Hur har skolan tagit tag i det grundläggande problemet, dvs att det finns en klick av illasinnade små mobbare? För om inte det åtgärdas, kommer de att hitta nya saker att slå ned på oavsett vad du gör.

Skolan har ju ett stort ansvar i att stävja mobbing i alla dess former så snart det förekommer och när det är p.g.a. t.ex. livsåskådning är dras ansvar ännu större.

Du får gärna maila mig för en närmare diskussion, jag har fått rådda med sådana här frågor själv.

Tala med en människa på skolan, förhoppningsvis klassföreståndaren. "Tvinga" dem till att SE. Om det så krävs en hel termin i ämnet; hur vi behandlar varandra. Så ska skolan se till att det blir så. Men så fungerar det ju inte i verkligheten. Ibland fungerar det flera veckor i sträck utan ideliga påminnelser…och så fungerar det en stund igen…
Vaksam, ihärdig och rabiat. Jag är så trött.

Jag har ju redan bestämt mig att hon ska få byta skola (det är igångsatt redan) eftersom jag vet av tidigare erfarenheter (mitt äldre barn) att de inte hanterar sådana situationer bra alls, de besitter inte kunskapen helt enkelt och oftast stjälper de när de försöker hjälpa, så till slut vill man inte ens ta upp problemen av rädsla för att det ska bli sju gånger värre.

Jag mailar dig gärna lite senare :)

#0 jag hade valt det sista!! ;) hehe (förlåt kunde inte låta bli att skämta lite) hmm..det var nog lite så jag gjorde :)

Det är en tuff situation du hamnat i, jag har varit i snarlik, när mina tjejer gick i skolan, men jag gjorde aldrig så mkt åt det, jag tror dom flesta var lite rädda för mig så det rann snart ut i sanden. (efter att lärarna frågat om det fanns någon sanning i det, för deras egna nyfikenhets skull) 
Och mina tjejer blev inte utsatta för någon typ av mobbing, dom har aldrig brytt sig o var mkt starka i sig själva. Så inte riktigt samma situation.
Jag hade tagit upp mobbing med skolan, begärt att dom sätter stopp för detta.

Bortsett från mobbningsproblematiken, som är nog så allvarlig, varför inte berätta vem du är och vad du gör. Det borde väl ta udden av trångsynt kritik.

Jag har pysslat med shamanism sedan tidigt åttiotal och har aldrig stuckit under stol med vad jag är intresserad av och håller på med. Och jag har alltid mött respekt och ett positivt intresse, om än inte alltid helt förståelse. Vi har alla olika vägar att gå.

Jag har berättat om shamanism för skolklasser, studieförbund, diverse föreningar, på new age-ställen, bland baptister och, vilket var en riktig höjdare, för samtliga präster i Karlstad stift, inbjuden av dåvarande Biskop Bengt, att tala om nyandlighet i allmänhet och shamanism i synnerhet. Förutom att tala om shamanism fick prästerna delta i en resa till undervärlden. Och själv fick jag delta i en askonsdagsmässa med nattvard. Och, som sagt, jag har alltid bemötts med ett positivt intresse och nyfikenhet och respekt.

Om folk märker att man är en helt normal (nåja, vad nu normal är) så blir det inte så konstigt det man intresserar sig för.

Men, vad vet jag, "häxa", kanske upplevs som en mer laddad benämning.

ja, Bappho, ett sådant "trist" och välbekant ämne, men att kunna dela det med flera och byta åsikter gör nog hela saken bättre.

Jag hade nog valt att säga åt den lilla flickan att jag åt sådana som henne som småsnacks och förnekat hela saken för att skydda min dotter.

Om barnen är svåra så är oftast föräldrarna det också.

Det verkar just som flera "häxor" här, har barn som är djuptänkande och vågar stå för udda åsikter och då blir man utsatt.

Min dotter går på en katolsk skola och har aldrig gått ut med sin mors eller sina egna uppfattningar, nu har pga. detta kunnat jobba och påverka så mycket mer, i en stängd miljö.

Jag vet fler (högre uppsatta) som har valt att verka i det tysta, för att kunna få till stånd större förändringar i samhället.

(det är bla. en film på G om hur de stora folkrörelserna föddes i vårt land, återkommer till den senare)

Jag brukar alltid stå för att man skall ha civilkurage (och utför det själv, samt mina barn) visst att man blir illa omtyckt, men de personer som man väljer att umgås med är desto tryggare vänner att omge sig med. (jämfört med att ingå i en populär grupp, tex. på skolan, och aldrig veta hur man skall bete sig för att inte hamna i istiden)

Igår fick jag klartecken att min dotter börjar i en ny skola efter påsk och jag har också erfarenheter (från mina äldre döttrar) när det gäller mobbning och hur de sk. hjälparna ofta blir stjälpare eller passiva åskådare (-Men vi ser ju ingenting, när de inte slår henne, det är så svårt att ta på.

-Men om VI säger att det inträffar dagligen, även i klassrummet, kan ni inte tro oss på vårt ord då?

-Nej, men ord står mot ord och vi får ju inte välja sida. PUNKT SLUT! citat från en mobbnings-grupp)

Bappho, du är välkommen att tala med mig med, för ev. råd.

Jag har själv varit mobbad, å det rejält - vet hur skolan fungerade då, och tyvärr i många fall nu. Jag har en son som är mobbad och då inte pga mig å min tro/sätt att leva. det kan dock komma, för man vet ju aldrig, det har nämligen börjat komma ut bland kollegor att jag är häxa å jag ids inte förneka det - jag är den jag är å kan de inte acceptera det så är det deras problem inte mitt. Men vore det inte för min bakgrund så skulle jag kanske inte vara så stark.

Tillbaka till ämnet, dagens skolor är tyvärr fortfarande dåliga på att jobba mot mobbning, att se den. Själv jobbar jag som lärare och arbetar aktivt mot mobbning håller just nu på att gå igenom skolans alla klasser å berättar vad mobbning är och vad konsekvenserna kan bli, jag ger oxå tipps och råd för hur de kan motverka mobbning, att vad de säger å gör kan göra stor skillnad för den utsatte. Att alla duger som dom är oavsett.

Min son, tja han har haft turen att få en lärare som själv varit mobbad i skolan vilket gör att han tar tag i allt som händer även om inte han sett å hört något så räcker det med ett sms från mig om vad som hänt å han tar genaast tag i det med de berörda.

Så tyvärr tror jag att om man som mobbad ska få den hjälp å de stöd man behöver så krävs det nog att man har en lärare eller dyl som själv varit utsatt för att något konkret ska hända.

Jag säger som lightseeker, jag hade nog oxå sagt att jag åt små barn till frukost.

Bappho, jag finns oxå här om det är något.

Haha, den här tråden påminner mig om filmen Magiska Systrar :)

Det går rykten i min skola också, att jag är en häxa, jag tror ju att mina klasskompisar säger det mest på skoj, för typ 1,5 år sen på niornas middag, så sa min klasskompis till mig; "du ser ut som en häxa. en söt häxa. förstås", och man typ bah, aa ,jo tack, eller nåt ;D

Säg bara nåt i stil med, "ja, vadå då?" eller fråga om dom har nåt problem med det :P

Eller så köper du en tröja där det står "I'm a witch, and what's your excuse?", enkelt och du behöver inte säga nåt x)

Tack för era synpunkter. Jag får ta mig en funderare över vad jag ska göra. Min dotter kom dock hem och sa att jag INTE på något vis fick erkänna att jag var häxa :)

mm, kanske var jag otydlig (misstänker jag när jag läser mitt inlägg) men det är just den hållpunkten som vi valde att inta också, för att kunna verka i en sekteristisk miljö.

Det handlar ju mycket om skydd, om man blottlägger sig bland människor som redan har en negativ inställning till en, så tar vargarna varje smakbit de kan för att öka förföljelsen.

Var rädd om er, visa inte upp er, utom för de människor som verkligen bryr sig om er.