Det var länge sedan, om jag ens varit där.

Ja om inte mina önskemål för presenter tippade mina föräldrar i yngre år eller altaret eller det faktum att jag numera åker iväg på häxträffar som jag babblar om titt som tätt så vet jag inte vad jag ska säga^^

Min farmor däremot höll på att krevera, när jag "avslöjade" det hela. Såhär i efterhand kan man ju undra vad jag höll på med egentligen! Vad det nödvändigt att säga… *skakar på huvet* Nu var det ju tio år sen och hon har nog glömt det vid det här laget.. Eller förträngt det..

För övrigt så har min religion/tro tagits antingen med jublande intresse eller sval ignorering ;)

hej Lorre

skönt att det gick bra för dig, för min del blev det en mardröm då jag son barn konfronterade min "föräldrar" (när de började undra vem jag pratade med då de ej kunde se någon) med mina kunskaper och ande kontakter, och där med var konflikten ett faktum kan man nog lugnt säga , de vill att jag skulle upphöra med jag "sysslade" med, men för min del så var det aldrig frågan om att lägga det åt sidan. Det trodde att jag var besatt, ibland är människor bara så tröga.

höll på att skriva att jag aldrig har befunnit mig i skrubben.

Är nog det mest udda barn jag någonsin har hört talas om.

Men i min familj, så talade man inte om det som uppenbarligen skedde varje dag.
Kanske pga. att mormor och en moster var likadan, det var normalt i en udda familj.

Sedan så hade vi ju morfar med….han kände ju av vatten, så vi var många skumma typer

En rolig grej var när jag för första gången bar mitt pentagram inför familjen (vilket var ett sätt att komma ut ur kvastgarderoben för mig). Det var någons födelsedag och vi sitter och äter tårta i godan ro när min mamma plötsligt pekar på pentagrammet och utbrister:

"Men, har du blivit jude??!!"

Det blev knäpptyst. Jag lovar, helt knäpptyst.

"Nä", svarar jag så lugnt jag förmådde fast med hjärtat bultande. "Jag är hedning." (Vågade inte säga häxa då..)

Fortfarande knäpptyst. Ingen vet vad detta innebär eller vad de ska säga, eller ens om de ska säga något. Någon harklar sig, någon skruvar på sig. En del tittar ner på sin tårtbit.

Mamma undrar vad det är, jag förklarar så gott jag kan på mitt sätt.

Fortfarande är alla andra runt bordet tysta. Jag undrar än idag vad de tänkte…

Haha, "har du blivit jude"…

Jag kommer nog inte att komma ut ur kvastskrubben helt. Min pappa kommer aldrig att få veta, han skulle nog inte bry sig men han tycker verkligen bara att sånt är dumheter och asflummigt och jag jobbar hårt på att han ska tycka att jag är mindre flummig så jag tänker inte ens försöka… Min mamma har hållt på mycket med magi och i förrgår faktiskt så pillade jag omedvetet med pentagrammet om halsen och då frågade hon förtjust vad det var, hon gillar smycken och såg bara något silvrigt. Jag visade och hon ryckte på axlarna och sa "Jaha!". Vi kommer nog aldrig att prata om det igen… eller hon kommer säkert be mig att vara försiktig. Vi pratar ibland om hur fel det kan gå, om demoner och liknande, men inte mer än så. Hennes största intresse i det ockulta är dessutom tarot sedan många år tillbaka och det intresserar mig inte så vi har inte så mycket gemensamt där :)

Min pappas fru (jag bor hos dem fortfarande) undrade vart jag skulle när jag skulle på fullmåne- och kraftdjursmeditation och eftersom hon håller på med meditation, yoga, avslappning och naturläkemedel så sa jag att jag skulle på meditation och det tyckte hon var superbra! Sedan såg hon på en kom ihåg-lapp att det var en fullmånemeditation och jag tänkte att skit också, nu tror hon att det är flummigt men då sa hon bara helt neutralt att "Jaha, är det fullmåne nu, det visste jag inte! Tror du att det kommer att göra någon skillnad?". Efteråt så undrade hon hur det hade gått och om jag skulle dit igen och jag sa att ja, det är varje fullmåne och då sa hon att "Men det är ju jättebra, åh vad glad jag blir för dig, så roligt! Det är ju toppen för dig som inte mår så bra just nu att få göra en sån sak, och att träffa såna människor! Det är nog jättebra för dig." Jag blev förvånad och glad över att hon reagerade så bra! Vi kommer inte att prata om magi, men meditation och själslighet i ett mer vardagligt syfte kommer vi definitivt att prata om. Jag har nyligen insett vilken guldgruva hon är på många plan.

Vänner jag känt länge vet att magi och religion är en stor del av mig men jag pratar inte om det med dem på något djupare plan eftersom de inte förstår det och intresserar sig för det, de bara accepterar att jag håller på med det. Annars pratar jag inte om det, jag har precis börjat bära mitt pentagram med stolthet igen och frågar någon så svarar jag men jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att outa min livsstil eftersom det alltid slutar med att man blir förlöjligad och/eller måste hamna i världens diskussion. Jag diskuterar inte tro och religion med någon jag inte är 100% säker på att de tror på det!

De i min närmaste familj vet. Min mamma är själv intresserad av dylika saker, så det var inget problem. De övriga är väl lite så där svalt avvaktande. De enda vänner jag diskuterar min tro med är de som jag vet tar det på ett "bra" sätt.

Jag är med andra ord rätt sluten. Visserligen känner jag inte något enormt behov att berätta för alla, men ibland skulle jag vilja våga vara lite öppnare.

Vet inte riktigt vad jag ska kalla mig, men i likhet med Viper känner inte jag heller något enormt behov att berätta om den sidan av mig själv. Det är en del av mig som jag fortfarande håller på att utforska och lära mig mer om, och det känns väldigt privat än så länge.

Ja ni, jag hade inte planerat att komma ut men det är ett måste nu. Jag vill inte att alla ska kunna prata om vad jag håller på med bara jag blir accepterad som jag är är jag nöjd.

Jag vill börja arbeta med att hålla ceremonier för allmänheten och innan jag gör det så måste alla i min närhet veta vad jag är.

Jag kan inte blunda för mig själv längre. Jag ÄR häxa, jag ÄR präst i gudinnans och naturens tjänst och ingen kan ändra på det.

Lycka till alla, och tack för att ni delar med er av era upplevelser. Jag känner mig så naken just nu.

Jag har aldrig behövt komma ut ur något kvastskåp eftersom jag alltid varit den jag är och alla har vetat.

Min farmor oroar sig ibland över mitt intresse för religion överhuvudtaget eftersom hon inbillar sig att jag blir tungsint. Men det är ju hennes rädslor och hennes syn på religion och inte min :) Samtidigt så är det min farmor som alltid hjälpt mig att springa runt på antikvariat och letat böcker i ämnet osv så hon har samtidigt stöttat mig.

#10 "Min farmor oroar sig ibland över mitt intresse för religion överhuvudtaget eftersom hon inbillar sig att jag blir tungsint."

Men vilken go farmor ändå, oroar sig för tungsinthet.

Jag har väl delvis kommit ut ur kvastskrubben - vilket härligt uttryck. För min del så har ingen egentligen reagerat, mamma tog det väldigt bra, lika så min lilla syster men det kan ju bero på att mamma har en kusin som är häxa. Hon ska visst fösa ihop oss till nyår då vi kommer upp och hälsar på. På jobbet har jag inget sagt men jag bär mina pentagram med stolthet,, iform av örhängen och även ett halsband (choker) så den går inte att missa. Fast jag ansågs nog lite udda redan innan jag började bära dem så….. där emot vet min mans sida ingen ting och jag tror nog att det får fortsättatta vara så ett tag till.

#12 Förstår precis vad du menar. Jag tvekar ännu om jag ska berätta för min fars familj. De är helylle svenskar så ylliga de kan bli. Fördommar om allt som är annorlunda utifrån deras pertspektiv. Till och med vegetarianism som är så vanligt idag är "evil" och är någonting som måste bekämpas med att rulla in allt vegetariskt i bacon. Okej, jag tror ni fattar. Så det blir väl bara att choka dem helt enkelt.

Vet inte riktigt vad jag ska svara, står väl med en fot inne i skrubben fortfarande kan man nog säga…

Jag har inga pentagram runt halsen, klär mig inte i goth-stil eller har ett altare synligt hemma. torshammaren bär jag bara vid "behov", likaså någon liten påse med verksamma saker i fickan som inte syns.

De flesta som känner mig nära vet att jag alltid varit lite "flummig" hållit på med djurkommunikation, kristaller och annat hokus pokus sedan jag var barn.  Mina intressen är heller ingenting jag döljer, utan det är nog inte svårt att räkna ut att jag är lagd åt det där övernaturliga/häxiga/hedniska hållet om man spenderar lite tid med mig. Dock är de få som vet hur seriöst insöad jag är på det där "flummet" att jag inte bara har något slags "new ageaktigt intresse" utan aktivt praktiserar magi och ritualer samt religöst definierar mig som hedning. Har t.ex inte berättad för de flesta att jag är med i ett blotlag sedan ett tag tillbaka…

Sen kommer jag från en familj och en bekanskapskrets av hårdnackade ateister. Det är liksom ingen omgivning där man tar upp temat tro och andlighet i en handvändning. Alla förutsätter att man är ateist och allt som inte rymms under vetenskapens vingar är opbehagligt och nästan lite tabubelagt.  Jag får liksom aldrig tillfälle att nämna det och vågar väl inte riktigt föra ämnet på tal utan orsak heller…

Tror visserligen inte någon skulle bli direkt överraskad om de viste vart jag stod, men jag tycker det är privat och har inget behov av att skylta med det.  Jag vet vad jag tror på och är trygg med det, men är inte van vid att behöva prata om det och definiera det för folk som inte är "invigda" och då känner jag mig obekväm för att ta upp ämnet. Är rädd för att inte kunna framställa det så det låter så seriöst som det känns… Förstår ni hur jag menar? Är rädd att folk ska tro att det är "något jag fått för mig" "en trend" eller att jag håller på´att flumma bort pga av någon personlig kris.  Ja menar jag hör ju själv hur det låter " hej, jag är asatroende och praktiserar häxkonst, snälla nån lås in mig" :-p

Å andra sidan är jag lika rädd för att tala om för folk att jag är vegan, just för att det inte heller är en sak som "syns på mig" och jag ofta bemöts av fördommar, eller har svårt att bli tagen på allvar… Min kosthållning brukar dock avslöja sig själv efter ett tag av naturliga skäl, till skillnad från trosuppfattning… (dessutom är jag lite mer van vid att förklara mig på den punkten)

Jag har alltid varit "lagd" åt det hållet och min mamma är lite häxa själv. Jag är svarta fåret i familjen, på gott och ont, och min familj har alltid vetat att jag har varit annorlunda och lite konstig, men älskar mig för det ändå. Så det är ingen som har direkt varit orolig eller tagit illa upp!

Jag har gått in i kvastskrubben och låst ordentligt om mig.

häxan sitter i kvastskrubben och släpper inte in någon, just nu, vila så, lilla häxa.