag refererar inte till Margit Sandemos andliga kunskaper, utan bara begreppet "mana" som hon använder i sina böcker.

Och varför klassa henne som kiosklitteratur?

Enligt vad  hon skriver om i några av hennes böcker så har hon varit ute på stenen och i de djupaste gravarna!

#6 eftersom jag har hört ordet "mana" endast i hennes böcker så kopplade jag det direkt dit och började tänka efter först nu när denna tråden kom upp. Jag tolkade på mitt eget sätt och använde endast det hon skrivit som ett exempel.

Men jag kan aldrig tro att hon är dåligt underrättad på ämnet. Därför ser jag det inte som ett fel att koppla till hennes böcker. det hjälper i alla fall mig en del.

Att mana en häst eller ett väsen är väl ungefärligen samma sak ;)

#1 Mana in gnagare i bur känner jag igen iaf

Mana är ett helt vanligt svenskt ord och kan användas i alla möjliga sammanhang, även magiska om man vill så. Att sjunga fram dimma är att mana, att kalla på väsen och gudomligheter av vilket slag det än vara månde är att mana, osv. Att driva på en häst eller en oxe eller en kanin är att mana / mana på.

Att försöka få någon att skynda på lite är att mana på, att försöka få någon att t ex komma fram är att mana.

Kan användas och används i väldigt många sammanhang. Lite lustigt att det är ett ord som så många relaterar till just Margit Sandemo :)

#11 Jag relaterar det till World of Warcraft :P

… en bra börja är att försöka se skillnaden på fiktion och verklighet

#12  och några får försöka ta sig till Silvermoon city och samla mana LOL

"Mana" i Word of Warcraft bemärkelsen handlar om kraft nog att utföra spells. Något Blizzard snott från ett polynesiskt ord för "kraft" eller "energi". Motsvarigheten till kinesernas "qi" eller finnarnas "väki".

Hursomhelst har detta inte speciellt mycket med att "mana" i svensk bemärkelse. Här i Norden betyder det, och har gjort i folklig magi under lång tid, att driva på andar. Ordet förekommer i många gamla signerier och läsningar och därför kan man nog anse det som del i vår kulturella folkmagiska terminologi.

När det gäller Margit Sandemo kan hon iallafall sägas ha varit mer påläst än genomsnittet när det gäller Europas folkmagiska historia och hon plockade sina godbitar från verkligheten. Det finns böcker som motsvarar "Rödskinna" ("Den röda boken" finns just nu i Lund faktiskt och dess mer kompletta förlaga finns i Stockholm), det fanns svartkonstskolor i Salamanca osv, osv.

Varken WoW eller Sandemo kan lära oss något om "mana", men båda kan leda till något betydligt intressantare i sin förlängning om man får lust att gräva och praktisera.

Det känns för övrigt lite…märkligt att kalla vår kulturtraditions magiska praktik för "Traditionell Häxkonst". Såvitt jag vet heter det "Trolldom", "Svartkonst" eller möjligen "Signeri" eller "Lövjeri". Fenomenet "Traditionell häxkonst" är en modern rörelse alternativt ett etnologiskt påfund. De har inte mycket med vår egen kulturtradition att göra.

#15 Även om jag håller med om att man måste skilja på olika former av trolldom/utövare, så finns det en inhemsk häxkonsttradition som inte är modern (eller för den delen ett "etnologiskt påfund"), vilket man kanske kan tro om man kommit i kontakt med vissa kretsar som är influerade av A.O. Spare.

Wow, vad förvirrad jag blev när jag läste den här tråden! Jag hade ingen aning om att "mana" kunde vara ett substantiv, för mig är det självklart ett verb. Alltså, uppmana, mana på etc är något man gör med hästar och barn, och tydligen övernaturliga väsen. Tack #14 . Själv skulle jag nog aldrig mana på övernaturliga väsen, utom de sorters oknytt som stökar till i hörnen. Jag föredrar att be snällt när det gäller andevärlden.

Substantivet mana finns omnämnt i Encyclopaedia Brittannica med beskrivningen: "mana, among Melanesian and Polynesian peoples, a supernatural force or power that may be ascribed to persons, spirits, or inanimate objects. Mana may be either good or evil, beneficial or dangerous."

Fri översättning: "mana, bland melanesiska och polynesiska folk, en övernaturlig kraft som tillskrivs personer, andar eller döda ting. Mana kan vara god eller ond, välgörande eller farlig."

Så spännande detta blev

#16 Det gör det säkert. Det finns många tyskättlingar i Norden.

#19 Huh?? Vaddå tyskättlingar? #16 menade väl att det finns en inhemsk tradition här i Sverige, oavsett.

Jag har också läst Sandemos böcker, jag tycker de är underhållande och spännande - många saker stämmer väldigt bra överens med verkligheten också, jag blev imponerad när jag läste dem, eftersom hon hade så mycket rätt, det hade jag inte väntat mig från en lättsam serie..

Men det är en bokserie som är skriven för att underhålla, en del saker är tagen från verkligheten och stämmer bra, men resten är påhitt. Referera inte till boken utan hitta den riktiga källan istället. Nu började jag läsa serien som vuxen eftersom jag delvis fick böckerna kastade på mig av en vän, delvis för att jag undrade varför alla refererade till serien jämt på alla häxforum.(hur många gånger har man inte sett trådar skrivna av unga tjejer som ska hitta sig en alrunerot efter att ha läst isfolket. Att de är jättegiftiga är liksom inte relevant..)

Eller när de där böckerna av Hildebrandt släpptes. Freja osv. Tror ni inte att människor började referera till dem i asatro/hedniska forum..

Kanske blir ni nyfikna på en term i böckerna, sök då reda på själv ursprungsuttrycket i folkmagin, hur det använts historiskt. Jag förstår att ni inte är okunniga eller liknande men ni gör er själva en otjänst när ni blandar in de där böckerna, skrivna för att underhålla i en sådan här diskussion.

Fiktion för sig, historia för sig.

#21 jag känner igen mig! Det var efter att jag läst dessa böckerna som jag började med häxkonst. Jag blev insperererad! Tyckte det varkade intressant och provade helt enkelt!

I början var jag ivrig och ville göra allt på samma gång innan jag såg en tråd om att man måste ta det lugnt, känna sig fram.

Jag använder inte Sandemos böcker för att lära mig om häxkonsten. Inte nu längre i alla fall, men de böckerna har hjälpt mig in i detta. och det är jag glad över :)

men nu håller jag mig till riktig fakta för att ta mig framåt. Det är nog det bästa!

Hela det här får mig att tänka på en fråga jag fick utav en besökare på min blogg (http://magiskblomma.bloggplatsen.se )  Då det var en som frågade mig Om jag kunde få saker och ting att flyga!? Sedan tillika så frågade h*n om eftersom jag var häxa, om även vampyrerna existerade….. Vad ska man svara på den frågan?

Ang. denna tråd så säger jag nog kort och gott samma sak som jag skrev till den som ställde frågan till mig på min blogg… man måste se skillnad på litterär magi/tv-magi och verkligheten…

# 23 - Jag hade en häx-sida för några år sedan och fick många mail från unga tonåriga flickor som ville bli häxor och undrade hur de skulle bära sig åt. Den första fråga jag ställde till dem var varför de ville bli häxor och det kom samma svar nästan alltid, nämligen att de ville kunna styra händelser bara genom att höja ett finger. Det var när serien "Förhäxad" gick på TV.

Så visst kan litteratur och filmer påverka folk, men jag tror ändå att det måste finnas en häxa naturligt innerst inne från början.

#23 Hehe, jag kommer återigen att tänka på Castanedas första möte med den kraftfulla (och farliga) växtläraren Djävulsört. Han kunde inte förlika sig med tanken på att örten gjorde att han kunde flyga och frågade Don Juan om och om igen om han verkligen flög "som fåglar gör". Don Juans kryptiskta svar var att "fåglar flyger som fåglar och en man som tagit Djävulsört flyger som en man som tagit Djävulsört"…

Ibland är det roligt med alla dessa frågor och kommentarer, ibland blir det kanske lite för… jobbigt att behöva förklara allting och även sig själv och sin "religion"

eller rättare sagt… försvara.

#20 Jag förstår vad hon menar men det faktum att hon använder ordet "häx" för att beskriva något hon menar är en inhemsk tradition visar att hon antingen inte förstår de kulturella konsekvenserna av att byta namn på sin tradition, att henne tradition är så ny att de faktiskt refererar till den som "häxkonst" eller att den grundades av tyskättlingar (hexerei).

Så snart man börjar kalla saker för andra ord börjar de förlora sin kulturella identitet och särart.

Idag vet knappast 5% här vad "signeri", "lövjeri", "kuckel", "stämma", "döva", "förgjort" betyder eller vad "ångerstål", "…tänge genom skaftet", eller "modstulenhet" innebär. För att inte tala om att "mana".

Däremot vet de flesta vad "spell", "potion" och "curse" är eller "häxkraft".

Summa summarum har ordet "häxa" aldrig använts av utövare i Norden för att beskriva sig själva eller sin konst förrän efter 1960-talet. De kallas bara "häxor" av de som anklagat eller stått utanför utövandet och tittat på. De som står utanför traditionerna och tittar på Nordisk historia kallar ofta alla klokefolk, botare, signerskor, lövjerskor, trollgubbar, kuckelprofessorer osv, osv, för "häxor". 

I modern tid associeras häxor med historiskt utanförskap, paganistisk religion och en hel massa romantiska konstigheter som inte alls passar in på merparten de verkliga utövarna av Nordisk magisk kulturtradition under de senaste 800-1000 åren.

Jag tycker flera skulle gräva där de står och hjälpa till att bevara våra egna beteckningar, uttryck, benämningar och ord istället för att vilseleda genom att använda andra kulturers eller -ismers påhitt.

Förstår du då varför jag anser det är viktigt att inte kalla inhemsk tradition för "häxkonst" och varför Gannas tradition nog snarare är modern eller tysk än norsk eller svensk när hon säger att det är en "häxkonsttradition"?

#28 Min tradition är svensk och eftersom den mest täckande beskrivningen av praktiken är "häxkonst" är det naturligt att använda den, även om den etablerades av folk utanför traditionen som inte var utövare.

Ordet har tyska rötter för att häxprocesserna och därmed (det på den tiden nya) begreppet stammar därifrån.

Även om många metoder delas med lövjerskor, signerskor etc, så vore de benämningarna för begränsade, det vore som att kalla alla blommor för "maskros" eller "hundkex".

"häxa" och "häxkonst" är begrepp som existerat i Sverige i över 300 år och de beskriver något som funnits här långt innan dess.

Bara för att man studerat folkmagi via omvägar (Hoodoo) samt gamla svartkonstböcker innebär det inte att man fått en djupare eller mer heltäckande förståelse för alla svenska traditioner som använder sig av någon form av trolldom, än mindre för de slutna, varför du bör vara något mer återhållsam att indirekt kalla mig lögnare.

#29 Ska man läsa mellan raderna så kallade jag dig möjligen för "omedveten kulturförstörare" snarare än lögnare. :-)

Det finns många slutna traditioner och de kan utomstående knappast säga något om. Det gör också att det blir svårt att kalla dem "svenska" eftersom den beteckningen beskriver utövande generellt för en hel nation.

Det finns beskrivningar som passar betydligt bättre än "häxkonst" för att beskriva en tradition som existerat här länge. Man kan ju tycka att någon som utger sig för att utöva detta kunde ha vishet nog att använda denna beteckning istället för att vilseleda mindre kunniga med att blanda ihop det med "häxkonst".

Men den som är hemlig har förstås intresse av att förbli det eftersom det annars skulle visa sig att innehållet i deras hemligheter antingen är samma sak som något som är helt öppet annorstädes eller bara består av ett sött smörgåsbord de plockat ihop från en massa traditioner. Slutna gruppers makt består i slutenheten och sällan av hemlighetens innehåll. 

Oavsett är "häxkonst" ingen bra beskrivning på inhemsk tradition om man vill bevara någon kulturell genuinitet.

Det är som att säga till barn att "Idol" är ett slags forum för svensk folkmusik. Du får naturligtvis lära dina barn vad du vill, men jag är tveksam till att det leder till bevarande av vår kulturtradition.

#30 Det håller jag inte med om eftersom att du, trots att jag säger i #16 "…finns det en inhemsk häxkonsttradition som inte är modern…", fortsätter att framhärda i #28 med "…Gannas tradition nog snarare är modern eller tysk än norsk eller svensk…", det för mig är att indirekt påstå att jag är en lögnare.

Varför skulle det inte gå att beskriva en tradition som svensk när den utövas i och traderas i Sverige och så har gjorts mycket länge, bara för att den inte är öppen för vem som helst?

Hur kan du som utomstående påstå att traditionen kan betecknas bättre?

Även i mindre slutna traditioner som utövades av de som lite svepande kan kallas för "kloka gummor och gubbar" hölls kunskapen hemlig, det är först i modern tid allt ska delas ut till höger och vänster och det blir ofta  en "surt sa räven om rönnbären"-reaktion när jag vidhåller slutenheten.

Jag kan bara säga att jag, som är upplärd inom en inhemsk tradition som bl.a. innehåller trolldom anser mig mer än väl skickad att anse att jag upprätthåller och för vidare ett mycket viktigt inslag i kulturtraditionen.

Sist men inte minst verkar du ha sammanblandat trolldom i allmänhet med häxkonst i synnerhet. Jag har inte någonstans påstått att häxkonst är något samlingsnamn på de svenska företeelser/traditioner där trolldom förekommer, inte heller att det är den enda trolldomstraditionen.