Folk som slutat hälsa när man möts, är inte folk man har intresse av att möta.

Har Du en aning om varför Din dotter är så bitter på Dig?

Det låter inte så kul!

Hände det ngt särskilt när barnet omkom? Mellan dig och din dotter menar jag..

Om du vill så lägg till mig på msn så kan vi prata:

meggieforssander@hotmail.com

Men jisses så dramatiskt! Vad har du gjort för att dra på dig hennes vrede? Är det kanske så att du en trygg punkt att lasha ut på mitt i hennes sorg?
Vad skulle jag ha gjort… oj jag vet inte. När det gäller vänner är jag enkel men familj? Jag har ingen aning.

Ja vi bodde mitt emot där branden var där barnbarnet omkom. Vi sov i källaren och hörde ingenting. Kom upp kl 07 och såg att det brunnit och jag ringde dottern och talade om detta. Hon kom och vi fick beskedet samtidigt kl 9 på morgonen. Sedan är alllt kaos för oss båda och vi kommer inte ihåg någonting efter det. Har en dotterson som nu är 9 år men helt plötsligt får vi inte träffa honom längre, och jag är så lessen att jag inte vill leva längre. Jag har en sjukdom som gör att jag inte kan röra mej som vanligt och han har varit min glädje här i livet. Hon är så arg på något som jag inte kan fatta! Jag har alltid kännt mer än jag kan förklara men detta kan jag inte klara av.

Jag har lite svårt att se hur vi kan hjälpa på annat sätt än samtalsstöd.
Men jag kan verkigen sympatisera med hur besvärlig din situation verkar vara. Det är ju så bissart, irrationellt.
På något sätt måste det ju gå att få upp en kommunikation med dottern igen? Det finns ju ganska drastiska metoder att ta till, men de brukar inte leda till en förbättra relation. Det jag kan tänka mig en än relationsterapeut för er två.
Men där är ju frågan hur du kan komma i kontakt med din dotter och förmdela den önskan på ett sätt som inte förolämpar.

I första hand skulle jag prova att skriva ett brev och placera på farstun, kanske ihop med en mindre presentkorg. Kanske i första hand inte ens ett brev utan ett välgångs-vykort med en mindre gåva? Göra så under en tid på ett år kanske… för att värma upp inför idéen att ha kontakt med er.
Men absolut inte för hårt på utan mer vid födelsedagar och liknande. Inte en gång i veckan, men gärna lite sporadiskt så där, visa att dom finns kvar i sinnet.
Förhoppningsvis kanske det att ge lite glädje kan sprida lite glädje.

usch så hemskt att förlora ett barn på! Förstår att du lider och att din dotter lider! har ni tänkt på familjeterapi för er så ni kan lösa allt mellan er och evuntellt kunna umgås i framtiden me resten av dina barnbarn!

Det kan inte vara lätt för nån av er,lider verkligen me dig! 

Hoppas allt löser sig för er alla!