Jag tycker att det låter som att du led/lider av nattskräck. Det är en ångestgrundad sjukdom, jag led av den upp till sen tonår och det är fruktansvärt. Innan du börjar experimentera med andar och väsen (vilket du väl antyder i ditt inlägg att du funderar på) så tycker jag att du ska gå till en bra psykoterapeut och reda ut nattskräcken/mörkerrädslan. När du sedan är trygg med mörkret och att du ser saker där så kan du börja fundera över om det du ser är påhittat eller äkta, och ta ställning utifrån det om du vill undersöka det närmre.

Börja med andra ord i rätt ände. På dagen, i ljuset, kan det verka lockande att prova både det ena och det andra - mitt intresse för magi började väldigt tidigt (häxmamma) och överlappade med andra ord min nattskräck… På dagarna kunde jag tänka att det vore kul att prova ouijabräde eller att åkalla andar, eller bara att spå i speglar. Men på natten verkade dessa tankar helt vanvettiga och fruktansvärt skrämmande, ibland var jag till och med rädd att jag råkat "släppa in någonting" bara för att tänka tanken på att öppna upp mellan världarna.

Därför höll jag på med andra former av magi, snälla former utan minsta skräckmoment, tills min nattskräck och mörkerrädsla gick över. Idag är jag 100% trygg med mörker i alla former, och kan därför tassa över gränserna för det jag var rädd för innan. Detta hade jag aldrig, någonsin, aldrig aldrig gjort om jag fortfarande var rädd.

Mycket klokt sagt/ skrivet, Praefatio.

Jag håller med! kanonbra! :)

#1

Välskrivna ord av en person som själv har erfarit liknande saker, det är det alltid bra att ta del av…

=0

Om du tror att din rädsla har en känslomässig/orsaksbunden grund, så verkar inlägg #1 alldeles klockrent.

Om du tror att din rädsla är mer nedärvd/mindre orsaksbunden, så tänker jag att du kan utmana den på egen hand. Man kan ju släcka lyset på en stängd toalett, och sen utöka tiden för att vistas i mörkret. Börja med 10 sek och vänta tills de känns okej och hanterbara, öka till 15 etc. Sen kan du bara ge dej själv större och större utmaningar. Till sist kanske du går ut i mörkret…

Sen tänker jag att man inte ska göra sej av med sina rädslor helt urskillningslöst. En rädsla är bra för ens överlevnad! Det är bara att se upp så att rädsla inte förlamar en.

Vilketdera du än väljer: lycka till!

Tack så mycket för era underbara svar!

Jag ska genast påbörja en utvecklingsprocess, och arbeta stegvis mot att bli av med rädslan för mörkret.

Tack ännu en gång.

#1 All nattskräck är inte ångestrelaterad. Vanligast är att det ärvs genetiskt och uppkommer redan hos riktigt små barn och avtar oftast när de blir större även om vissa personer kan ha det hela livet.

Det som är typiskt för nattskräck är också att personen oftast inte minns något av skräcken och paniken sen när de vaknar.

#6 Helt rätt, my bad. Borde kanske ha dragit det ett snäpp längre, och också berättat att jag rent kliniskt sett nog fortfarande räknas som nattskräckmänniska eftersom jag fortfarande varje natt väcker min pojkvän (eller vem som befinner sig i samma lägenhet som en sovande jag) när jag sitter i sängen och gråter och skriker "Nej nej nej, snälla hjälp mig, gör mig inte illa, hjälp, nej nej nej" - och dessa händelser har jag inget minne av överhuvudtaget när jag vaknar.

Min diagnos täcker dock även den enorma ångest och mörkerrädsla som jag hade som barn, där jag också såg och hörde saker som ingen annan gjorde. Antar att det kan vara olika! :)

#7 Mina barn har nattskräck båda två och även de har andra "symptom" som inte brukar räknas till själva nattskräcken men som säkerligen är kopplad till den, såsom att bl a höra och se saker i vaket tillstånd :)

#8 Kan inte vara lätt att vara mor till barn med nattskräck… Vet att min mamma mådde väldigt dåligt av det när jag var liten, hon tyckte synd om mig. Dessutom var det omöjligt att få barnvakt, de som provade vågade inte passa mig mer eftersom jag skrek så. Men både min mor och min sambo har kommit på att det enklaste sättet att få mig att sluta, är att röra vid mig och hyssja och säga till mig att jag bara drömmer. Då brukar jag lugna mig (och lägga mig ovanpå min pojkvän och sucka förnöjt i hans öra :P).

Lite OT, förlåt trådskaparen…

#8 När jag var liten så hörde jag röster i vaket tillstånd på dagen.

Tack för alla svar och för att ni delar med er av era upplevelser. Intressant att läsa om vad andra har varit med om. :)

Jag jobbar iaf hårt med min rädsla för mörker nu, släcker ner mer och mer i lägenheten i perioder. (lite billigare elräkning blir det kanske?)Får se om det blir bättre.

Att övervinna sådana rädslor är ett stort och viktigt steg! Inte bara om man ska utforska övernaturligheter, utan även personligen, det är ju otroligt hämmande och destruktivt att behöva ha lampor tända jämt pga rädsla..

Det är bra att möta mörkret och rädslan en bit i taget. Kanske du har en skog i närheten som du har vistats i dagtid och känner dig trygg i - gå dit med en vän nattetid. Försök att inte springa utan att gå lungt.

Något som har hjälpt mig när jag känner att rädslan tar överhanden, är att frysa till i ögonblicket och känna ångesten i kroppen. Känn hur ångesten bubblar upp och försök skilja dig själv från den. Låt den inte rida dig fullt ut utan analysera den, bli vän med den. Tänk på ett ögonblick i ditt liv då du var stark och orädd, då du sade ifrån eller klarade av något omöjligt. Hämta styrka i minnet, minns vem du är och vad du kan.

Att mästra rädsla och ångest är viktiga och bra verktyg på många sätt, att vara så otroligt rädd för något och låta rädslan ta över gör att det är svårt att märka andra känslor i kroppen. När rädslan övervunnits så blir resten av ditt känslospektra mer finkänsligt. Om man har förmåga att se andar eller ta kontakt med dem tex, så känner man endast ångest och rädsla när en sådan dyker upp, men har du makt över dina rädslor kan du se vidare och se vem det är och vad den vill.

Rädsla är även farligt att ha i kroppen, den knuffar ut dig själv och din egna styrka och rider dig som den vill, släpper in vem som helst och gör illa. Irrationell rädsla är farlig att ha då man inte vet när man ska bli rädd egentligen och har då svårt att tolka en situation som är farlig på riktigt.