Ett offer är nog att offra ngt. T.ex. ditt simkort i mobilen. Sista hundringen. Tre droppar blod (säkerhetsnål i plånboken är en bra grej att alltid ha med sig för detta ändamål). Frukt och grönt eller kött.

Vad det blir beror på varför och till vem man offrar.

"Det känns lättare för mej att uttrycka vördnad och tacksamhet med ord. Är jag bara snål, fantasilös och vanvördig? Eller kan mina ord vara mitt offer?"

Jag tror inte ord kan vara ett offer eftersom du inte offrar ngt. Kanske om du sjunger/skriker orden så pass högt att du tappar rösten för en par dagar isf :)

Men du; om du sysslar med detta så är jag säker på att du kommer veta om/när det behövs offer och inte. Det lär dom dig isf, det ber dom om, osv.

Tills dess du vet; gör gör gör!

som trumman skrev så är oftast ett offer något man offrar och en knapp(elr liknande) en gåva du vill ge till naturen när du känenr dig tacksam. Inte behöver du heller känna att du skräpar ner i naturen, det gör du ju inte så länge det inte är plast elr liknande, då är det bara att du ger tillbaka något :)

ha're fint!

En innerlig och plågsam bön kan nog ibland vara offer nog, för vissa människor krävs det mycket innan man hamnar där, när man öppnar hjärtat och ber allt man kan. Det får mig att tänka på någonting Jörgen I Eriksson skrev, jag tror det var i runmagi 2.0 (?) att när man utförde ritualer och böner naken och frysande så tyckte andarna lite synd om idioten som stod och frös, och kom och förbarmade sig :)

Blod offrar jag sällan, blod är enlig mig - band och uppföljning, den ande som får äta blod av mig kan hitta mig och krypa in i mig. Det kan bli svårt att bryta det om det väl är gjort. Vissa väsen har fått blod av mig, de har jag en tät relation till och vi fullföljer våra avtal med varandra. Blod är den största magin, det har gått i våra hjärtan och hjärnor, genom skötet och magen, i fingertoppar och bakom hinnan på ögat. Det har följt våra tankar och våra ord - blod är ord. Blodet med ordet är den starka betvingande makten, att låta någon få vårt blod är att låta någon äta av vår starkaste trollmakt.

Ibland kan jag offra spott och hår, det är det vanligaste jag gör om jag är ute i skogen och knallar, hittar jag en fin skalle eller något så rycker jag hår från skallen - i det finns också mycket trollmakt men inte lika mycket. En häxa kan göra mycket med ett hårstrå från en fiende, men en skogsande inte lika mycket.

Har jag gjort böner och kanske bett ett helgon eller liknande om något är offret förutbestämt. Är det ett kvinnoskyddshelgon erbjuder jag pengar till ett kvinnohem osv.

tror jag, har jag förstått och lärt av det jag sett och gjort, men vem fan kan veta säkert egentligen, häxkonst är ibland tycker jag - ett ständigt tågande i mörker med röster i öronen, det gäller att veta vilken av dem man ska lyssna och lita på.

#1-4

Tack för goda svar. Dock avstår jag från att kommentera, eftersom jag känner att jag att jag både måste fundera och känna efter.

Men återigen tack!

Organiska material i skogen skulle jag föreslå.

För mig är handlingen viktigare än själva tingen som offras. Jag brukar hålla mig till att offra sådant som bröd, mjölk, frukt eller vatten. Ja vatten, Det är ju grunden för vår överlevnad så varför inte.

Andra typer av offer skulle kunna vara till exempel som när jag var yngre och bodde vid en skog. Då brukade jag gå och städa efter folk som skräpat ned i skogen innan jag gav mig in i ceremonin.

Eller konst av naturmaterial från skogen själv. Jag skapar ibland alster för att locka på sogens väsen. Inget fancy dock. Stenpelare är min favorit. Att hedra dem kan vara lika effektivt som ett regelrätt offer.

Blodsoffer är enligt mig alldrig okej. Många häxor har tagit avstånd från detta bruk. Inte minst för djurens skull men för vårt ryckte, det är svårt nog som det är. Men när det gäller sitt eget blod används det främst som ett sigill. Att man knyter sitt blod och sig själv till en platts, ett avtal, ett väsen eller en gudinna/gud. Dont mess around with this.

Lev i lycka.

Simon

www.urmoderjord.se

Jag tror det beror till stor del på vilken tradition du följer. Det finns så många olika sätt att se på det här med offer.

Sen tror jag också att det kan bli lite förvirring i översättningar. Vi har ju det engelska "sacrifice" som översatt blir "att offra" och då handlar det ju om att verkligen offra/försaka något av personligt värde.

Det andra engelska ordet "offer" översätter jag till att "erbjuda något" som gengåva. I min utövning kan detta t.ex. innebära att jag erbjuder en sång som tack, som jag då sjunger ett visst antal gånger beroende på "överenskommelsen" vid tillfället.

Annars gör jag nog ofta som spindelfot, ger ett hårstrå eller lite saliv. Är jag ute i skogen händer det att jag ger lite fågelfrö som gengåva.

Men angående blod håller jag med ovanstående, att ge blod som "offer" är aldrig ok pga. dess bindande verkan.

Jag brukar också offra organiskt material, gärna flytande… Det känns bättre att se det sugas upp och försvinna. Då vet jag på något sätt att det har kommit rätt och att ingen som inte ska ha offret kan komma och ta det. Vin, mjölk och min hemmagjorda svartvinbärs- eller fläderblomssaft är favoriter :) Det händer att jag offrar (mitt eget!) blod, men bara till min favoritgudinna. Blodsoffer skapar mycket starka band till den man offrar till och är dessutom ett otroligt kraftfullt offer, passar inte för vad som helst. Jag skulle t.ex. inte offra blod efter en ritual utförd för att hela ett litet barn eller vinna en tävling.

Någonting som jag tycker är lite påhittigt är "offering stones". Små, stenhårda "stenar" gjorda på fullt nedbrytbara material efter ett recept som liknar trolldeg, som kan pyntas med torkade blommor eller liknande. Definitiv mysfaktor att sitta och pyssla med!

Länk till hur man gör dem.

Knappar eller annat onedbrytbart skulle jag aldrig få för mig att offra, det gör definitivt mer skada än nytta. Däremot har jag offrat en bit hemmaspunnet, växtfärgat garn till stalltomtarna för att de tog så god hand om min lilla häst i vintras. Detta offer planerar jag att göra även i år, garnet var borta natten därpå så någon hade uppenbarligen nytta av det :)

Tack!

Ni har fått mej att minnas de offer jag faktiskt har gjort. :)

Ni har fött en längan i mej att göra ett vackert tacksägelseoffer till dem som är vänliga nog att hjälpa mej.

Jag är så tacksam att ni har svarat så personligt och med så många bra exempel. Jag har nu en bra kontext att utgå ifrån. Det har faktiskt hänt att jag har offrat nästan allt ni har skrivit om, men lyckats glömma av det, eftersom det var ett tag sen…

Förstår att frågan kan ha framstått som lite märklig, men ibland måste man närma sej ett problem inte bara med klokskap utan också med ren och skär dumhet. :) Jag har en tendens att offra mej själv och mitt liv för andra människor, och att göra det utan mål och mening. Mina beskyddare har fått jobba hårt på att hålla mej på rätt streck om 0:an på självkänslotermometern. Det får mej att inse att Trumman har så rätt. Jag kommer att veta när det är dags. Jag vet att det är dags nu. Men jag har nog varit "tvungen" att leva i relation till mina andliga vänner utan att offra nåt. Att i stället bara suga i mej näring. Men nu när jag inte längre är tom, så är det dags visa hur glad jag är…

Kanske det lät flummigt, men jag är i vilket fall som väldigt glad och tacksam över de fina och inspirerande svar jag har fått.

Flytande saker och mat är bra offer, det tänkte jag inte på men det brukar jag nog offra mest. Om det är Rituellt och lite planerat.

Jag brukar köpa en flaska vin eller fin mat och offra, ibland känns det förjävligt och svider lite 'att hälla ut det dyra vinet på stenen fastän man vill ha det själv' Men jag tror nog på Trummans teorier om att när offret verkligen känns så tas det emot lättare..

En annan sak jag har gjort ofta, om man är med andra och firar sabbath eller liknande så lagar man ju gärna mat tillsammans, då ska den första portionen, de finaste bitarna, bli offret. Den ska vara komplett med bröd och dricka och ställas fram som gåva till makterna, hedersgästerna.