så hemskt blir ju alldeles……urledsen. Tänk oxå på hela det samhälle som lever i symbios med dessa träd. Ingenting som man kan återplantera. Bor själv omgiven av skog och förstår precis vad du menar. Det känns så fruktansvärt brutalt.

Minns när jag körde efter vägen här i byn. Plötsligt gled något över vägen. När vi kom tillbaka så hände det igen. Jag kunde känna doften av avverkad skog och förstod att de var igång igen. Oroliga naturandar? Kanske..

Det finns en anledning till varför folk undviker kalhyggen eftersom det gör dem dystra. Det dryper av död och grymhet där. de gånger jag ridit över kalhyggen, känner jag hur till och med hästarna reagerar.

Men tyvärr så är det väl så, att värmepellets är bättre än olja.

hemskt, verkligen känner för att gråta :(

KOMMER SAKNA ER TRÄD I FRAMTIDEN!!!

Det är så hemskt när de hugger ned skog, kände mig jätteledsen en gång i vintras när jag var på promenad och såg att markägaren gallrat. Och det var "bara" en gallring, mindre än vartannat träd hade huggits ned.

Det kändes som att besöka en krigzon eller något, där de döda låg utspridda som om de inte varit levande väsen en gång i tiden.

Det var också sorgligt att kunna se maskinens framfart, man såg vilka ungträd som körts på och bara lämnats vind för våg.

Alla träd som dör för att vi bor i hus.

Alla träd som dör för att vi har papper i böcker och anteckningsblock.

Alla stenar som rycks ur sina berg, ofta av barn, för att vi samlar på kristaller.

Alla fåglar som (till slut) dör för våra dunjackor och kuddar.

Alla kossor som står och lider för att vi dricker mjölk.

Alla fiskar som odlas i bassänger och matas med sina döda kompisar för att vi äter fiskpinnar och lax.

Alla växter som besprutas och dras ur marken för att dö, eller plockas från sina träd för tidigt för att skeppas över halva klotet till våra fruktdiskar och grönsakshögar för att vi vill äta sunt.

Börjar man tänka på allt som dödats för att vi ska kunna få ha dom grejerna vi har blir man snart snudd på galen.

Även om jag evt att en av grundbultarna är: liv behöver liv för att leva; så gnager det ett hål i mig hur fan jag ska förhålla mig till allt detta…

Sen undrar jag hur nyttig rovdriften är och hur bristen på respekt för det dagliga dödandet påverkar oss i det stora hela.

Det tar en bushjägare i afrika ibland 2-4 timmar att springa efter och trötta ut en (1!) hjort, och sedan ytterligare 15-20 minuter att visa respekt för den hjort han jagat och fällt… undrar hur många grisar ett SCAN-slakteri hinner slakta under den tiden.

Ja det är en dyster syn. Även jag har sett den skog som en gång lärde mig och fustrade mig, bli skuren till kalhygge.

Men det är människans natur tyvärr, för att skapa måste vi förstöra, det kvittar hur litet det än är.

Personligen har jag kommit till att acceptera det till en gräns, vad du behöver och inte mer.

Det finns dåliga sätt och lite mindre dåliga sätt att göra saker på. Tyvärr så är de värsta alternativen oftast billigast. Bah.

Men återvunnet material, secondhand och reklamematerial är för mig okej.

Det finns en gammal historia som jag inte ska tråka ut er med nu men den handlar om en man som vill leva prickfritt. Han slutar till och med gå på gräs för att inte skada det. I alla fall så är sensmoralen i det hela att i hans ansträngningar att leva i harmoni med naturen så levde han alldrig själv.

Frågan är då, gör människan bara det vi var ämnade att göra. Är det naturligt för oss att skapa på detta brutala vis?

Det är fel att gå på som vi gör idag, men det går att ändra på om tillräckligt många anstränger sig. Men det kommer nog inte hända då människan har ett annat attribut som ligger oss nära till hands: Lathet.

Tack för Era reflektioner.

_"För den primitiva människan är världen i allmänhet besjälad och träd och örter utgör inget undantag. Hon tror att de har själar som likna hennes egen och hon behandlar dem i överensstämmelse med sin tro"

"De säga,säger den forntida författaren Porfyrios" Att de primitiva människorna vore olyckliga, ty deras vidskepelse sträcker sig icke blott till djuren utan även till växterna" / sid 139, Gyllene grenen, JM Frazer/_

Så småningom utvecklades människan. Hon låter sig förstå att det är "vidskepelse" att träd och örter skulle vara besjälade. Därmed kan hon utan någon som helst reflektion av följderna eller av hänsyn göra precis vad hon vill med träden, med örterna.Träd är produktionsenheter, ingenting annat.

Vi ser tydligt att tendensen håller i sig.Vissa djur är nu också med all tydlighet "avsjälade" och behandlas därefter. Kor och grisar är endast produktionsenheter, ingenting annat.

Tendensen fortgår. Varför skulle människan äga en "själ"? Så primitivt tänkt. Även människan är en produktionsfaktor.
Skolan ska producera, högskolan ska producera utbildade människor, nu önskvärt med än större effektivitet och högre produktionstakt. Tid för reflektion måste rationaliseras bort…

Omsorgen om medmänniskor måste även den vara produktiv och effektiv.

Det är en "primitiv" föreställning att människan har en "själ", det är en vanföreställning att hon skulle vara någonting annat än en produktionsenhet…

Kan inte hjälpa att få ett gammalt Jack Handy citat i skallen:

"If trees could scream, would we be so cavalier about cutting them down? We might, if they screamed all the time, for no good reason."

Men mera seriöst så tycker jag också att det är rätt sorgligt när man kommer in på platser där det är kalhygge det känns som tomt innombords, allra värst var det nog när de högg ner min barndoms skog. Eller åtminstånde de träd som låg på "vår" gammla mark, de nya ägarna tyckte det var så tjusigt med "Amerika gräsmatta" och mycket skulle det vara, till och med rosenbusken rykte :(

# 9

Sorgset nog har du rätt…

Men här i vår lilla oas, som vi har tillsammans, tror du inte att själarna kan rymmas här?

Annars har jag en gammal goding, hrm, att komma med:

"Det är så synd om mej, jag är sjuk. Jag har gått och fått en själ i kroppen."

Tänk att i takt med människans "utveckling" så sker så mycket avveckling. Den inveckling det sedan leder till för omveckling, som blir nödvändig, den ska vi inte bara tala om… Lägger pannan i djupa veck. Grubblar och gråter. Uppfinner ett nytt ord, som säjer vad jag tycker om mycket i vår nutid: missveckling.

Ändå kan jag inte låta bli att tro att det ska lösa sej. Jorden kommer att överleva människan. Däremot är jag inte säker på att människan kommer att överleva människan, men på det hela taget är vi kanske inte så viktiga som vi tror…

Nej, vi är inte viktiga. Inget är viktigt, eller viktigare än ngt annat egentligen.

Inget liv mer värt än ngt annat; samma liv i en morot som i en gris, som i regn som i träd, gräs och stenar.

Lore: har hört samma historia, men då var det en shamankvinna som (eftersom hon insett att allt är liv och att allt lever) slutade elda med ved, och frös. Slutade äta, för allt levde och hon ville inte döds ngt. Till slut kunde hon knappt gå på gräset till slut.

Då såg hon en björn. Den gick rakt över allt som växte, den rev upp stora hål i ett träd och slafsade i sig honungen från en bikupa, och gick iväg.

DET är naturen, det är naturligt, så ska det vara, alla finns för alla. Gräs å gå på, honung för att äta, bin för blommor och blommor för bin.

Hon gick genast ut i skogen och högg sin ved, fiskade sin fisk, snarade sin hare och levde sedan lycklig i hela sitt liv :)

Eller ngt ditåt…

Man lever till slut som man accepterar det, som du säger, jag har också hittat mina sätt å leva med det. Jag tackar tyst min mat, försöker köpa närodlat kött och grönt eller vilt om jag har råd osv.

Tills världen blir bättre; får vi göra bäst vi kan.

#12 Väl talat!

#12 I like your style.

Och ja det var den historien, men med en man som bodde i skogen. Moralen är ju den samma

lev väl

Simon

Jag undrar över varför människan ogillar radikala förändringar. Eller är det bara en del som gör det. Vi är glada över att gamla sta´n finns kvar? Vi lyssnar till visor som sjunger om gamla kvarter…

Eller som det yngsta barnet sade, hur ska jag nu hitta i skogen, när den inte finns. Varför tycker vi inte om radikala förändringar? Folket i stan, hittar i stan, folket i taigan orienterar sig där, När blir människan vilsen?

Ingen klarar snabba förändringar så bra som människan? Sedan kan vi se att ingenting berör som skogen vi växte upp i. För att förklara och trösta, berättar jag om hur det såg ut för hundrafemtio år sedan. Då fanns ingen skog där. Då var kullarna gräsbetäckta och betesmark. Och jag, jag är lika besviken på kalhyggen av gammal skog som jag är ledsen över granplanterad åkermark.

Kalhyggen är väl lite som en slags skogs-massgrav, kommer man in på ny mark och känner sig illa till mods och iakttagen - då kan du lita på att det ligger ett kalhygge i närheten, där finns roten till de arga andarna. I sådana skogar går du vilse, trampar i träsk, tappar bort din ena vante, ska äta din matsäck och så upptäcker du att den blivit mosig och konstig i väskan. Sedan regnar det och skallran luktar konstigt, trumman låter som en kartong. Det krävs många blot innan en sån skog öppnar sig igen, annars kniper den ihop mun och kropp som en arg flickvän. ('nej, jag är inte arg….')

Det är inte den enskilda människan som gör mest skillnad i kretsloppet - de stora bovarna är företagen, som inte sorterar sitt avfall, som kör med slaveriliknande förhållanden åt djur och arbetare, som väljer pengar framför förnuft och humanitet. Istället för att skämmas över fläskkarren du köpte från euroshopper - höj din röst mot företagen. Jag måste faktist äta och har inte råd med kravmärkt. Men det betyder väl inte att man inte har rätt att käfta emot och skapa debatt.

Jag jobbar inom storkök och restaurang, och när jag ser mängderna av mat man slänger, det dåliga köttet som köps, där har vi bovarna. Ett kilo sidfläsk räcker i en månad hemma hos mig, ofta mer. Men jämför det med företagen, storköken, restaurangerna, istället för att skämmas för vår konsumtion - som vi gör för att överleva, bör man se till företagen.

"Kalhyggen är väl lite som en slags skogs-massgrav, kommer man in på ny mark och känner sig illa till mods och iakttagen - då kan du lita på att det ligger ett kalhygge i närheten, där finns roten till de arga andarna. I sådana skogar går du vilse, trampar i träsk, tappar bort din ena vante, ska äta din matsäck och så upptäcker du att den blivit mosig och konstig i väskan. Sedan regnar det och skallran luktar konstigt, trumman låter som en kartong. Det krävs många blot innan en sån skog öppnar sig igen, annars kniper den ihop mun och kropp som en arg flickvän. ('nej, jag är inte arg….')"

Aj löv jo lajk a träd!

Nu har jag hittat dikten jag hörde i skallen genom hela tråden.

OMGIVEN

huset hade börjat
väcka honom om nätterna
han insåg till slut
att han levde omgiven av ett mord
och att alla mystiska klagande ljud
kom från möbler väggar och golvplankor
som led och hade ont
han insåg att han levde
bland dom sargade resterna
av något stort och ofattbart
som omringats och fällts till marken
han återkom ständigt till det här trädet
hur det tagit spjärn med grenarna
i dörröppningen
innan det släpats in
ett sista ursinningt kast av trädkronan
och fönsterrutorna hade bågnat av en chockvåg
av löv vind och syre
innan allt tystnade och dog bort
sjönk ut åt sidorna och stelnade
låg stilla

-Bruno K. Öijer, ur Svart som Silver

Vilken intressant tråd!

Har naturligtvis själv, som så många av "vår sort", ett speciellt förhållande till skogen och till träden som individer. Och naturligtvis slits man emellan sin ideologi och vardagsbestyren.

Jag håller verkligen med om att kalhyggen är sorgliga, ödsliga platser åtminstone när de är färska. De som är lite äldre brukar däremot vara rika på tex lingon, och de brukar jag istället leta mig fram till.

Dagens skogsmaskiner skövlar utan nåd… Men hur fick inte gårdagens skogsarbetare slita ont? Hur farligt och hårt var inte deras arbete? Å andra sidan hade dessa män en helt annan kontakt med naturen än dagens skogsarbetare som sitter i sina skördare långt ovanför marken och lyssnar på mix Megapol medan de arbetar.

Både jag och maken har mor/farföräldrar som arbetat i skogen på det gamla viset, med ardennerhäst som dragare. Man har fått höra mycket om hur det gick till på den tiden. Jag har även fått en liten inblick i dagens skogsbruk då båda mina svågrar arbetar i skogsmaskiner, och tro det eller ej; De älskar skogen! Särskilt en av dem pratar om hur han ofta kan få en nästan religiös känsla när han kör ut i skogen en tidig morgon. Nu ser de kanske inte träden som individer fulla med skogsandar, precis, men de känner ändå en kärlek till skogen som sådan.

De sysslar naturligtvis med skövling av skog, men även mycket med skogsvård och återväxt. För hur vi än ser det så är skogen en industri och måste kanske så vara, åtminstone till viss del. För hur ska vi annars få papper, virke osv…? Enligt uppgifter har vi så mycket skog här i Sverige att återväxten genom plantering är större än avverkningen. Huvudsaken är att man inte skövlar överallt, tycker jag. Riktigt gammal skog har ett enormt naturvärde och borde inte få bli till pappersmassa hur som helst. Vet även hur enormt ledsen man blir när de kalhugger runt människoboningar, kanske lämnar edast ett fåtal träd kvar närmast gården men man ser det fula hygget igenom… Usch

#19 Det tråkiga är ju att det som återplanteras (och så gjorts länge) är skogsåkrar snarare än skogar med mångfald. Det går att bruka skogen på skonsammare sätt, men det motarbetas - till och med av skogsvårdsstyrelsen. Har man egen skog så får man inte bruka den som man vill, utan måste i vissa fall kalhugga. :(

Håller helt med om att den planterade skogen är tråkig och enahanda, man får hoppas att de som bestämmer lämnar tillräckligt mycket "gammelskog" iallafall.

#21 De har ju inte gjort det hittills, tyvärr. Det finns ju nätverk att ge sig in i om man vill påverka i stort eller smått, Svenska naturskyddsföeningens hemsida är ett bra ställe att börja på: SNF