ÄLGÖRT
Filipendula ulmaria
Älgört har många namn, bl.a. Mjödört, Mjödspirea, Älggräs och många många fler. Det är ju så att "kärt barn har många namn" Själv tycker jag mycket om dess engelska namn som är Meadowsweet och den kallas i England för Ängens drottning (det är dessutom en av de blommor som den keltiska gudinnan Blodeuwedd skapades av)
Namnet Älgört finns belagt i svenskan sedan 1898.
Artnamnet ulmaria kommer av Ulmus som är det latinska namnet på släktet almar, namnet betyder alm-liknande och syftar på småbladens form. Trots sitt svenska namn, älggräs, hör arten inte till familjen gräs (Poaceae) utan till familjen rosväxter (Rosaceae).
Aspirin fick sitt namn av det gamla latinska namnet för Älgört, Spirea ulmaria, och salicylsyra fick sitt namn av det latinska namnet för Vide, Salix.
Beskrivning
Det är en flerårig ört som kan bli mellan 50-150 cm hög, med upprätt, grov, kantig stjälk som förgrenas upptill.
Roten är en krypande, förvedad rotstock.
Bladen på rödtonade skaft sitter i par motsatt varandra på stjälk och grenar, med 5-11 tandade eller lätt flikiga småblad, mörkgröna på översidan och oftast gråvita på undersidan.
I de rikt förgrenade topparna små gräddvita honungsdoftande blommor med 5-6 kronblad, inte olika fläderblommor, samlade i stora kvastar. Blommar i juni till augusti.
Blommorna påminner om brudbröd men dessa blir inte lika höga och har dessutom nästan inga blad.Frukterna är 3-4 mm långa spiralvridna nötter som sitter 5-6 tillsammans, var och en innehållande ett frö. De innehåller mycket luft och flyter därför i vatten vilket ökar chanserna till spridning.
Växtplatser
Den är vanlig i hela landet och dess utbredningsområde omfattar hela Skandinavien och Finland samt nästan hela Europa och Sibirien. Den är frosthärdig och kan klara sej långt norrut.
Älgörten kan bilda stora bestånd i sol till halvskugga på bäckkanter, på fuktiga skogsängar, på försumpade ställen i skogarna, vid skuggrika stränder och håller sig envist kvar i de diken, som går genom åkrar och gärden. Jag plockade dem i somras vid vägkanterna runt åkrar i skogen.
Kemiskt verksam beståndsdel
Salicylsyra.
Användning
Om bladen av älggräs gnuggas så avger de en stark och angenäm doft som påminner om rödklöverns blomdoft. Dessa blad har för sin väldofts skull använts i ett flertal olika sammanhang. Bland annat för att locka svärmande bisamhällen in i en bikupa genom att man gnidit insidan av den med dess blad. Älggräset har också använts för smaksättning av öl och mjöd, antingen genom att karen gneds med bladen, eller att de tillsattes som krydda. Därav förklaras växtens gamla namn rarört, karsöta (kassöta), mjödört, ölgräs med mera. Under medeltiden var det en välkänd växt men den föll i glömska och återupptäcktes igen i början av 1800-talet.
Örten hjälper vid muskelsmärtor och vid ledsmärtor från t.ex. reumatism och gikt - gör en kompress (koka upp färsk eller torkad ört, sila, häll växtmassan i en handduk, låt svalna till ca 40 °C, applicera, låt vara i 30 minuter), eller badda det sjuka stället i ett starkt te av älggräs. Ett bra medel för diverse värk är också en bastukvast av älggräs - bind kvasten av både blommor och blad, och använd denna istället för eller tillsammans med din vanliga bastukvast.
Torkade blad kan man koka te på som verkar svettdrivande och febersänkande. Ett hett te (1 tsk torkad ört, 2 dl kokande vatten, låt dra i 5 minuter, sila) är bra vid huvudvärk, feber, förkylning och influensa, och mot ödem, diarré (roten) och andra matsmältningsbesvär. Teet verkar svagt sammandragande, svett- och urindrivande, febersänkande, kramplindrande, inflammationshämmande och smärtstillande.
Smaken är mycket stark, och om du gör ett för starkt te (antingen genom att sätta för mycket ört i eller genom att låta det dra för länge) är det bäst att kasta bort det, för det smakar inte gott.
Älgört är en av de enklaste växterna att skörda. En vinters behov för en familj täcks av 5-10 torkade blomstjälkar inklusive blommor. Torka dina blommor hängande i en bukett i skugga, eller använd torkmaskin. När de är torra kan du repa av blommorna, och förvara dem på svalt ställe, i en mörk glasburk med tätt lock.
Jag har en burk i skåpet och jag brukar ta fram den för att lukta på den. Den doftar ljuvligt.
Det var tidigare ytterligare ett användningsområde. Doften. Man använde den för att strö på golvet när det var festligheter.
"Lukten af denna växt är den allra mest intensiva.
Till följe häraf är det i Sverige ett bruk bland bönderna att på helgdagar och vid gästabud strö friska blad af densamma på golfvet, på det att lukten däraf må fylla hela huset, och denna blir ofta så stark, att den knappt kan uthärdas.
Om vintern däremot strör man på liknande sätt grankvistar på golfvet. Se där ett medel till beredande af trefnad i hemmet, som naturen själf bekostar!"
Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737), i svensk översättning av T. M. Fries (1905)
Örten har framför allt varit ett febermedel men använts mot det mesta, utvärtes t.ex. på ormbett, frostskador och i bad mot engelska sjukan.
I södra Sverige användes av allmogen, ett avkok på örten som utvärtes medel mot ohyra på boskapen.
Hållbarheten på örten är kortvarig, bäst effekt får man av färsk ört och rekommendationer säger att man inte ska spara den längre än ett år.
Egen erfarenhet
Jag har använt den i te vid feber och även för dess doft, men jag har inga direkta erfarenheter än.
Källor
sv.wikipedia.org
shenet.se
den virtuella floran
örtmedicin och växtmagi
Skrivet ac Blodeuwedd
Jäkla katt.. precis när jag skulle skicka klev han på en tangent så allt blev pyttelitet.. ;)
De e bra Blode! haha..kram å tack
Vandra i Ljus å Skönhet
Tillägg..
Är man känslig mot salicylater så bör man vara försiktig när man använder älgörten. Det är blommorna som innehåller högst halt av salicin men även bladen fungerar. Det ska gå att göra saft på blommorna på samma sätt som man gör med fläderblommorna men har inte provat själv.
Vad som händer med salicylsyran när man gör saft vet jag inte.. Tänk om man kunde ha den mot huvuvärk och feber.. Febersaft. Vad bra.. :)
Älgörten finns med i Nymans flora tryckt 1867 men med den gamla stavningen elgört och med Linnes latinska namn Spirea Ulmaria. Även Linne nämner namnet älgört som lokalnamn från Södermanland. I Flora Nericiense från 1758 sägs att den allmänt kallas älggräs.
Blommor och knoppar är ett effektivt medel mot huvudvärk som jag brukar använda när de finns i knopp eller blommor. Övrig tid använder jag sälgbark att tugga på och fungerar bra mot mindre huvudvärk istället för värktabletter.
Ett antal arter odlas med blommor i mer eller mindre mörkt rosa. Jag har själv ungefär 5 arter i trädgården. Den brokbladig varianten av vår vilda älgört odlas också.
För oss som bor norrut är älgörtens blommor ett bra subsitut till fläderblommor för att göra "fläderblomssaft". Det är dock viktigt att man inte tar för mycket av blommor då smaken blir för starkt salicylaktig. Hållbarheten är bättre än för saft gjord av fläderblomor.
Tänkte jag skulle försöka att kanske odla lite själv hemma……….
Tack så mycket för att du delade med dig?
Vill bara tillägga att de med astma även ska vara försiktiga med Salicylsyra då det KAN orsaka anfall. Men har man testat förut så är det nog ingen fara
BabyD Jag skrev något om det i inlägg #3
"Är man känslig mot salicylater så bör man vara försiktig när man använder älgörten"
#7 Jag vet. Men som astmatiker tål jag vissa medeciner med det ämnet i men inte andra. Ett anfall behöver inte ha att göra med allergiprocesser :) därför jag sade det. Men du gav jätte bra info och jag är mycket tacksam för det. Det hjälper mig
Ganska säkert finns namnet belagt även i 1600-talets botaniska litteratur, men den har jag inte tillgång till. Kan också finnas i de medeltida örtaböckerna men de var ju översättningar från tyska, danska eller gammelengelska.
Bland allmogen har älgörten alltid haft stor betydelse bland allmogen och buttgräs var en allmän benämning eftersom man ofta gned träbuttarna med älgörts blad för att få en frisk smak i kärlen och det fungerade som konserveringsmedel under den tid inte kärlen användes. Särskilt viktigt var det när man flyttade till fäboden och mjölkkärlen inte användes hemma under sommaren. Först diskades kärlen med skäfte och sedan gned man in dem med älgört och möjligen lade i enris (även pors och getpors användes). Det är bara inom den lärda medicinen som den tappade betydelse en period. Det är frst under 1900-talet som älgörten försvann i medvetandet bland allmogen.
Tack så mycket Björnen.. Det är intressant. :)
#9, alltså tusan björnen vad du alltid kan mycket matnyttigt, jag flirtar med dig nu
bara för att jag beundrar din kunskap så otroligt.
Älgörten har haft många namn, bl annat byttgräs, karspiror och älggräs. I Småland kallades den karört, i Östergötland kassöta. Tidigare var det vetenskapliga namnet Spiraea Ulmaria. Örten var användbar mot utslagsfeber och var urindrivande.
Här kallade pappa det persmärsgrese.
Vandra i Ljus å Skönhet
De lokala namnen byttgräs, karspiror, karört, kassöta berättar att den användes för att gnida in i olika träkärl (butt, bytta, kar, kass) som konserveringsmedel.
Här het den älgört :P
tänkte bara… ;)
Härligt med all info om älgörten. Ska ut och skörda lite imorgon eftersom idag har varit första dagen utan spöregn här och jag vill låta markerna hämta sig lite först. :-)
Starta ny diskussion