"I folktron existerade det en julbock som vintertid bodde i skogen och som fram mot jul kom allt närmare gården.

Han var i själva verket identisk med kornbocken och bodde sommartid i åkern."

(ur boken "julbocken i folktro och tradition" av Karin Schager)

Man strödde halm på golvet, som efterhand städades bort, dock inte den under bordet, för där troddes julbocken bo.
Råkade man tappa något under bordet fick man inte plocka upp det.

Halmen, i den sista magiska kärven, formades till figurer som fick namnet skördebock eller julbock.

Man brukade slakta den bock som hade blivit gödd med axbockarna, dvs. de sista på fälten hopplockade axen.

Man bakade även ett julbröd, som hade gestalt av en bock. Det bakades av mjöl från de sista stråna.

Det tronade på julens festbord för att avnjutas av husfolk och gäster, det brukade också smulas sönder och blandas i utsädet för att återuppstå i den nya grödan. Kanske fick de vara ersättning för de djur som brukade slaktas till julens offermåltid.

August Strindberg "Törhända äro nisse och nasse och kalfven och grisen, hvilka alla hängas i trädet, hedniska minnesmärken från stora juloffret, då offren hängdes i träd - kanske också icke!" (g:a svenska julkakeformar ur Troels-Lund: dagligt liv i Norden i det sekstende aarhundrede)

Ända in i vårt århundrade så gick man ännu runt i gårdarna, för att tigga, bröd, kött en slant och hembränt.

Följet bestod av allehanda utklädda jul-personligheter, bla. julbocken, som kunde vara konstruerad av en käpp, omslagen av halm, eller en fårpäls, med huvud och klapp-mun.

I munnen hade man ordnat en sinnrik anordning med en behållare som man "hällde" det hembrände i, för att senare förtäras.
Detta och mycket mer beskrivs i Karin Shchagers bok.