För mig är det inga problem, jag har en släkting som e häxa sen tidigare (mammas kusin) så på min sida så är allt grönt - sen kanske jag inte pratar högt å brett till min manssläkt, inte för att de inte skulle acceptera mig utan mer för att de nog inte skulle förstå. men å andra sidan så döljer jag inget heller.

På jobbet vet några andra inte…….. samma sak med bekanta, vissa vet andra inte, frågar någon så förnekar jag det inte. Hittils är det ingen som har förbanat mig eller hotat med bål , utan alla har tagit det med ro.

Fram till ett par år sedan hade jag varit sluten om vad jag är i min bekantsskapskräts. Men nu är jag helt öppen. Inte så att jag skriker ut det till närmsta person men mina murar har fallit. Folk som frågar får veta. Det är inte så farligt som man tror att gå ut med att vara häxa i alla fall inte i min familj visade det sig. Jag hade målat upp ett worst case scenareo i mitt huvud men de reagerade i stort sett inte. De som inte är intresserade ignorerar bara det hela och de andra ställer små konstiga frågor. Min bror vill att jag ska lära hans son om häxor… Nja, om han väljer det när han är tillreckligt gammal för det så. Inte ens när jag varit med i media har någon reagerat något nämnvärt. Men det kan ju säkert variera. Jag är den starkast troende i min familj vad jag vet.

Jag tror att folk i almänhet i Sverige är coola med det eller så bryr de sig inte så länge de har sin fotboll eller vad det nu är och att man inte hackar på vad de tror på. (NDR)

Jag är ganska säker på att sista häxan som ska hängas redan är hängd i sverige. Fler och fler går från de större etablerade religionerna och tyr sig till mindre mer naturnära trosuppfattningar.

2# Jag är inte så rädd för häxjägare som för militanta ateister som anser att ALLA religiösa lider av vanföreställningar.

Jag är öppen gentemot mina allra närmaste, men inte på jobbet eller bland någon större bekantskapskrets.

Och jo, glömde nämna att det faktiskt inte arit några problem alls med dem jag varit öppen mot, men jag väljer dem å andra sidan ganska väl ; )

Jag är en ganska anonym person, jag skulle nog inte börja prata om vad jag gör för kolleger eller lösa bekanta.

Men jag är inte särskilt hemlig direkt, har man kommit så långt som hem till mig (häxmuseet 2.0) lär man ju märka det.

Jag har många vänner och liknande som kan bli besvärade om jag börjar prata om - benbitar jag samlat och oljor jag rört, jag har många vänner som är militanta ateister, och lika många som är verkande inom häxkonst  det blir alltid intressant när man bjuder till fest och alla ska diskutera..

Min familj har vant sig vid mitt flax och flux och tar emot mina kuckel-tips.

Spännande och tacksamt att läsa era svar.

Jag är inte speciellt hemlighetsfull av mig och har haft mina intressen sedan jag var liten så det har aldrig varit någon plötslig" surprise", varken för familj eller vänner.

Däremot är jag inte så bekväm med att tala om andliga upplevelser och liknande så egentligen är det väl ingen som har en aning om vad som rör sig i mitt huvud ;) Det är en privat zon för mig, lite som om jag skulle berätta för allt och alla vad jag gör i sängen.

Hur som helst så har ja så gott som aldrig blivit bemött på något negativt sätt, varken av ateister eller djupt troende. Men det beror nog också på hur jag bemöter dem.

hur gör jag.. hm..

det började nog med att jag av """slump""" slog upp ordet magi på google, sedan dess har jag varit alldeles fast vid det, jag började be om en massa saker som inte låter så.. vanligt? och min mamma hade tydligen sysslat med det här som ung och såförstod hon nästan direkt. hon blev arg och ville att jag skulle sluta med det, bråket varade så länge så att jag till slut gav upp.

jag slutade helt å hållet med magi för ett tag men det kommer alltid tillbaka till mig på ett eller annat vis. S

å nu har hon börjat acceptera det, men jag håller det fortfarande mer diskret för mig själv.

hoppas dte var vad du undrade?

Jag har aldrig sagt det själv, men hemma kallar de mig för häxa ( på skämt och som en självklarhet). Både i och utanför familjen känner de till mitt ört och huskursintresse men inget mer, de frågar ofta och vill ha råd om huskurer osv. Jag har inte sagt något rakt ut, är nog egentligen mest rädd för mina egna fördomar. Om någon frågade skulle jag inte neka, men det är nog inte det första folk frågar.

Jag undviker att prata om det alls. Har visserligen pentagrammet kring halsen fullt synligt och om någon frågar om jag håller på med "sånt där" så får de ett ja, men jag diskuterar det inte. Min mamma har alltid varit häxa och vet mycket väl att jag har hållt på, men det är först nu som jag och hon har börjat prata om det öppet och nästa månad ska vi på en kurs i att spå i sump tillsammans :) Pappa med familj tror inte på det och bryr sig itne om vad jag sysslar med.

Min pojkvän ser mig ju logga in och ut på HiF och vet att jag sysslar med det ockulta, men tror inte heller och jag har aldrig direkt pratat om det. Däremot har jag frågat om han skulle skämmas över mig om jag öppnade en ockult butik trots att han inte tror på det och då pussade han mig på pannan och sa att han aldrig skulle kunna skämmas över mig, så jag antar att han är okej med det.

Jag diskuterar ju egentligen inte själva religionsdelen ens med andra häxor, det är alldeles för privat.

Jag anpassar mig lite efter sittuationen, är lite av tanken att alla är inte redo att veta allt. Vissa personer blir obehagliga tillmods av att man pratar om det så inför dem talar jag om annat men är någon nyfiken så är jag hur ärlig som helst.

när jag först ville bli häxa hade jag faktist tittat på ett avsnitt av the simpsons (fanns inget annat och kolla på)….

där träffade lisa några wiccor, och då blev ja lite nyfiken (som jag oftast blir…), så jag tog fram datorn och börja leta upp lite fakta. insåg lite senare att wicca var ingenting för mej, så då började jag söka på häxor istället. och pang så var jag en själv ;]

min mamma accepterar det väldigt bra, men pappa har jag inte sakt nått till än..

risk för att han bara skulle skoja om det, eller små retas..

Jag har berättat för mina föräldrar och mina närmaste vänner. Dom tog det bra. Mamma var lite rolig och frågade om jag hade någon speciell förmåga (typ kasta eldbollar) som gjorde att jag visste att jag var häxa  Men vi pratade om det och nu är hon ok med det, hon är en direkt person så är det nåt som är konstigt så frågar hon vad det är. Och när det gäller mina vänner så har dom kallat mig för häxa långt innan jag började kalla mig för det.

Men jag har inte sagt det till mina arbetskamrater, det har inte kommit upp. Men dom vet att jag är intresserad av det andliga och örter m.m. Jag presenterar mig inte som häxa, men skulle någon fråga mig så skulle jag svara ja, det är jag.

Det blir en del lyfta ögonbryn och skrämda blickar när ens arbetskamrater och bekanta får höra att man jobbar med Hoodoo och gör "spells" på riktigt. Men jag tröttnade för några år sedan att försöka undvika det och alla som googlar på mitt namn på svenska och engelska (utan "å" och "ä") kan läsa 50-11 poster där mitt namn förknippas med förbannelser och gudvetvad.  :-)

Familjen är lite speciell, men vi har haft våra diskussioner om huruvida spells är kosher eller inte. Tills merparten utbildade sig själva i ämnet :-)

Asså, min familj vet att jag är intresserad av typ huskurer,kristeller,att spå,örter osv. Egentligen kanske de inte vet hur intresserad jag är och vad jag har för syn på saker och ting. Men eftersom jag fortfarande är nybörjare tror de väl att det är en "fas" jag går igenom. De har faktiskt bläddrat igenom min bok med huskurer, visserligen fnyser väl min pappa åt en del saker och ska kommentera att "nu vet jag ju faktiskt att detta inte kan funka…blabla.

Några av mina kompisar vet också, de bryr sig nog inte så mycket, de vet att jag kan få för mig konstiga saker ibland, tycker nog det är mest roligt när jag börjar babbla på. Seriöst tror jag ingen tar det på större allvar, men som sagt är jag i början. Däremot är det inte det första jag säger till någon vad jag håller på med och vad jag gillar, vissa männsikor går inte att diskutera med helt enkelt. Men frågar de får de väl veta, jag skäms då inte över det :)

Får se hur det blir senare, för detta är då ingen fas, detta är något jag brinner för.

Jag och maken diskuterar ofta och gärna religion och magi men jag har inte "kommit ut" för resten av världen. När jag träffar människor med liknande intressen kan jag diskutera det, men generellt håller jag tyst. Nu har jag hittat ett coven som jag trivs med och ska gå med i, så får vi se hur det utvecklar sig sedan. Kommer man hem till oss märker man ju att vi inte är kristna direkt (vi har ett bibliotek i mörka färger med mycket ljusstakar, masker mm) och jag har ett altare i sovrummet som folk ibland kan undra över. På raka frågor svarar jag så ärligt jag kan, men anpassar svaret lite till den som frågar.

Jag är ganska så ny i ämnet, visste inte att det fanns forum och utbildningar och sådant om detta. Dock har jag endå alltid trott på Magi men inte riktigt vetat hur det fungerar.

I vilket fall som hellst.

Min syster är just nu den enda som vet! Eftersom jag fråga henne om hon tror på andar, magi och så. Det visa sig att hon gjorde det så då talade jag om det för henne och tipsade henne lite om att det finns sidor på nätet om det, böcker och utbildningar. Och jag tala om den utbildningen jag skall gå, så hon ville veta om den är bra eller inte innan hon också tänker ta kurser.

Sedan har jag frågat min sambo om han tror på sådant, då det visar sig att han inte gör det! så då håller jag det hemligt för honom.Då han tycker att allt som inte "passar honom" är bortkastade pengar (typ) så han skulle inte bli glad på mig.

På fester eller liknande har han en tendens till snacka skit eller skämta (för sina och mina vänner) om mina tycken (eller om jag gjort nått) som han tycker är löjligt (vilket jag inte gillar).

Min far är väldigt konservativ. Dock tror han på andar eftersom vi alla i familjen har upplevt och träffat på några ibland. (alltså min far, mor, syster och jag själv). Men just häxeri tror jag han skulle se negativt på om jag höll på med. (Trots att vi en gång i Domenikanska Republiken "hälsade på" en vit häxa. Alla som gick till henne och betalade gav hon en god hälsa till. Det fanns även en svart häxa som man kunde besöka (vilket vi inte gjorde) men om du gick till henne så sålde du din själ till jävulen bara för att bli rik och framgångsrik. (Dessa personer hade tydligen dött av någon slags olycka efter några år, ex. överkörda. För att "deras tid var ute", om ni förstår)

Min mor har jag inte talat om det till, men vet inte om jag ska det eller inte. Hon har själv hållt på med lite Medium. Men tyckte det var lite obehagligt så hon sluta och tycker egentligen inte att vi(jag å syrran) ska göra det, då hon själv tycker det är obehagligt (fast lite spännande). Så hon talar om hur viktigt det är att återkalla andarna efter att man kallat på dom.

Ingen av mina vänner vet! då jag inte riktigt liter på dom så sätt (låter elekt, men det har hänt att dom gått bakom ryggen på mig om vissa småsaker, ex. om jag ber dom att inte säga till någon, så får mint en annan person endå veta som ex. någons mor.)

Men det finns en vän som jag har kunnat lita på helt, så ska kolla om hon tror på sånt innan jag talar om. Jag vet att även hon sett andar i mitt gamla hus så..

Så, endast det som håller på med sådant eller åtminstonde tror på det kan jag prata med det om. Och jag måste säga att det är skönt att det finns forum för det, då man kan diskutera saker här!