Hjälp mig, snälla kloka häxor
Hej,
Det finns en risk att det här blir en mindre novell, och jag vet att det som gammal räv på ett forum kan vara lätt att förbise nya medlemmar men jag ber er att ha tålamod. Jag blir otroligt tacksam om någon orkar läsa. Jag ska försöka hålla det kort.
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, så jag tänkte ta det från början. Kvinnorna i min mammas sida av släkten har vad jag har förstått så gott som alltid varit häxor. Jag växte upp med att det var normalt att prata med "spöken" och spå i tarotkort och att det alltid var tjockt med rökelse i vårt vardagsrum, men regeln var se men inte röra. Mamma ville inte att jag skulle råka illa ut såsom mormor gjorde då hon åkallade andar hon inte skulle ha åkallat, blev rejält rädd och gick med i Livets ord istället.
När jag blev lite äldre, sisådär sju-åtta år, började jag kasta skyddscirklar, leka med energier och annat konstigt. Pratade mycket med växter och djur. Visste inte riktigt varför men det kändes bra och naturligt. Upptäckte att jag framför allt var duktig på djurpratandet och höll på mycket med det på ett barns enkla vis. Det var först när jag blev lite äldre som jag undrade vad det var jag sysslade med, min mamma ville fortfarande inte prata så mycket om det men sa att jag skulle förstå snart. Kommer aldrig glömma dagen då jag som 12-åring av en slump hittade in på en Internet-sida om magi och började läsa - och insåg att det jag pysslade med hade ett namn! Och att det fanns andra som höll på med det! Jag började läsa allt som kom i min väg (mamma undrade nog vart alla hennes böcker tog vägen, hihi) och gled snart in på Wicca som kändes väldigt rätt. Studerade det och började applicera det på vardagen. När jag skaffade pojkvän, också som 14-åring, och han visade sig vara intresserad av magi sedan tidigare så började vi bolla mycket idéer, vi tränade på att läsa varandras tankar, lekte med energier (det var väldigt roligt att krama energibollar) och mediterade ihop.
Till saken hör även att jag alltid varit annorlunda. Nu i efterhand, som 20-åring, vet jag att jag har ADD men det visste jag inte då utan jag var bara inte som alla andra och jag klädde mig därefter. Någonting mer som jag anammade från mamma var hennes musiksmak och som tonåring var jag gothare. Jag var väldigt stolt över mig själv, hade självkänsla och självförtroende och trodde på mig själv. Jag sket totalt i att alla andra tyckte att jag var freaky och knäpp, körde mitt eget race och gjorde det rakryggat.
Så vad hände? Som 17-åring vändes hela min värld upp och ner och det tog slut mellan mig och min pojkvän (som jag varit tillsammans med i nästan fyra år!) och i samma veva hamnade jag i mycket dåligt sällskap och jag bröt med min mamma. Mitt sällskap (en släkting) förklarade för mig att magi var dåligt, att det var skamligt och ont. När jag inte hade någon att prata med om det längre blev jag snabbt övertygad. Jag slutade och jag stängde mina dörrar helt, slutade lyssna på djuren, slutade läsa av folks känslor, slutade be.
Jag levde med min släkting i två år och allt förändrades. Hon gjorde det mycket tydligt för mig att jag var annorlunda och att ingen förstod mig, att jag inte kunde lita på någon (utom henne förstås) och att hon skulle visa mig hur jag skulle leva vad gällde allt. Jag bröt nästan med min pappas familj också, med mina gamla vänner, med hela mitt gamla liv. Mitt nya liv gick ut på att tjäna henne och vara hennes nya dotter. Blev tillsammans med en kille som hon tyckte var bra, och som tyckte att magi och sånt var fånigt och ett jäkla påhitt. Min släktings ord gjorde mig rädd för magi och min pojkväns gjorde att jag kände skam.
Min självkänsla gick i kras, totalt. När pojkvännen gjorde slut och släktingen visade sig ha stulit bedragit mig på 15 000 kr så lyckades jag bryta och ta kontakt med min mamma igen. Hon tog emot mig med öppna armar men hade förändrats. Hon hjälpte mig att komma på fötter igen. Men hon hade förändrats och visade snabbt att hon uppskattade när jag smälte in i mängden. Hon var oerhört glad att jag kammat ur (!) mina vackra dreads och tagit ut mina piercingar och köpte gärna en ny, modern garderob till mig. Hon skäms för mig om jag beter mig annorlunda och om jag mår dåligt säger hon att jag måste låtsas om att jag är glad för att upprätthålla illusionen.
Min självkänsla har sänkts ännu mer och jag är livrädd för att sticka ut, livrädd för att vara annorlunda. Jag skäms över mig själv varje dag för att jag inte kan vara som alla andra. Jag känner mig alltid dum och mindre värd i sällskap av andra människor.
Okej, som ni märker så har jag rejäla problem att ta tag i, men nu kommer jag till poängen: Jag känner mig vilsen. Jag känner mig rädd. Jag vill vara mig själv och nu har jag äntligen börjat ta tag i det. Jag vill bli mitt gamla, självsäkra jag. Jag vill vara stolt över mig själv! Allt gammalt stoff ska återigen gås igenom med psykolog. Men det är en sak som en psykolog inte kan ge mig…
Jag har nu fått en ny bästis som jag älskar högt. Hon är även min kollega och har alltså min mamma som chef precis som jag. Min mammas krav på mig är stenhårda och jag känner inte att hon inte riktigt vill vara min mamma längre, men hon är gärna alla andra 20-åriga tjejers mamma och därför pratar min bästis och hon mycket - inte mig emot. Någon dag efter jobbet hade de pratat om min mamams intuition och kommit in på magi och sånt. Min bästis tror på det men är inte intresserad och anser sig totalt obegåvad - hon ser det som att man måste ha något slags gåva för att kunna hålla på. Däremot tog hon upp det med mig. Hon sa att hon förstått hela tiden att jag också var speciell, att jag hade denna gåva. Jag förklarade att jag var rädd och att jag skämdes, att jag bara ville vara som alla andra. Hon log åt mig och sa att jag aldrig kommer att bli sån, men att det är någonting som är underbart och bra och som jag måste omfamna. Hon sa att hon tyckte att jag skulle försöka hitta tillbaka till mig själv, och att jag borde ta min gåva på allvar och göra någontig med den istället för att förneka och skämmas.
Och jag saknar det. Jag saknar det något så fruktansvärt. Det var en väldigt stor del av mitt liv… Men det skrämmer mig. Jag skäms. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag klarar inte av att förneka mig själv längre men vet inte om jag vågar ta steget ut ensam. Dessutom har jag stängt av helt - de få händelserna som uppkommit de senaste tre åren har jag bestämt avfärdat som dumheter och inbillning - och nu hittar jag inte tillbaka.
Min absolut, absolut starkaste sida var alltid att "tala" med djur och naturkrafter och att läsa av människors känslor, även på milslånga avstånd. Jag var, om jag får lov att säga det själv, helt grym. Min perception var extremt utvecklad. Det var ingenting jag kunde stänga av och sätta på, det bara var så. Det var helt naturligt, jobbigt ibland, men helt naturligt. Nu är den helt borta. Jag har skaffat häst och vet inte hur jag ska lyssna längre. Har fortfarande ett ovanligt gott handlag med djuren men kan inte "tala" med dem. Jag kan inte känna av energier, när jag har försökt krama en energiboll så går det inte. Jag känner den inte fysiskt längre, kan inte se den.
Och framför allt så känner jag mig… övergiven. Gudinnan ler inte mot mig längre. Har aldrig haft någon speciellt välutvecklad kontakt med Guden och nu i efterhand känner jag mig inte speciellt Wicca-inriktad, men med Gudinnan hade jag en nära och varm relation och jag känner ingenting av det längre. Ja, jag känner mig övergiven. Som ett litet barn.
Jag vet ju att det finns där, jag vet att Gudinnan väntar på mig, att det är jag som måste förändra mig och öppna mig igen! Men jag är sluten som en mussla och vet inte riktigt hur jag ska öppna mig. Jag vet inte heller riktigt vad jag vill, jag längtar efter att fira högtiderna med liksinnade, jag längtar efter min perception, jag längtar efter att be till Gudinnan och få svar. Jag längtar efter min pendel som jag använde och älskade så mycket.
Snälla, hjälp!
Hur gör jag? Hjälp. Hur tar jag första steget? Hur övertygar jag mig om att det inte är skamligt med magi och häxkonst, att jag inte behöver vara rädd? Hur öppnar jag upp mig själv igen? Hur gör jag det till vardag igen?
Och tack snälla, snälla för att du läst hela vägen hit.
Medarbetare på Häxor.
En neuroatypisk blogg
I stora drag så känns det helt enkelt som att du försöker förmycket, och vill förmycket på en gång. Du ser tillbaka på allt du kunde innan och vill ha tillbaka det på en gång. Jag tror att det bästa är att ta ett steg tillbaka, ta en sak i taget och ta det lugnt.
Du verkar ha blivit itutad en hel del galna saker, men ärligt. Du VET själv inom dig att du inte har något att skämmas för. Varken som person eller din tro eller hur du utövar den. Du är din egen person och du utformar ditt liv och digsjälv såsom DU vill. Du ska bara våga sätta digsjälv först och inte lyssna på dom som får dig att må dåligt.
Jag kan bara råda dig till att varje dag meditera en stund och tysta det inre, vardagliga sorlet, hitta lugnet igen. Så tror jag resten faller på plats. Du har gjort det förr och kommer minnas hur du gjorde då.
Hoppas något av det jag säger hjälper. Ta ett steg i taget och lycka till.
Witches don't get mad, they get even.
Jag tror inte det är så ovanligt att människor stänger ner helt i perioder och kommer åter igen, hur aktiv man än varit innan så kan det finnas stunder då man bara lägger av pga att ens vardagliga liv inte håller tillräckligt. Speciellt arbete med energier, som behöver en del 'finmotorik' är väldigt upp och ner för många, det kan påverkas av vad du äter, hur du sover, eller om du äter någon slags medicin, jag har hört jättemånga berätta om olika saker som händer som tar udden av 'tredje ögat'.
Sedan kan man kortvarigt få världens skärpa som sedan försvinner - I somras när jag jobbade på ett vårdhem där döden var ständigt närvarande, mitt i skiljelinjen blev jag hur klarsynt som helst, kunde se vad som skulle hända i helgen, var folk hade ont, hade världens drömmar och visste hur mycket som helst - då var jag helgrym, men sen när jag slutade där försvann det? wtf?
Det är alltså inget konstigt att det går upp och ner i livet, speciellt inte under just tonårsperioden då man ofta är grymmare än någonsin för att det sedan ska hitta en slags 'balans' in i vuxenlivet.
Det är nog viktigt att inte försöka lägga för mycket vikt vid just prestationen och resultatet, försök finnas här och nu och lösa dina problem som du har i din vardag, när du lossat på de knutarna kommer det att bli enklare.
Kanske är det inte bara just skärpan du längtar efter utan just tiden innan det blev så svårt i ditt liv? Det blir ju i sig en regression, som håller dig tillbaka. Du kan aldrig bli den du var då, du kan aldrig gå tillbaka till den tiden som var då och få nya chanser - du har bara här och nu och den du är nu. Du måste forma en ny person och ett nytt liv utifrån vem du är nu.
Att inte definera sig utifrån andra människor, är viktigt, börja forma ett liv utan din mamma och släktingar (alltså inte bryt med dem men ha dem inte som huvudpersoner i ditt liv) skaffa nya vänner, kanske kolla upp möjligheten att gå på pubmöten och trumcirklar, sabbats i ditt område - där lär du ju kanske träffa en hel del människor som har magin som vardag.
spindelfot, medarbetare på Druid & Shaman och Häxor ifokus
#0 Tack själv för att du delar med dig, jag tror vi är många som känner igen oss i sökandet, samt i det som Spindelfot skriver att man stänger av ibland.
Mitt råd är att ge tiden tid, låt det komma tillbaka i "sin" egen takt och låt dina sinnen justeras ett steg i taget. Under tiden, följ råden i ovanstående inlägg och skaffa nya vänner med samma intresse, sök dig till "likasinnade".
Lycka till!
Jösses, att läsa det du skriver är som att läsa om mig själv, jag har gjort samma resa som du, i stora drag. Precis som du var jag grymm som yngre, jag pratade med djur, läste tankar och känslor och trollade så det stod härliga till. I tonåren gick jag igenom en kris, var tillsammans med en kille som sög all energi från mig och jag tappade kontakten med det andliga. Idag är jag 25 år och jag jobbar fortfarande på att komma tillbaka där jag var.
Länge trodde jag att jag tappat allt, men nu förstår jag att det enda jag egentligen hade förlorat var kontakten med mig själv, och framförallt mitt självförtroende. Jag har alltid omgetts av människor som inte varit andliga eller öppna på det sättet som jag är, och kan fortfarande inte prata om det med de flesta jag känner. Skuld och rädsla för att inte bli accepterad finns där, även om jag vet att det är dummt- att jag inte kan vara någon jag inte är.
Djurkommunikation var tidigare mitt starkaste kort, men efter att jag hade min svåra tid så trodde jag att jag inte kunde längre- försökte kommunicera med mine egna djur och det var som en mur var emellan- fruktansvärt frustrerande och jag skämdes enormt för att jag inte kunde lösa problemen mina djur hade hemma.
Till slut anmälde jag mig till en kurs i djurkommunikation. Jag var helt övertygad om att jag förlorat kontakten, och när jag skulle sätta mig ner och prata med främmande hästar och hundar på den där kursen kände jag mig jättedum- tänkte mest att "nu får jag väl fantisera ihop något" . När jag sedan fick prata med djurens ägare och jämföra med mina resultat insåg jag att jag inte bara hade fått kontakt- jag hade fått enormt bra resultat i jämförelse med mina kursare. Jag hade inte tappat någonting- förutom tron på mig själv.
Nu ska jag inte säga att den lilla egoboosten räckte för att jag skulle känna mig återställd, men det var en ögonöppnare och nu vet jag vad jag har att jobba med. Sedan dess har jag också insett vikten av att träffa likasinnade, att slippa känna sig udda och slippa skämmas. Det är så enormt befriande att kunna prata om allt sånt här med folk som förstår, på ett avslappnat sätt. Nu tar jag varje chans jag får att få träffa andra som jag, och har även (efter att ha kört solo i alla år) börjat göra ritualer och blot i grupp, vilket är väldigt givande, inte minst för självförtroendet och självbilden.
Sedan ska man så klart inte ha brottom. Att hitta sin andliga identitet är något som får ta tid, du vet ju innerst inne vem du är och att du kommer hit, öppnar dig och skriver om det visar att du tagit det första viktiga steget. Mitt bästa råd till dig är att hitta ett sammanhang där du kan få vara dig själv och där du kan få prova dina vingar på nytt. Nu vet jag inte vart du bor, men försök att lära känna folk, träffa andra häxiga människor, gå på kurser, workshops etc- om inte för att lära dig något, så för att uppleva att det du en gång hade, aldrig riktigt har försvunnit. Du behöver bara nya verktyg för att väcka det till liv- och framför allt måste du hitta dig själv, och lära dig att gilla den du är.
Heja heja!
ps. skulle gärna vilja prata mer med dig om du känner för det, men då din sajt inte är aktiverad kan jag inte skicka pm. Du får gärna pm:a mig om du vill ha mitt msn eller bara bolla tankar :-)
*putt
- No bird soars too high if he soars with his own wings -
Starta ny diskussion