Jag förstår vad du menar.Men jag tycker det låter så vackert och inte som död och elända, snarare vila och återhämtning…

dofterna, kylan, dimman, råheten i luften får mig att gå in i…..ett annat medvetande och tillstånd, jag mår BRA!

Kurar i tjocka tröjor, en kopp thé, vantar och halsdukar kommer fram.

Min själ och kropp följer en urgammal rytm, som finns i naturens skiftningar.

Allting faller på sin plats, följer sin rytm i livet.
Ingenting kan finnas för evigt, även om vi vill ha allt positivt och bra kvar som det är.

Handarbeten och bokläsning sätter fart, men bäst av allt: min höstfest när jag tar farväl av sommaren och hyllar mörkrets ankomst, DÅ är det höst.

Jag ser löfte om LIV mitt i höstens död och föruttnelse.

Alla löv som dör gör det för att falla till ro runt de träd de suttit på och blir där multet nytt liv och näring.

Den kyligare luften gör det godare att andas och det känns lättare på ngt vis - den första frosten i stela grässtrån under mina bara fötter - doften av våt, kyld jord - tunna tunna sjok av is över vattenpölar på morgonen är roliga att köra igenom med sittvagnen på väg till dagis; det krashar så tufft!

Mmmm.. jag gillar våren näst bäst av alla årstider!

Åh, vad jag avundas er för era förmågor att gilla hösten.

Själv brukar jag "dö" lika mycket som sommaren. En långsam strypning som når sin kulmen i novembers gråa, kalla dagar.

Det känns som att jag blir som "flickan med svavelstickorna". Jag går runt och fryser, blir ensam och tittar in hos alla som myser och pysslar. Mina händer är inte till för skapande. Kanske är det den där defekten med tummarnas placering…

Men jag ska försöka bättra mej. Jag SKA se lövens prakt. Jag SKA känna doften av markens välkomnande omfamning av det som sommarren lämnat kvar. Jag SKA sluta gnälla…

Försök nu att njuta av hösten efter denna jeremiad!

Och jag som tycker att hösten är en av de vackraste årstiderna.

Död? Dom dör väl inte? Träden lever ju. Dom sover ju bara:)

Om det vore dött hade det väl inte kommit tillbaka nästa år:)

Hösten är här. Det luktar höst ute nu, och löven börjar bli färgade…

#6 Om det är min text du kommenterar så tror jag nog du får läsa den igen för jag talar inte om ngra träd som dör.

#7 Nja, det var mest allmänt på den stämning som var i tråden:) Men tack för påpekandet.

Mmmm jag fullkomligt älskar hösten. Den höga luften, vindarna som rasar, regnet som smattrar, tekoppen. Kura skymning eller mysa med tända ljus och en god bok. Dimman, frosten, råheten, den fuktiga myllan. Porten som öppnas. De sprakande löven som för mig känns som en levande dans. De slemmiga svamparna, lika många delar liv och förruttnelse. De sista andetagen från sommarblommor. Och den rökiga lukten.

Mitt hem kläs in i mörka ljus, dekoreras med nötter, nypon och löv. Jag njuter bäst av soppor och bröd. Tillagar på bär, svamp och frukt och fryser in. Planerar för höstfest.

Och jag skalar av ytterligare ett hudlager. Ömsar skinn och gör begravningsritualer. Reser ner längs rötter och skapar om nätter.

Och i allt det underbara kämpar jag även med prestationsångesten som brukar infinna sig, lagomt till rutinerna och vardagen drar igång efter all sommaryra.

Jag gillar den tidiga hösten av många goda anledningar som redan nämnts ovan, men när den skånska fuktiga snorblåsten gör enté känner jag mig inte lika entusiastisk

Tror vi människor behöver lära oss att leva med naturen och årstiderna mycket mer. När naturen går till vila bör vi också dra ner på tempot. Mörkret kommer tidigare och påminner oss om att vi ska gå till sängs tidigare. Det är när vi kämpar mot som vi mår dåligt. Ta in allt det vackra med hösten. Se tjusningen i de eviga cyklerna. Hitta dina egna sätt att prisa mörkret och kylan. Inte så lätt alltid men kul att försöka.