Jag tror nog att du kan lita på grabben (fast hör efter med dagis exakt vad som utspelar sig i spöklekarna, för det är förstås sant att det kan påverka honom). När min son var runt 1 år gammal bodde vi i ett gammalt hus där det gick igen en riktigt otrevlig gammal gubbe, och han brukade peka ut exakt samma ställe där jag såg gubben, och så skrek han "Dum gubbe!" och var jätterädd. Barn ser naturligt så länge inte vuxenvärlden påstår att det är fantasier.

Nu hoppas jag såklart att om din son verkligen ser en gubbe, att det åtminstone är en snäll gubbe. Kan ugglan vara hans skyddsdjur tror du? Hur talar han om ugglan? Verkar han obehaglig till mods eller talar han naturligt om ugglan? Kanske ugglan kan ge honom beskydd ifall det är en ovälkommen gäst du har i hallen. Sen såklart: salviarökelse i hallen för att rena, häll havssalt i din sons badvatten, positiva tankar, klappa med händerna i hörnen för att få bort stillastående energier.

jag såg också en gubbe ett tag i hallen och jag körde också den gamla klassikern med salviarökelse men han springer där fortfarande… han är klädd i den där gummikostymen som eddie murphy har i någon halvgammal komedi och den är så himla obehaglig (inte klädseln alltså, eddies roll i den där filmen). min förra fru hävdade att det var min dåliga syn men jag tror inte på det….

I huset jag bodde i innan detta, där fanns det en massa "folk"
När de envisades med att skrämma min dotter och försvåra våran nattsömn ställde jag mej rätt upp och ned i hallen och pratade med hög röst.
Jag sa att de visst fick bo kvar om de nu absolut ville det, men att det fick vara slut på det där skrämmandet och störandet annars skulle jag se till att ta hjälp av någon för att få dem därifrån. Efter detta blev det lugnt. Ingen såg någon mer och vi fick sova igen.

Kanske du ska göra det när I är med. Jag tror han behöver att du tror på honom och att du gör något som han kan förstå. :) Prova vet jag.

Ugglan kanske är hans kraftdjur.. prata om den och be honom prata med Ugglan själv… Läs om ugglor.. se film eller teckna.. säga godnatt och sov gott och godmorgon och såna saker.. gör det till vardag liksom.. förutsatt att han själv nämner den, annars låssas som ingenting.

Jag har en son på två år han brukar prata med någon inne i hans sovrum, vissa kvällar är det bra med aktivitet där och vissa kvällar är det lugnt men det går nu mer inte en natt eller tidig morgon då han inte talar med anden/andarna så det förkommer att barn faktiskt kan se och kommunicera med spöken/andar.

men jag tror också att ugglan står för hans skyddsdjur/kraftdjur.

Försöka prata med din son om den här gubben han ser hur han ser ut och så där kanske är det någon du känner till som har ett eller annat budskap från andra sidan, eller han kanske själv vill säga något-

#1 Han talar om ugglan som om det verkligen är en uggla där. Säger saker som "nu är ugglan borta" och "hejdå ugglan".

#3 Ska prova dina tips.

#4 Ja det kan ju vara så. Ska prova även dina tips! 

Tack!

Klart vi har en gubbe i hallen. problemet ligger i att få I att förstå att han inte vill nått illa.
Ugglan vette tusan men vi kan kolla upp det senare ikväll eller i morgon.
han och jag delar kraftdjur, och en uggla är det inte. Men det kan vara så att de kommer flera till honom.. Han har ju anlag pojken.

Puss på dig.

Jag var med om exakt samma sak när jag var liten, fast jag var något äldre än din son, runt sex eller sju år kanske. Fast "min" gubbe var inte i hallen, utan i trappan, och jag vågade heller aldrig gå där själv utan mamma eller pappa var tvunga att följa med och tända lampan. Jag var också alltid rädd för spöekn och för mökret och såg precis som din son flera djur, men de var jag aldrig rädd för.

Angående att säga att det inte finns någon gubbe, kan jag inte säga mer än att jag är fruktansvärt glad att mina föräldrar aldrig försökte övertyga mig om det, utan bara bad mig berätta var han var och sedan villigt följa med mig, tills jag slutade vara rädd för gubben i trappan.

Som #1 skrev förut, barn ser saker naturligt tills att vuxna säger att det bara är fantasier.

Det som förvånar mig är att han vill att ni tänder lampan? Många barn fattar inte att det är dags att bli rädda osv, det brukar komma först senare, sedan är det också så ju, att det inte ärkonstigt för dem att se grejer, de antar att alla andra också ser samma saker antagligen.

men vad är gubbe och uggla för honom? Det kanske är något helt annat, fast hans sätt att beskriva, med knapert ordförråd.. Tillexempel kallar min son spaggetin för ormar ;)

Det kanske inte är en gubbe, utan något annat, en tomte eller en känsla av något gammalt, kan ju vara vadsomhelst, ja ni vet ju, barn kan ju inte så många ord eller beskriva exakt vad de ser och känner, men försöker.

#6 Visste inte ens att man kunde dela kraftdjur.

#7 Tycker det kändes klockrent det du skrev om att inte säga att det inte är någon där utan bara fråga vart den är och sen följa med tills han inte är rädd längre.

#8 Jag tror faktiskt att det där med att bli rädd är nått han lärt sig av de äldre barnen på dagis. Ugglan är han inte rädd för men han vill alltid att jag ska tända om det är mörkt i hallen.

Små barn är väldigt öppna för andevärlden precis som djur,Klart att han ser något men som sagt är det frågan om vad han ser,När jag bodde i min lägenhet som var väldigt aktiv(hela huset var en ända röra)så plötsligt en natt vart jag väckt av min då 5 åring som skrek i högan sky att det var ett spöke där.Mittemot mitt sovrum där vi sov hade jag en gäst toalett och det hon skrek om var att dörren öppnades och stängdes hela tiden,jag tröstade henne för hon var väldigt hysterisk,Jag tog henne i handen och sa att vi tar en promenad runt i lägenheten så ska du få se att det inte finns nåt.När jag närmade mig vardagsrummet så kännde jag att något fanns där,Jag talade med anden tyst för mig själv att jag förbjuder dig att skrämma mitt barn..när vi kom till vardagsrummet så såg jag klart och tydligt en gestalt stå vid fönstret,min dotter såg ingenting,jag stirrade hela tiden på gestalten som stog kvar och sa naturligtvis ingenting till min dotter som inte tycktes se nåt att här finns ingenting ju..sedan gick jag fram till fönstret och tände lampan,och när jag tittade till var gestalten borta,när min dotter senare efter om och men somnade ,gick jag ut i vardagsrummet och satte mig,tände ett ljus och bad anden att träda fram och tala om vad den ville?det hände väldigt mycket i det huset,efter lite efterforskningar så visade det sig att huset var ett gammalt hotell från 1800 talet,så där fick jag förklaringen till det,Hade mycket roliga besök där.bla kom där på kvällarna ofta en kvinna med städartiklar som envisades med att komma igen varje kväll ett tag,henne sa jag åt att här behövs ingen städning i dag då vände hon och gick.Jag sa strängt åt dom att dom inte under några omständigheter fick närma sig mina barn,då vart det lugnare i alla fall för barnen,själv var jag uppe många nätter och bad dom lugna ner sig,det tycktes hjälpa att jag sa åt dom på skarpen när det gällde barnen..

Om saker och ting stör barnen för mycket och de är för små för att lära att det inte är farligt så VÄCK MED DET, är mitt råd.

Jag har alltid varit mörkrädd och haft konstiga drömmar samt sett saker när jag var barn. När jag ser tillbaka på det så vet jag ibland inte vad som var dröm, fantasi och på riktigt. Kanske är det svårt för vissa barn att också veta vad som är "fantasi" och riktigt?

Att säga till mig att det var inbillning hjälpte åtminstone inte mig att bli av med rädslan.

Jag hade nog varit glad om nån gett mig tröst, stöd och kanske till och med tagit bort det. Men åtminstone tagit mig på allvar…

Att prata om det tror jag enbart är bra, då känner ju barnet att ni iallafall bryr er… Och kanske att man talar om, att mamma och pappa finns här om man blir rädd.

Så tänker jag iallafall…

Jag såg en gubbe i mitt föräldrarhem som jag kallade för Ninge. Han hade en hund med sig. Jag vet att min mamma tyckte att "gubben" såg elak ut då hon vid ett tillfälle såg honom. Men jag kan inte minnas att hunden var otäck. Jag ville bara klappa honom. Mamma o pappa eldade upp en massa bråte som fanns i huset när de köppte det och därefter verkade spökerierna lugna sig ett tag i vart fall.

Det viktigaste under min uppväxt var dock att min mamma och mormor tog mig på allvar och lyssnade på vad jag upplevde även om DE inte kunde göra så mycket åt synerna.

Jag håller med lightgoddes54 barn är  mycket mer mottagliga än vuxna är.

Sedan växer vi upp i ett samhälle o lär oss vad som e rätt o fel o vad som finns o inte finns. Men en tanke som jag har om man redan skulle främja den öppnheten som barn har då hur blir de som vuxna?

Så er pojk pratar om saker… :D Min roar sig hysteriskt mycket med att skrika NEEEJ till allt och om allt. Jag skulle ha namngett honom neinei ändå

Jag rekomenderar att ni bemöter honom med att det han säger är sant, att det inte är farligt och att han själv kan ta itu med det om det behövs.
Sedan kan ni ge honom vad han frågar efter. Men att ni inger en känsla av trygghet hos honom, så han inte behöver jaga bor alla skuggor han ser.
Det svåra blir lite längre fram när lögnerna skall urskiljas.
Det är ju väldigt många olika saker som skall sorteras ut hos dom. Fantasi, verklighet, lögn, saga, påhitt osv…. nyanserna är ganska många.
Men bemöt det han säger där med ärligt bemötande.