jag känner tvärtom, som om jag inte vill gå utåt och rumla runt, snarare är det så att jag blivit som en stenfolk, jag får akta mig och blunda och blinka ordentligt så att jag inte förvandlas till en träbit eller en sten, om jag blir för stel..

kom på mig själv med att sitta helt still och bara titta i helgen, jag kom på många historier men berättade ingen av dem, sparade allting inuti mig själv, nöjdes och kände mig förmer, blev en sten. Blev skymning, satt kvar, ville inte äta nåt, ville inte röka, ville inget, blev en gammal gubbe och sen blev jag en tant, men främst var jag sten i jord.

Känner mig inte alls som en troll-kvinna längre, känner mig mer som - sten-kvinna, kött-kvinna, moss-kvinna, har gått under jorden. Jag är tillockmed ineffektiv i drömmen. Drömmer att jag ska jaga ut andar och står och väljer vapen. Ska jag välja spjutet, trumman, eller skallran? Eller ska jag gå och fika? Väljer oftast det sista. Gammelrösten som befaller i ryggmärgen, den susar i kafferep.

jag tänkte på att gräva mig en grav och lägga mig där, men kom på att jag var ganska bra på lik-stelhet ändå, behövde inte träna. Krattade lite bland löven istället.

Ja! Jag fick plöstligt något i högra hörnet som jag tyckte såg ut som en gul groda!!!;)

Nej men allvarligt, våren är fylld av magi. Och utflykten till de gamla grå husen och den tidsresa de ger mig. Jo Du har rätt det är intensivt nu. ;)

Magisk.. Nä jag känner mej mil borta. Jag tror jag gör som du skriver spindel.. gräver mej en grav och lägger mej däri.. blir ett med jorden.. Gammal, grå och stel. Borrar ner näsan i löven och andas in mull.

Jag vill men det känns som att jag inte riktigt får, något håller mig tillbaka.

Känner som Zoraye, det sprudlar inuti mig men jag får inte ut det. All min kreativitet flyter in i boken jag skriver, vilket är underbart, men jag känner ändå ett starkt behov av att dansa, springa, andas, vara hos träden, vara med människor, känna att jag finns. Ibland tror jag att jag kanske bara är på låtsas.