Usch så obehagligt!

Hoppas det är falsklarm och att det snart lugnar ner sig, Shailina!

/Iram

jo jag HAR haft sådana gonger när jag kjänner så utan att nåt hänt (som jag vet om i alla fall) så det KAN va falsk alarm. Men pga all dom gonger det inte varit det blir ajg alltid orolig.. suck

lär nog inte sova gott i natt

natt till i går drömde jag att det brann överallt, och jag sprang som en tokig för att redda alla katter och hundar ut av brinnande lägenheter

Hej Shailina, tycker inte att du skall vara rädd för elden den renar allt gammalt skall bort, ouppklarade saker. Upplever att du inte tar tag i ditt liv som du kanske skulle göra, känner att du håller på att tränas (prov), för att hjälpa andra medmänniskor som du kommer att träffa i ditt liv.

Lycka till/Gwydion

jag är inte redd för eld i drömmar. Men jag tror inte nåt på att elden renar i sig själv. eld ser jag på som ändringar inget annat

Förlåt det där lät fruktansvärt taggig, förlåt gwydion, menade inte snasa..

men jag tror inte direkt drömmen va nåt henspelande på mitt liv just nu, mitt liv är bättre enn någonsinne äfter att jag i somrast tog tag i det och rätte till det jag tyckte va fel.. :)

Haha, tog det inte som snäsigt Shilina;)

//Gwydion

kjände det va bättre att be om förlåtelse i fall någon stack sig eller nåt.. :)

jag tror jag har resonerat vad som hände i går.

Klockan 4 i natt gav sig denna oroen och jag kunne somna. Sammanträff att det va samtidig som Saddam hängdes? Tror nog inte det. Men skönt att det inte va nåt värre. Jag har sett fram mot denna avrättelsen med oro: han kommer bli en martyr i ögonen på dom som tyckte bra om honom. Det kommer gjöra det värre att bekämpa honom. Säkert va det just det som oroen va pga av…

Shailina skrev:

"Jag har en oro i kroppen jag inte tycker om. Det "kliar" i mina närver, jag kjänner mig allment upprådd och nervös, alt kjänns fel, jag klarar knappast sitta i ro.

Jag tycker inte om kjänslan, varje gong jag har kjänt så har något hänt strax äfter, tex kjänte jag så innan min mormor fick järnblödning, innan gubbens pappa fick akutt infektion i magen och fick inn till sjukhuset med svåra smärter, natten innan tsunamien… Jag är orolig! 

Min kommentar:

Det verkar ju som du känner av energier tydligt. Det är egentligen bara ett bra tecken på något du kan använda dig av positivt för både dig själv och andra. Precis som Gwydion nämnde också.

Att aktivt använda sig av sin lyhördhet för energier är mycket vad just häxkonsten handlar om. En bra sak att börja med är att jorda/grunda dagligen. När man fått upp en effektiv och för en själv fungerande variant av grundning kan man jorda energier som upplevs som alltför jobbiga eller överväldigande. Man tar alltså hjälp av Moder Jord, Gudinnan;-)!

Gwydion var inne på just exakt detta också: att det är bra att se över sitt liv. Obehagskänslor av det slag du nämnde är ofta något som pockar på uppmärksamheten. Något du kan använda dig av. Men bli inte rädd och orolig. (Lättare sagt än gjort förstås). Ta det som budskap om att det är något du kanske ska använda dig av i ditt liv. Vänd det till en styrka. Det gäller först och främst att veta hur man skyddar sig, så man inte bränns ut eller försvagas av allt man tar in. Om man är väldigt empatisk, alltså att man tar in känslor, stämningar, energier - vilket du absolut gör eftersom du känner av när det är något på gång vad gäller oroliga energier även på andra platser i världen - så är det bra att kunna skydda sig. Mycket praktisk magi går ursprungligen ut på det. På så vis kan man istället dra nytta av sin lyhördhet och empatiska begåvning.

Det ser jag till exempel på många mycket mediala personer, om de inte lärt sig hur de ska skydda sig i bemärkelsen jorda sig och dylikt. Det kan bli väldigt överväldigande och man får svårt att koppla bort energierna som egentligen är andras känslor och upplevelser. Även mer avancerade skyddsmagi-metoder kan behövas ju mer lyhörd, empatisk och mottaglig man är!

Men framförallt; var inte rädd! Det gäller även när man har otäcka drömmar eller får obehagliga upplevelser av stenar eller annat, som jag sett att en del nämnt här i forumet. I vår kultur lär vi oss att snabbt döva symptom och obehagliga känslor. Vi är en lättskrämd kultur på många sätt faktiskt! Men vi är ofta rädda för just sådant som inte egentligen är farligt, till exempel sådant som är tecken på förmågor vi behöver ta hand om. När vi blir rädda eller oroliga över sådant som egentligen är budskap och meddelanden från vårt eget inre och den andliga världen, missar vi lättare det som är verkliga faror. Sådant som avskiljer oss från varandra och skapar åtskillnad mellan vårt yttre medvetande och vårt oändliga inre visa jag; mellan oss och den övriga naturen osv.  

Ta hand om förmågorna alltså!:-) Våga möta det som vid en första anblick verkar skrämmande eller obehagligt. Den uppmaningen menar jag gäller oss alla! Det är början till att sedan kunde vända det till något konstruktivt. Om man blundar för det eller bara vill fly från det obehagliga; även att man kanske i efterhand bara tycker att det var inbillning "bara en dröm" osv.  Det är inte bra och då dyker det bara upp igen förr eller senare, kanske ännu kraftfullare eller i annan form.

Ja det var lite häxtankar så här i fullmånens växande energierJ

Ps. Ser att du Shailina nämnde detta med Saddam. Det är nog mycket troligt att du känt av alla de oroliga energier som finns just nu. Jag har också känt av det i natt! Enormt många människor fokuserar just nu sina energier på den händelsen, det är mycket oro, hat, hämndbehov, starka känslor som pyr. För en person som är lyhörd för energier är det inte alls osannolikt att det är detta du känt av! Det viktiga är dock att man ka hantera det. Annars blir man väldigt sårbar så fort något händer. Det är en underbar egenskap att vara starkt empatisk om man vet hur man drar nytta av det och använder det konstruktivt så det stärker en själv och därmed resten av livsväven. För allt hänger ju samman;-)!

jo, men denna avrättelsen bebudar inget bra för mig. Jag fruktar han kommer bli en martyr, och att bråket där nede kommer escalera nåt fruktansvärt nu.. jag tror inte alls det va rätt beslut att avätta honom… men det är ju endast min åsikt.. han förtjäner det kanske, må så va, men jag tror inte det va det rätta beslutet ändå :/

Det som retar mig litegrann är att jag jämt får sådana bebudelser om nåt kommer hända. Men inget hint om VAD eller när, bara "snart". Och då går ju jag och kjänner äfter, vet jag någon närståande som är sjuk? skal opererast? Jag skulle så gjärna fått en lite viff om VAD det gjäller med.. suck

Shalina, Be din kraftandar (gud, gudinnorna, skyddsänglar eller vad du nu tillber) om att få dina bebudelser mer precisa ellr att de helt uteblir.

Jag själv fick flera olika dödsbud om att närstående skulle gå bort, detta upplevde jag som mycket obehagligt och bad mina kraft/skyddsandar att ta bort de här visionerna. Det har de gjort och det känns skönt för  man kunde inte hjälpa eller påverka de som skulle bli drabbade av döden. Vetskapen var bara tung. Så be din kraft att vara mer precis eller att de uteblir helt. Det är ju så att man måste be om en viss sak och vara tydlig för att krafandarna skall kunna hjälpa en!

moster Mimmi skrev: 

"Jag själv fick flera olika dödsbud om att närstående skulle gå bort, detta upplevde jag som mycket obehagligt och bad mina kraft/skyddsandar att ta bort de här visionerna. Det har de gjort och det känns skönt för  man kunde inte hjälpa eller påverka de som skulle bli drabbade av döden. Vetskapen var bara tung. Så be din kraft att vara mer precis eller att de uteblir helt. Det är ju så att man måste be om en viss sak och vara tydlig för att krafandarna skall kunna hjälpa en!"

Min kommentar:

Det är förstås en stor smärta när stora omvälvande förändringsprocesser som döden sker.  Men man kan faktiskt hjälpa den döende. Om än aldrig så litet även på avstånd, vilket jag själv fösökte när jag fick förebud om en nära anhörigs död i somras. Hur vi hanterar det är inte bara individuellt olika utan också kulturellt. Personer som vet innan vad som ska ske, förekommer i alla kulturer. Det är en naturlig förmåga och inget farligt. Att det känns svårt är inget tecken på att man bör bli av med det. Min åsikt. I det svåra finns stora lärdomar och det är lättast att blunda för det. Att be att det ska försvinna, som många med vissa religionsarv gör. Inte därmed sagt att det är fel som sades i inlägget ovan, att hon bad att hon skulle slippa visionerna. Man måste naturligtvis göra det man tycker är bäst. Det är ren självbevarelsedrift.

Men om man orkar ta itu med gåvorna man har, är min personliga erfarenhet att människor stärks och mår bättre. Det är som sagt vad man gör av det, som är avgörande. Hur man reagerar på det, hur det hanteras, är oftast kulturellt och direkt påverkat av ens tro. Bara för att ta ett exempel: tibetanska mystiker t ex, har mycket intressanta insikter om just döendet som process  (lästips: Tibetanska Livs- och dödsboken) även alla andra shamanska kulturer har mycket tänkvärt att komma med när det gäller sådant här. Samt också häxkonsten, om man ägnar sig åt Konstens shamanska arv. Jag kanske bör påpeka att jag nämnde tibetansk mystik just för att den har så tydliga shamanska arv. Tibetansk buddhism är ju den form av buddhism som har mycket shamanskt kvar. Men även de olika formerna av europeisk häxkonst är shamanska arv och det finns mycket intressanta saker att återigen lära sig, som skulle vara till stor nytta för oss alla. Vi har istället för det shamanska och häxans väg, ofta lärt in enbart en förlamande skräck inför döden.  Den är oundviklig, stor och skrämmande för de flesta av oss.

Men att ha förmågan att få "dödsbud" kan man faktiskt också använda sig av på ett läkande och helande sätt. Vilket man gör t ex i tibetansk magi och mystik (och som jag nämnde; i andra shamanska kulturer) Att man får sådana föraningar tycker jag verkligen är en uppmaning att undersöka ännu närmare vad man tror om döden (och därmed livet), att inte blunda för det oundvikliga utan istället fördjupa känslan för livet och varför man finns här. Att det kanske är meningen att  vi ska kunna finnas till hand för varandra och förebereda den döende för övergången. Sådant används "dödsbud" till i andra kulturer samt i gamla tiders häxkonst, bland våra egna förfäder innan vi började bli så styrda av enbart rädsla, de "mörkrädda" religioner, som jag brukar säga ibland, och att "gömma oss" för allt som upplevs obehagligt. Be om räddning FRÅN det istället för att växa GENOM det.

Om man får förebud om sådana saker är det naturligtvis oerhört viktigt hur man hanterar det. Just därför är det viktigt att man när man utvecklas som häxa (eller vad man nu vill kalla sig, om öht kallar sig något) även skaffar sig en grundlig utbildning i etik och hur man hanterar människor i livets bräckligaste faser. Man kan ju inte bara haspla ur sig att man vet att någon ska dö snart. Men om det bästa är att ha en lugn avslappnad sinneskänsla (vilket exempelvis tibetanerna menar)när man går över till andra sidan, så tycker jag det förefaller ganska uppenbart att de människor som får "dödsbud" kan vara till stor nytta. Men det är inte så lätt att orka med utan vidare, särskilt inte om man bär på många obearbetade egna rädslor och vem gör inte det?! Men just att hitta sådan gammal kunskap igen, att vidarebeforda de gamla Konsternas visdomar, tycker jag är jätteviktigt. Det har motarbetas så mycket, så det har periodvis närapå varit på väg att utplånas. Bara det enkla faktum att ordet "Häxa" ännu har en negativ klang i mångas öron, har att göra med motarbetandet av de gamla Konsterna.  

Men tillbaka till detta med att hjälpa döende. Shamaner och visa i olika kulturer har hjälpt till med sådant. Istället för att bara blunda och be om att "det obehagliga" ska försvinna. Döden försvinner inte för att vi undviker att studera den närmare, att lära känna även dessa energier, att hjälpa de som ska gå över till en annan form.

Detta ingår i Häxkans livssyn. Det cykliska förloppet där den fysiska formens ibland mycket påtagliga processer innebär "förmultning" och sedan nya former. De energierna som utgör materia, det fysiska, måste hela tiden dansa runt, runt och det är ett cykliskt förlopp, inte ett linjärt.

Att förutsägelser inte är precisa, dvs att man inte vet exakt när något ska hända, bara att man fått förvarning om det, behöver ju inte vara negativt, tycker jag. Snarare tvärtom. Men det är bara min åsikt:-)

Att be sina kraftandar  att slippa visionerna, sa MosterMimmi i sitt inlägg. Det tycker jag mycket väl man kan göra tillsvidare, tills man orkar ta hand om sina gåvor och låta de utvecklas till nytta för en själv och andra. Precis som mitt förra inlägg handlade om alltså.  Notera nu att detta är mina personliga åsikter utifrån min Häxkonst!

Kram,

/MM

Marie Morgana. jag håller med dig i mångt och mycket. men jag får nog förtydliga mig. mina dödsvisioner har sagt till mig "du kommer inte att träffa denna människa i livet mer" och det är så det har stämt. Jag har inte träffat denna människa mer. första gången var jag femton år och det rörde sig om en klasskamrat som slutade skolan. Han dog när han och jag var 28 år, jag stötte aldrig på honom innan jag läste dödsrunan. Men jag förstår inte hur min vision skulle ha hjälpt varken honom eller mig… Att vi alla ska dö det är ju något som är sant och jag kan inte heller se döden som en slutgiltighet. Jag har kommunicerat med många efter döden. Vad som var jobbigt var att få besked på att jag inte skulle träffa denna människa mer i livet och sedan kan det ta 13 år utan att man träffas och att personen sedan dör. När det hände flera gånger och det var år eller månader mellan vision och dödstillfälle eller olyckstillfället kan jag ju inte heller säga till människan "du är dödsmärkt" för det är vi ju alla. Konsekvensen av livet är ju döden för att bli liv igen! Detta är min uppfattning

 Hej  Moster Mimmi och alla andra häxor här!

Känner på mig att det som vanligt blir ett lååångt inlägg:-)!

Moster Mimmi skrev:

"Marie Morgana. jag håller med dig i mångt och mycket. men jag får nog förtydliga mig. mina dödsvisioner har sagt till mig "du kommer inte att träffa denna människa i livet mer" och det är så det har stämt. Jag har inte träffat denna människa mer. första gången var jag femton år och det rörde sig om en klasskamrat som slutade skolan. Han dog när han och jag var 28 år, jag stötte aldrig på honom innan jag läste dödsrunan. Men jag förstår inte hur min vision skulle ha hjälpt varken honom eller mig…"

Min kommentar:

Ok, Moster Mimmi, jag förstår absolut att du haft upplevelser som känts enbart jobbiga. Det skall absolut inte ifrågasättas på något vis! Och ditt råd att be någon att stänga av kan nog vara klokt i vissa fall, där personen ändå inte kommer att använda sin förmåga, arbeta aktivt med den så att säga. För självklart kan, vill och orkar inte alla att ta hand om det de har eller att man kan se snabbt och enkelt hur en förmåga kan vara till nytta (dock förstås inte att den alltid är nytta varje gång man får aningar eller "bedbudelser". ) Det kan man nog inte ens räkna med om man inte gör något med sin gåva. Arbetar med den. Andliga gåvor handlar ju mycket om personligt arbete, som vi ju alla här inne vet redan i och för sig. Det är inte gåvor som automatiskt är till uppenbar och tydlig nytta så fort de yttrar sig, även hos de som kanske inte ens uppmärksammat den som annat än något hemskt och jobbigt. Jag säger inte att det är så i ert fall, men för många är det så har jag märkt! Ett problem med sådant är att det nog ofta till sist dyker upp i alla fall.

Vad jag menar är inte att varje enskild upplevelse hos en person har direkt och uppenbar nytta. Det innebär ju dock inte att det inte i grunden handlar om en förmåga eller gåva som i sig kan vara till nytta; skulle kunna vara, är kanske mer korrekt att säga. Om den finslipas, tas om hand osv. Och att då stänga av den gör ju inte att den kan bli till någon som helst nytta.  Men som jag skrev i förra inlägget så menar jag inte att det är något fel att be om att slippa visionerna och jobbiga budskap eller insikter som kommer till en. Det får man själv avgöra. Särskilt i vår kultur där vi i jämförelse med andra faktiskt oftast inte har någon där som kan lära oss vad vi gör med sådana egenskaper, förmågor eller vad man nu vill kalla det för.

Samma med det där att Shailina eventuellt kände av oroliga energier pga saker som just då hänt i världen (Saddams avrättning) Jag menar ju inte att hon har någon nytta av den specifika händelsen eller nytta av att Saddam dog! Vad jag menar är att allt sådant där som man helst vill skuffa undan och slippa, kan vara tecken på en gåva eller förmåga man faktiskt skulle kunna ha nytta av om man hade metoder och kunskaper om hur man tar hand om det, vårdar det och på sikt alltså kan skapa något konstruktivt av det. Istället för att som så många i vår kultur gör;  se det bara som något hemskt, oroande, ett gissel eller bara meningslöst.

Ett exempel:

Om vi säger att någon har förmågan att känna av störningar i kraftfältet hos en annan varelse. Personen ifråga kan ana och se att något inte står rätt till. Hon känner igen känslan och vet att förut när hon upplevt sådant, har personen sedan utvecklat en sjukdom. Detta skrämmer henne. Och hon ber om att slippa se sådant.

Så dyker det ändå upp igen. Men det känns så klart inte som något hon har nytta av. Hon tycker kanske dessutom att många saker bevisar att det inte var till någon nytta. Hon kanske sett personers kraftfält och att någon ska få en farlig sjukdom, men återser aldrig personen igen och upplever - utifrån de kunskaper hon har just då - att hon inte kan göra något det. Att det bara var meningslöst och jobbigt för henne själv.

Men det innebär ju inte att hon inte har en gåva hon skulle kunna göra något av och med om hon bara visste hur. Att ta hand om gåvan, finslipa dess förmågor och kunna använda den. Att kunna skydda sig, så man inte får intryck som känns för överväldigande ingår ju dessutom i att ta hand om sådana gåvor och förmågor. Vilket minskar chansen till att det enbart blir en massa mer eller mindre jobbiga upplevelser man inte ser någon nytta med. Men som sagt var, det är ju aldrig garantier att man på något vis per automatik alltid har nytta av yttringar av en förmåga! Det gäller alla begåvningar, personlighetsdrag, förmågor eller talanger man har.

Moster Mimmi skrev:

"Vad som var jobbigt var att få besked på att jag inte skulle träffa denna människa mer i livet och sedan kan det ta 13 år utan att man träffas och att personen sedan dör. När det hände flera gånger och det var år eller månader mellan vision och dödstillfälle eller olyckstillfället kan jag ju inte heller säga till människan "du är dödsmärkt" för det är vi ju alla."

Min kommentar:

Jag förstår att det var jobbigt, MosterMimmi! Inte alls konstigt att man vill stänga av och slippa det. Just sådana gåvor ÄR jobbiga. (Och JAG känner mig ganska jobbig och långrandig just nu, haha, men jag ska snart runda av …) Att en gåva är jobbig innebär därmed absolut inte att den är utan nytta och att de inte i långa loppet kan vara till stor hjälp och nytta. Vad jag menar är inte heller att man ska säga till en person att den är dödsmärkt, absolut INTE! Även om du skulle ha fått exakta datum (vilket av många upplevs som ännu jobbigare och ännu mer skrämmande).

Precis som du säger är vi ju alla "dödsmärkta" i såfall. Vilket jag tycker kan visa att förmågor av det slag du och säkert många här inne har, inte är till för att man exempelvis ska tala om för folk när de ska dö. Det kanske finns andra syften med sådana gåvor?! Vilket jag ville nämna lite om genom att ta exempel från kulturer, där sådana gåvor används konstruktivt och medvetet. Några här kanske är såkallade "death walkers":-)  Låter som ett läskigt ord och är en svår väg att gå, men kan bli till en oerhörd nytta och genuin glädje, för andra men också för en själv när man kan hjälpa andra med sådana svåra saker som det handlar om. Inte förhindra den oundvikliga döden, utan helt andra saker. Öka chansen för att skapa inre frid, tillit, stärka sin egen förmåga att hjälpa andra i det otroligt sårbara förändringsskedet som döden är osv. Men också att upplevelser som inte känns som det är någon nytta med, är en uppmaning att fortsätta fördjupa sina insikter för ens egen skull. Det finns mycket en begåvning av det slaget skulle kunna användas till. Att få sådana upplevelser kan man välja att se som en uppmaning att utveckla det och sig själv vidare.

Det var väl framförallt det jag menade med mina inlägg här. Alltså har jag inte så mycket fokus på att enskilda fall inte känts som någon nytta med! Det är snarare oundvikligt. Men i vidare perspektiv, att man utvecklar det man har. Det är då det bli intressant och då det överhuvudtaget kan synas vad nyttan eller i allafall meningen med det hela består i.

Nä, nu måste jag avsluta detta. Skulle kunna babbla i evigheter tydligen:-)! Har nog upprepat mig en hel del, men hoppas ni har överseende med att jag inte renskriver och därmed kortar ned mina inlägg.

Egentligen ville jag kort och gott säga: var inte rädda eller försök stänga av sådant som verkar enbart obehagligt, men som faktiskt skulle kunna vara underbara häxgåvor. Försök hitta sätt att arbeta med det som är, inte emot det eller försöka utplåna det. Det gäller oss alla:-)

Ett uttryck som ni alla känner väl till:

"Gör det du ska utan att någon kommer till skada"

Ha det gott alla!

/Marie Morgana

Tack Marie Morgana för ett utförligt svar. Ja du har rätt i att man bör behandla och ta reda på vad som visionen kan leda till för gott. Men ibland är man inte i fas med sina gåvor och då bör de vänta eller anstå tills man har nått den mognad där an bäst kan ge hjälp.

Jag citerar Aniara på insidan i fokus som skrev något jag tycker är bra och som jag vill avsluta med:

"Det enda jag med säkerhet vet om andra människor, är att de lever sina egna liv på allra bästa vis, utifrån den de är, och utifrån deras egna erfarenheter och livssituationer.

Jag förstår inte allt, men det behöver jag inte heller göra. Ibland förstår jag fel - och det är okej. "

ett väldigt bra citat måste jag säga :)