Döden finns den??

Jag har flera gånger träffat människor som har en fot på denna sida och en annan på 'den andra'.

Man kan känna det på sig på sätt och vis, det är som att när de talar så kommer rösten långt bort, tanke och handling är inte sammanfogande, inte heller nu, då, senare. Människor 'släpper' lite i taget ofta, som om själen satt fast i kroppen och lossnar bit för bit.

En annan teori jag har är att det förvirrade stadiet som ofta inträffar i ålderdomen, handlar om att gå över till världen som ligger mellan denna och den döda. Som ett limbo är den, den ligger precis i skarvarna och där är nu, då och senare samma tid. När de gamla går in där så har de ena foten inne. Ofta så kan de ju gå ut och in ur det förvirrade stadiet. De går fritt över gränserna när själen släpper, precis som häxan som är ute och reser.

'Mitt i mellanvärlden' eller vad jag nu ska kalla den, syns mer än vad döden gör. Den lever så nära människan. När en människa integrerat världarna i sin kropp och lever i dem ständigt, då kan man höra ljudet av den, som ett brus eller ett test-tv-pip ungefär.

Många går nog vilse däremellan.

Själva döden däremot, är stor och osynlig. Den gör inte samma oväsen alls. Döden är stor och tom. För en människa med nästan bara liv i kroppen kan döden kännas otroligt obehaglig när man möter den/det, i person eller resa,  men jag skulle tro att det är för att vi inte har någonting där att hämta förrän vår egen tid kommer. Den som är död, upplever ingen plåga, utan kan se döden i ansiktet och gå i landet där utan problem - som jag har sett och förstått.

Märk väl att detta är mina egna teorier om döendet. Sättet jag beskriver det på är det enda sättet jag kan beskriva det på, det är svårt att förklara exakt hur jag upplever. Teorierna jag har nu kan mycket väl komma att ändras, men av det jag sett, gjort och hört hitills så har jag pysslat ihop denna uppfattning.

Döden finns såklart. Det är bara dess begrepp vi snedvridit. Att säga att döden är något fast och subtilt är att missta sig.

Jag gjorde en gång en resa ner i dödsriket. Av vilken anledning går jag inte in på här.
kort sagt de var inte "döda" de som var där. Snarare tvärtom. De sjuka är inte sjuka. De friska är ännu friskare osv. (där jag var)

Risken med att resa dit är svårigheterna att ta sig tillbaka. Det tog riktigt lång tid att komma hem igen och det var med motvilja man hamnade i kroppen igen.

När man pratar med de som bor där märker man en enorm klarhet i tanke och handling hos dem.

Jag skulle tro att där jag var är vad Druiderna kallar sommarlandet.

När döden inträffar.. Jadu. Det måste man nog uppleva för att besitta svaret.

#0 "När inträffar döden?"

Inte lätt att svara på. Först och främst kanske man måste reda ut begreppen kring vad död "är", för vi har ju som människor många mer eller mindre konstiga tankar och föreställningar kring den.

"När inträffar döden?"

Eftersom allting är en helhet och allting hänger samman, så finns inga separata delar av verkligheten, även om vi människor ofta vill dela upp saker och ting i olika separata skeenden. Vi funkar tydligen så. :-)

Det är kanske som med dag och natt. När exakt övergår dagen till kväll och kvällen till natt? Det är mer som en gradvis övergång eller hur. Vi har ju inget bra ord för det i vårt svenska språk, skymning är det närmaste men det stämmer inte riktigt ändå.

Kanske är det så även med döden. Den är som en gradvis övergång till ett annat tillstånd. Som med dag och natt. Och som med sömnen. När exakt somnar vi på kvällen? Och hur vet man det? ;-)

Min syn är att döden är en upplevelse vi har. Precis som livet är en upplevelse. Det vi kallar döden och livet är de två sidorna av samma mynt.

Riktigt intressant blir det när man vänder frågan mot sig själv: vem/vad är det som upplever döden och livet?

Min mormor är dement och jag är ganska säker på att hon vandrar ut och in. Ibland besöker hon oss med "spökerier" och andra dagar kan jag se henne bakom hennes blick.

har inte träffat så många dementa, men har ändå något att säga kring denna fråga.

Det ena kan jag stämma in i, med Sebastian: Har även jag farit ur kroppen vid ett besök i skymningslandet, och släppte även jag, motvilligt, kontakten för att fara in i kroppen igen.
Ett trauma som i sig, tog många år att bearbeta.

När det gäller människor som har vandrat före oss, över gränsen, så verkar det som om "någon annan" har verkat och talat genom dom, innan dom (ofta oplanerat och genom "olyckshändelse") vandrat över på andra sidan.

Har flera exempel på saker som de har sagt till mig, bara någon dag innan, som de inte har sagt till någon annan, någonsin.
Dessa budskap har jag sedan kunnat ha med mig som tröst, till de anhöriga, efter begravningen.
Kusligt! jaa, det tycker jag, jag förstår aldrig: varför just jag måste få detta upprepat, men får ta det för vad det är.

Men vem eller vad, som talar genom dom, innan dom ens själva vet om sin snabba övergång (jag talar både om unga och fullt friska, men även om långtidssjuka) den frågan kan jag inte klura ut, någon här som har en teori?

Jag jobbade i några år på ett gruppboende för senildementa. Sedan blev även min älskade farmor dement. Jag tycker också att det känns som om de bit för bit "flyttar över" till den andra sidan.

Det kan ju faktiskt också förklara en del händelser som jag hade i min lägenhet som låg nära ett ålderdomshem. Där det ofta hände att jag kände att jag hade "besök" av någon gammal tant eller farbror.

En gång såg jag en halv tant sitta i min soffa.  Det kanske helt enkelt var den sida av henne som gått över… Fniss, det låter verkligen dumt, men jag tror att det kan vara något ditåt…

Under tiden jag arbetade med dementa upplevde jag många gånger en sorts "kontakt" eller själsligkommunikation som överskred de fysiska gränserna.

Genom att jag på ett andligt plan" grep tag" i dem kunde dom ett kort tag komma tillbaka och jag kunde göra mig förstådd. På den tiden hade jag ingen aning om vad det var som hände.

Men nu så här efteråt så tycker jag att det kändes väldigt lika som när jag läser av någon. Men det har jag ju inte heller någon aning om hur det går till.

Men intressant är det…

Jo, just det!! Jag tycker att samma princip även gäller på bebisar, fast tvärt om. Jag har en liten kille på elva månader här hemma, och jag tycker att jag märker hur större delar av hans själ "kommer ned" allteftersom han blir äldre. Dessutom fungerar samma typ av "kommunikation" som jag använde mig av på dementa på små barn också!

Det är hur fantastiskt som helst att sitta och läsa allas tankar och erfarenheter kring nåt jag har funderat på i min ensamhet!

Lite märkligt - eller inte alls, egentligen - att vi är flera som har smått liknande erfarenheter.

(Varför spenderar vi människor så mycket tid till att lära oss siffror och fakta, men berövas läran om livet, levandet, döden och döendet?)

#9 När du skrev om hur du 'grep tag' i de dementa, så tänkte jag själv på små barn och likheterna däremellan!

När jag tänker vidare på det så är det nästan som något man gör instinktivt, man finner medvetandet som är ute och svävar och beordrar tillbaka det, på samma sätt kan man tala med ev. spöken som glider förbi ovälkomna, man hittar våglängden och pratar bestämt.

barn är ju också ute och går, i det magiska tänkandet, men de landar ju av sig själva såvida de inte skräms bort. Vi måste välkomna dem i den här världen så att de vågar rota sig… Samtidigt så är det bra med ett halvt öra i den andra världen, det har man nytta med.

Intressant läsning. Jag jobbar själv sedan flera år inom äldreomsorgen och på min avd är alla mer eller mindre dementa och alla är sjuka, så dödsfall inträffar då och då.

Visst känns det ofta som att de dementa delvis har klivit över i en annan verklighet, en slags twilight zone. Gränslandet. Hallucinationer är vanliga, och jag har många gånger undrat om det verkligen bara rör sig om hjärnspöken. Kanske de dementa helt enkelt kan "ta in" fler kanaler?

De har också en särskild förmåga att fritt kunna flyta mellan olika tidsåldrar, de tycks röra sig i tid och rum på ett sätt som vi yngre inte förmår. De är omöjliga att hålla kvar i vår tid någon längre stund, men då och då tycks de "landa" i nuet av sig själva.

Det har hänt, att när jag suttit med en människa i dödsögonblicket, dvs när andning och hjärta stannar av vilket brukar ta ca 5 min, så har jag upplevt den människan som död redan innan.

Vilken spännande tråd. Tack alla för era teorier och historier.

När jag läser om era upplevelser, ni som varit i dödsriket, blir jag lite rädd att resa dit. Jag var nyfiken på det innan, och tänkte att om jag får en anledning ska jag göra det….men jag tror att det skulle vara svårt för mig att ta mig tillbaka, som Sebastian skriver. Min själ längtar ofta bort från denna värld och jag måste ständigt kämpa med att "hålla fötterna på jorden" och inte sväva iväg. Tack för varningen!