Jag vill verkligen gilla Lykke Li. Hon är begåvad och har hittat sin stil. Låten är härlig, för tankarna till Afrika tycker jag… och voodoo. Men det finns två saker som gör att jag har så fruktansvärt svårt för henne: Det första är alla dessa juckningar och vulgära rörelser, det får mig att känna det som att hon försöker ta tillbaka någonting som ingen har tagit ifrån henne från första början (rätten till en egen sexualitet), jag gillar inte att se sånt varken från kvinnor eller män. Jag är allt annat än pryd, men jag blir nästan lite stött. Och för det andra så har jag läst intervju efter intervju med henne där hon smutskastar Sverige och svenskar och säger att vi är enkelspåriga och tråkiga… och så tycker jag inte att man säger varken om sitt eget land eller om något annat.

Några låtar kan jag dock inte låta bli att lyssna på, den här skulle kunna bli en sån.

Jag får mer en tanke på Linda Blair i Exorcisten när jag ser hennes rörelser

#2 …och hennes utseende påminner om Drusilla i "Buffy". :)

#3 Ja, spitting image.

men har hon inte själv bott i sverige och räknas som svensk? Hon verkar vara en skarp artist men inte med alla nålar i burken. Hon är ju rätt ung, det får man väl ha i åtanke.

Jag minns när jag flyttade från stockholm, då avskydde jag hufvudstaden, tyckte den inte hade något gott i sig alls.

Sedan bodde jag här i tre år. Nu har jag kollosal hemlängtan, älskar att arbeta i stockholm där folk förstår vad man säger när man ska 'ta sig ett knaster' eller ska 'tagga', 'fixa en bulle' där man kan prata NORMALT ! Här förstår ingen vad man säger när man pratar fritt. Här hånas man när man öppnar en flaska viiyn. Jag längtar desperat efter alla vackra betongbroar, kyrkorna, vita bergen, gamla stan, mälaren…Här har mina släktingar i hundratals år arbetat och dött.. Allt som jag tyckte var fult och tröttsamt blev plötsligt vackert.

Ibland måste man vara frän och sur innan kärleken kommer, det är som en slags tonårstid ;)