hur gör man om traditionen är död och förlorad? gräver där man står, kanske, så försöker jag att göra.

Vilken svår och intressant fråga, den har för mig inget självklart svar så jag blev tvungen att verkligen tänka efter innan jag skrev och testa mina egna resonemang. Jag är fortfarande inte säker på att det jag kommit fram till är rätt (ens för mig).

Jag tror, till skillnad från denna medicinman, att man kan ta sig an i stort sett vilken tradition som helst och uppnå precis samma resultat, få samma intima kontakt med andra traditioners gudar och uppnå lika mycket visdom. Men jag tror att det är en mycket längre väg att gå, att man får kämpa lite. Jag tror att vi bär med oss mycket i våra ådror, att vårt ursprung är viktigt och att det ger oss olika förutsättningar för olika saker. Tradition, inte bara reiligiös sådan, är någonting så otroligt grundläggande för en människa och om man vill ta sig an en tradition och ett levnadssätt som man inte är född med så måste man programmera om sig vilket tar tid och är en invecklad process - speciellt när det kommer till just en religion! En tro är ju någonting som verkligen ska genomsyra en helt, som verkligen måste beröra ens innersta väsen… och så djupt tar det tid att komma! Det är ju någonting man pratar mycket om såväl judendomen som wicca. Det är ingenting man tar sig an över en dag, just eftersom man måste vara så otroligt säker. Det krävs tid och engagemang för att nå en punkt då man kan uppnå resultat, så att säga.

Vad gäller att välja sitt eget folks traditioner så tror att man vinner en del på det. Jag tror som sagt att man bär mycket i sig från sina förfäder och att man kan hitta en mäktig urkraft i sig genom att söka sig inåt och bakåt i sitt magiska arbete. Jag tror att man kan utvecklas snabbt om man väljer sitt folks traditioner, att det blir lite enklare än om man ska välja en helt ny tradition.

Om traditionen är död och förlorad så återuppväcker man den ;) En tradition är inte mer död än man gör den. Känner man inte till sitt folks traditioner eller om man inte vet vartifrån man härstammar så får man helt enkelt söka inom sig, så som de felsta väljer att göra! Ingenting är hopplöst.

Sedan tror jag att många kanske har en själ som tillhör en annan tradition än den man tillhör på pappret. Precis som att man kan vara transsexuell, ha fötts i fel kropp, så kanske man har fötts i fel del av världen. Jag känner en kvinna som är från Baltikum men som utövar indiansk shamanism. Hon kan inte tänka sig någonting annat och inte jag heller, faktiskt. Det är som att hennes själ är indiansk. För henne var det onaturligt och otänkbart att välja en annan väg och hon har kommit mycket, mycket långt i sin utveckling som shaman!

Vilket långt och osammanhängande inlägg det blev… Skyller på att jag har druckit en kopp kaffe vilket jag egentligen inte tål ;) Ser fram emot att se vad andra har att säga om saken, det är onekligen väldigt, väldigt intressant.

/Praefatio, vars ursprung är mycket tydligt och viktigt och spelar en nyckelroll i livet, men som ändå inte följer asatrons traditioner…

Jag undrar om vilken tradition som skulle räknas som 'rätt' - traditionen som är ärvd genom släkt och familj (vilken ju kan vara många olika) eller traditionen som genomsyrar landskapet?

Ja, det är väl en tolkningsfråga för den som anser att det finns rätt eller fel tradition så att säga… Jag ser det (som väl framgick av inlägget) att traditionen i sådana fall skulle nedärvs via släkten snarare än landskapet och jag antar att den omvämnda medicinmannen tänker likadant om han talat om "ditt/mitt folk". Man tänker sig väl att det handlar om fysiskt ursprung.

Men det blir ju som sagt väldigt svårt… många, andra eller tredje generationens invandrare till exempel, känner kanske mer samhörighet med landet de bor i än sina föräldrars nationalitet, och en skåning som växt upp i en sameby känner sig i själen kanske mer som en same än som en… ja, vad säger man… icke-same. För en adopterad är frågetecknet ännu större, kanske ännu mer om man är adopterad från ett annat land. Och tror man på reinkarnation, ja då blir det plötsligt otroligt svårt…

Det går ju bara att spekulera i en sån här sak, det finns ju inget allmängiltigt svar. Det är väl upp till var och en att känna och tycka.

Nej, jag vet inte.

#0 Klockrent! Gräv där du står.

Hehe mitt eget folks traditioner..
Man har ju blitt ganska utspädd genom seklen.. Indianer, Valoner, Tyskar osv osv.. Kanske man skulle kunna blanda lite av varje, bara det som verkar coolt och kalla det nå fränt. Typ sånna där powerwords.. Kanske New och något mer.. New Eon kanske eller nej.. New time.. Nja… Nu har jag det! NEW AGE! Där satt den!

Landskapet kring oss har rådare, hjälpare, gudar, väsen. Bäst resultat får man om man jobbar genom och med dem. Imho.

talade med några "amerikanska urinvånare" idag, som ville att jag skulle beskriva den baltiska andliga traditionen (vilket jag INTE är någon expert på, dock härstammar ifrån) och "de" blev så förvånade när jag beskrev vår samklang med naturen och hur allting omkring oss är fullt med energi, samt att det har fortlevt ända in i våra dagar, eftersom det liknar deras eget förhållande till sin andlighet.

Måste vi vara något annat än det som vi  är födda till att vara? människor med en tradition här i Norden`.

Jag skulle vilja se andra, tex. i nordamerika, leka vikingar för att bli accepterade för sin andlighet, det är mer exotiskt tydligen.

Jag tycker att det finns mycket intressant att hämta i andra kulturer, kanske att man även kan lära sig någonting av det som vi själva har tappat bort, men jag tror att vi duger som vi är.

Jaa, jag gräver under mina egna fötter, så gått det nu går.
Visst tappar man balansen och faller ibland, men grävandet fortsätter och det är SÅ mycket intressant som dyker upp, nya saker hela tiden.

Som tex. i denna boken, som jag nu läser: "Tugga beck, slå blod, skåda i brännvin - Om folkliga huskurer och medicinsk magi, av Erik Jonas Lindberg.

En mycket intressant fråga, jag har ju mina egna teorier om att new age till viss del är ett svar på att det helt enkelt inte funnits något där folk står och gräver. Om man till exempel bara har kristna och sekulariserade förfäder och är uppväxt i en betongförort (som jag själv gjort.. ehum) så är det ju inte direkt lätt att gräva där man står. Så då måste man ju söka utåt och jag kan tycka att det är ganska löjligt med folk som ska stå och moralisera om "Det där är inte dina gudar.. Gräv där du står"

Jaha, men om man inte har några gudar, ska man stå där gudlös då? Är det här någon slags svensk version av ett kastsystem kan jag tänka då ;)

Sen att det är väldigt intressant och hjälpsamt att ta del av landskapet man lever i och ifall man använder växter i sin magi (som många gör, kanske till och med de allra flesta) så är det givetvis mer givande att göra det med växter i sin omgivning som man kan plocka och ta vara på själv.

Men däremot så hindrar ju inte det att man tar del av världens olika traditioner, i det samhälle som vi lever i nu är det lättare än någonsin att ta del av information även om traditionen praktiseras långt bort. Det ska självklart tas till vara på!

Personligen känner jag mig närmre Indisk religion och trosutövande än till exempel samisk schamanism, så jag gräver ju verkligen inte där jag står på det sättet. Jag läser gärna om det men det är helt enkelt inte min tro.Nu utövar jag ju varken schamanism eller någon Indisk religion. Det har blivit ett hopkok - Newage av allt samman.
Det finns helt enkelt ingen tradition eller tro, där jag kan "svälja" hela paketet.

Så visst, gräv där du står, men det gör inget om du gräver lite fler hål på lite andra platser också. Perspektiv är bra!

Jag förstår inte de som tror att vår egen tradition är "död". För det första har magisk tradition alltid gått hand i hand med kultur och inte nödvändigtvis helt hand i hand med rådande religion.

För det andra verkar det som om all magi med kristna inslag är tabu belagt att ens tala om. Är det inte "paganskt" så finns det inte? Pfft. Våra förfäder och förmödrar hade inga problem att använda magi och Fader, Son och Helige Ande ihop så varför ska det vara så svårt att ta till sig detta om man vill lära vår egna tradition? Inte heller pratas det om alla helgon man tillbad, tände ljus för och annat för att de skulle utföra tjänster och mirakel.  Det är respektlöst, ignorant och rent av dumt att prata om vår egen tradition utan att nämna de senaste tusen åren.

Iallafall enligt min åsikt. :-)

Är inne lite på samma tankegångar som flera tidigare talare, tycker det är onödigt att gå över ån efter vatten- (därmed inte sagt att det är "fel" att göra det) när vi dels har naturkrafter, rådare och en fantastisk tradition här i norden, samt att jag tror att det finns mycket kraft/hjälp att få från våra förfäders andar om vi väljer samma tradition som de följde. (sedan om man väljer den gamla paganska eller "nyare" kristna traditionen spelar väl mindre roll i sammanhanget, även om jag kan hålla med therootdoctor där).

Personligen känner jag ett väldigt starkt band till den fornordiska tron och seden. Inte på grund av någon nationalromantik utan för att det är en religion/sed som är sprungen ur den svenska naturen, och jag ju i grunden är naturdyrkare och mest ser gudarna/väsena/mm som manifestationer av naturkraften. Självklart är det den svenska naturen som jag främst då pratar om, eftersom det är den jag har omkring mig, känner av och har en omedelbar relation till. Vill inte förringa naturen och dess krafter i resten av världen men jag utgår från det jag ser och känner till.

Jag är med i ett blotlag sen en tid tillbaka som håller på med forn sed. Det är så klart omöjligt att exakt återskapa våra förfäders riter och seder men det är heller inte viktigt att göra det. Poängen är inte att "leka vikingar" utan att föra in de gamla traditionerna och den gamla religionen i den moderna tiden. Självklar innebär det en del gissningar och en del medvetna moderniseringar, vi håller ju inte på med djur eller människooffer och sånt t.ex. Vi skapar våra egna texter, sånger och tolkningar, vi äter modern mat och offrar moderna saker, har moderna högtidskläder etc. - men det är ju ett måste för att hålla seden levande. Så är det ju med all religion och tradition, språk och kultur- den är inte konstant. Det enda sättet att bevara den är att anpassa den. Så länge som man behåller kärnan och andemeningen.

"Do what thou will, shall be the whole of the law." och "Ändamålet helgar medlen", säger jag.

Jag skiter faktiskt fullständigt i om det är "min" tradition eller "mina" gudar eller "mina" vad-som-helst. Så länge det funkar för en spelar det ju ändå ingen roll.

Och som #5 Sebastian säger har ju säkert nästan allas blod spätts ut och blandats med andras, så ska man följa "sin" tradition och "sitt" arv får man nog se till att göra en rätt genomförlig släktforskning, och sedan ta reda på allt om de olika folkens seder och traditioner och efter det försöka få allt att fungera. Verkar mer jobb än nödvändigt, om man ska göra det "rätt".

Så, nej…gör som du vill. Kom fram till ett sätt som funkar för dig. Är det att följa "din" tradition - kör på det! Om du är svensk men tycker om att följa en liten afrikans stams traditioner - fine! Vad spelar det för roll så länge det funkar?

Jag säger som många andra. Det viktigaste är att min tro fungerar för mig eftersom det är jag som lever med den, om denna tro sen är nedärvd i flera generationer eller är en trevägskorsning (blandning) av flera olika har en mindre betydelse. Det viktigaste är att den är min.

Och som #5 Sebastian säger har ju säkert nästan allas blod spätts ut och blandats med andras, så ska man följa "sin" tradition och "sitt" arv får man nog se till att göra en rätt genomförlig släktforskning, och sedan ta reda på allt om de olika folkens seder och traditioner och efter det försöka få allt att fungera. Verkar mer jobb än nödvändigt, om man ska göra det "rätt".

Nu var det ju inte riktigt så jag menade, jag tycker ändå att egna traditioner ska beaktas innan man ger sig in i någon sydnepalesisk gudadyrkan eller någon annan form av distansrelation med andligheten. Dels beror det på att vi bor där vi bor. Andar bor i/av/på landet. Det är av dem vi hämtar kunskap och kraft,
och så är det väldigt svårt att åka dit till den kultur man hänger sig till, och då är vi tvugna att läsa oss till kunskap av en tredje part, som kanske inte heller har någon koll. (vilket oftast är fallet i moderna böcker)

#12 …och lyckas vi åka dit, ger knappast en turistvistelse tillräcklig insikt ens i de ytligaste sederna. Ett decennium, minst.

Allt beror ju så mycket på om det handlar om andlighet, tro eller utövande. I ett utövande speciellt så lurar man ju sig själv om man tror att man ska kunna syssla med Rysk schamanism eller någon annan mer platsbunden tradition om man inte befinner sig på plats med de andra utövarna. Det går ju inte. Däremot kan man ju gå steget längre och se likheterna mellan rysk schamanism och "nordisk" schamanism och ta inspiration från den andra traditionen även om det absolut inte betyder att man utövar den.

För det är ju i princip omöjligt.

En tro däremot är ju en annan sak, trossystem är ju inte alltid platsbundna om det inte är ett trossystem som bygger på naturväxlingar. Det vore ju roligt om någon här i Sverige firade enligt regnperioderna i amazonas.

Sen finns ju också panenteismen

som ställer allt på sin ända, för tror man allt hör samman att "allt är ett" så spelar det ju mindre roll vilken tradition/tro man tyr sig till, vilka gudar man åkallar och så vidare då det tillhör samma ursprungliga energi.

#14 Vad är skilllanden på panteism och panenteism, eller är de samma sak?

#15 Ett litet utdrag från min artikel om olika livsåskådningsbegrepp:

4.1 Panteism Panteism är tron att hela naturen, världen eller universum är skapat av, samt bebos av en opersonlig, andlig entitet, allt är ett, samt att inget existerar utanför den verkligheten.

Exempel på andliga inriktningar som skulle kunna kallas panteistiska är kabbalistisk judendom, vissa former av hinduism, vissa nypaganska inriktningar samt New Age (dock är den termen vag, mångfacetterad och accepteras inte alltid av de som forskare skulle säga är New Age-anhängare).

_
4.2 Panenteism
Panenteism är tron att hela naturen, världen eller universum är skapat av, samt bebos av en opersonlig, andlig entitet, allt är ett, samt att denna entitet fortsätter utan slut bortom den här verklighetens tid och rum. Den fysiska världen är endast en del av gudomen, en manifesterad del._

Många nordamerikanska indianstammar, Neoplatonister och Hermetiker är exempel på panenteister.

Läs mer på www.tunridacraft.com -> Writings -> -isms of Beliefs in Swedish

#16 ahh.. då förstår jag lite granna i alla fall om själva skillnaden.

#17 Ja, skillnaden är inte så stor dem emellan och mer teoretisk än praktisk filosofi. :)

#12 Nej, det var kanske inte så du menade, men jag har ju inte fel i alla fall. Och dessutom kan jag inte tänka mig att det är så mänga som hänger sig till små och väldigt distanta traditioner, jag tog det bara som ett litet överdrivet exempel.

Allt beror ju så mycket på om det handlar om andlighet, tro eller utövande. I ett utövande speciellt så lurar man ju sig själv om man tror att man ska kunna syssla med Rysk schamanism eller någon annan mer platsbunden tradition om man inte befinner sig på plats med de andra utövarna. Det går ju inte. Däremot kan man ju gå steget längre och se likheterna mellan rysk schamanism och "nordisk" schamanism och ta inspiration från den andra traditionen även om det absolut inte betyder att man utövar den.

För det är ju i princip omöjligt.

Rysk shamanism och svensk shamanism. Vad skulle du säga är den stora skillnaden?

Shamanismen är ingen tro.
Den är heller inget fast eller konkret system.
Det är (i grova drag) en samling tekniker, för att arbeta mellan världarna, bland annat.

#20 Vad jag menade var precis det, att den inte var en tro - Att det är ett utövande.

Det som var poängen var att traditioner som är eller varit "platsbundna" tenderar att använda sig av material/andar från den omliggande naturen och har man då två traditioner med olika klimat så blir det i princip omöjligt att utöva den på ett vettigt sätt utan att åka dit.

Självklart valde jag ryskt och svenskt som exempel när de har liknande natur för att illustrera ett exempel med olik natur. ………………………