En ovilja att äta bra…hur dumt som helst, men fattig student har inte så mycket att dra in på

Synd att du inte kan komma hem till mej å äta… sjukskriven å med en son hemma. Men mat har jag. Och en blomma till min vän även om h*n tjänar 4 gånger så mye som jag.

Jag själv är inte påverkad men märker att många andra är.det där kanske verkade konstigt men jag har sjukersättning så jag får inte mindre pengar än i allafall.

Har ju inte speciellt mycket pengar att göra av med från början så inte mycket attdra in på.

Samma som ovan

Det är tanken som räknas, tack för den! Du är snäll du! 

Mat finns så det räcker, men ser ändå att det är lättare att hoppa över måltid pga gristen på pengar. Barnen märker väl inte av det mer än att de oftare får nej när de säger "jag vill ha…"

Men förlorar man magin, vad finns de då för anledning att fortsätta sitt liv/ Peter Pan

ja och utan energi inget liv

Hm…den märker jag inte av egentligen för min inkomst ändras inte som student…det är däremot mina vänner med fasta jobb som påverkas..

Jag jobbar i en ganska så konjunkturkänslig bransch, så nog känns det av alltid. Men jag vägrar och vill inte ge upp, jag tänker köra på även om det innebär att jag måste dra ner på vissa saker. Ibland krävs det offer för att det ska vända och gå åt det håll man vill.

Å, va dras de in på …guldkanterna…? som vi så väl behöver?

Men som student drabbas jag ju av att allt blir dyrare och inte hänger CSN med på det? Kanske det inte bara är konjunkturen som påverkar familjens ekonomi, en del kanske är känsligare redan innan starten liksom. Vi har våra guldkanter ändå, man får bara vara lite finurligare…

Nej saker blir billigare egentligen av lågkonjukturen, för priserna måste anpassas efter människors konsumtion/lön, CSN har varit efter redan innan… vi som har en stadig inkomst kan tjäna på lågkonjukturer, när jag kommer ut som klar lärare så är antagligen huspriserna låga och om jag får en fast tjänst och saker börjar vända så man kan ta vettiga lån så kan man investera smart…

Så dom som förlorar är dem som blir av med jobben..eller får sänkta löner.. men att dem får det svårt tjänar vi studenter på, för vår inkomst står kvar oförändrad (dålig men oförändrad) och priserna på allt kommer att falla…

Du förvånarn mej inte marinel, (eftersom vi setts IRL)  men känner du att du kan köpa en ros till din vän/hund utan betänkligheter.

Precis, man får vara finurlig och kreativ. Framförallt har jag fått fråga mig om jag verkligen behöver än det ena eller det andra, det har varit ganska skönt att inse att jag faktiskt inte gör det. Befriande.

tänker på mat priserna, dem tycker jag inte sänks direkt. Men huspriser och sånt, javisst!

Jag står hellre över ett mål mat, för att ge min vän styrka.

Det är svårt idag. Jag är själv långtidssjukskriven och har varit det i många år nu. Var en extrem karriärsmänniska innan och jobbade dygnet runt. Gick in i väggen som det så fint heter och fick plötsigt alla sorters problem som en djup depression, panikångest osv. Detta ledde senare till en hög övervikt som vi tror är grunden till de flesta problem jag har idag. Ska dock göra en sån där gastric bypass operation inom ett år och hoppas det ska få mig på fötter igen.

Gick ganska fort från att dra in runt 20 000 efter skatt till 11 000 vilket har varit ett grymt svårt problem för mig då det inte tas hänsyn till skulder alls i dagens ersättningsystem. Så idag har jag runt 400 kr kvar när mina räkningar är betalda och det funkar ju inte så bra. Enda skälet att jag har gått runt är att min släkt är otroligt hjälpsamma och förstående för min sittuation. Håller dock på att fixa ett par saker som borde få ner mina utgifter med runt 2000-3000 kr i månaden dock och då kan jag ju leva igen. Sen har jag äntligen fått energi att ta itu med magin igen och har ett par sånna saker på gång med för att förbättra det hela.

Jag försöker dock att inte klaga och jag har haft tur med både släkt och myndigheter som faktiskt har gjort sitt yttersta för att hjälpa mig. När det gäller myndigheterna så öppnar ju min vältalighet många dörrar som annars är stängt för de flesta och jag tycker synd och lider med andra som inte har fått all hjälp jag har lyckats få.

Har en vän med social fobi som nog aldrig kommer kunna jobba om hon inte får hjälp och hon har inte ens blivit erbjuden psykolog. Då hon är livrädd för nya människor så klara hon ju inte av att be om sånt heller och om myndigheterna klagar på minsta sätt så drar hon sig undan. Allt detta är ju en del av hennes sjukdom. Hon sitter nu och oroar sig över om hon kommer kunna få fortsätta få sjukskrivning under de nya reglerna eller inte men hon vågar heller inte att ringa FK och fråga hur det ligger till.

Jag blir så arg när man läser i tidningarna och ser hur politiker och en stor del av svenska folket tror att alla fuskar med sina sjukskrivningar och att alla tittar snett på en när man berättar att man är sjukskriven. Bara för att jag inte har en synlig skada så tror inte folk att man kan vara sjuk.

Trots det måste man ju försöka vara positiv för sin egen skull och vara taksam så länga man har ett tak och lite mat. För att inte bli tokig så måste man nog unna sig den där blomman för att ge någon annan med annars förlorar man nog sin mänsklighet tror jag.

Hmmm, undrade just om du hade en blomma till din vän, innan jag kom till slutet av dit inlägg. Mr-K.

undrar om vi gör som daggmasken tillslut rullar ihop oss intill varandra för att överleva. Å, vänta på vår vår.

Hehe jag har en viss tendens till att skriva en hel del när jag väl kommer igång och det kan ta en stund tills jag kommer fram till svaret:)

Jag orkar inte gå in på det så mycket… Men min dotter som går i 8 klass och de andra barnen såm går i hennes skola blev lovade att de skulle få gå klart 9:an innan skolan skulle stängas, men nu är det ändrat, nästa år ska de delas på de andra två skolorna som finns i stan, hade vi vetat det så hade vi aldrig valt den skolan. Det har skapat stor stress för henne och så klart de andra barnen och lärarna också..:(

Ja blomman är det sista jag låter bli att handla. Så blomsteraffären går "krisen" obemärkt förbi.

Lågkonjunkturen, den ekonomiska krisen anser jag vara en följd av låtsasekonomin uppbyggd på låtsaspengar och överkonsumtion i det stora. Egentligen har ingenting förändrats, ingenting har hänt.
Människorna arbetar lika bra som de alltid gjort.
Arbete är alltid arbete och jord är alltid jord.
Nationalekonomi är som ett gigantiskt monopolspel.

Att bygga på fiktiva värden är som ett pyramidspel.

Jag är uppvuxen i en familj med pengar och jag är enda barnet. Det var medvetet från mina föräldrar så att de kunde ge mig sådant de av olika skäl saknade i sin uppväxt. Jag har aldrig behövt sakna något när det kommer till det materiella. Mina föräldrar har alltid velat så väl men visat det så fel, oförmögna till riktig värme även om de försöker och försöker. Men för mig har lycka och välmående aldrig varit likhetstecken med pengar. För mig är blomman till vännen viktig, och jag plockar hellre en bukett än köper en blomma även om jag suger på att fixa ihop buketter. Att ta sig tiden att njuta av fåglarna utanför fönstret, ett bad med örter man har samlat själv, ärtsoppa lika fint som ??? etc, etc, etc.

Ju äldre jag blir, inte bara åldersmässigt, desto mer lyxig finner jag enkelheten. Jag har inte ett behov av att passa in, vara som alla andra och omge mig med fullt av prylar, bara för att.. Dessutom är jag student, CSN gör en som sagt allt annat än rik. Men att jag är student gör, precis som Marinelady säger, att jag inte direkt märker av lågkonjunkturen. Att bli sambo nyligen har starkt bidragit till en bättre ekonomi så nu kan jag t.o.m lägga undan några kronor.

Jag försöker nog komma fram till något här men tappar bort mig själv längs vägen. Äh, med eller utan pengar, mest utan, fattig är allt annat än vad jag är, jag är så rik man kan bli men min rikedom kan kanppast värderas i pengar.

En av fördelarna med att inte ha någon förmögenhet är att man slipper oroa sig över den vid kristider. Som vanlig underbetald arbetare har man alltid kasst med pengar.

Det som oroar mig är alla uppsägningar. Jag tror att både jag och gubben har en god chans att få behålla våra jobb men man kan aldrig veta. Sånt är läskigt. Vill absolut inte hamna utanför arbetsmarknaden i dessa tider, men om det skulle hända så får man kavla upp ärmarna och göra det bästa av situationen.

Det monetära flödet i världen har alltid verkat för att det skall finnas en viss balans.
I ett samhälle som styrs av marknadsekonomi kommer det alltid finnas underbetalda/överbetalda - fattiga och rika.
Balansen finns där och för att vågskålarna skall väga jämnt så krävs det att den korta armen med den lilla skålen fylls med guld och den långa armen med den stora skålen fylls med blod svett och tårar. Där ligger balansen och till viss del även rättvisan.

En person med ambitioner, tankar och en vilja att uppnå sina mål kan göra detta med blod, svett och tårar - medan den med guldet aldrig når framgång i livet.

Konjunkturerna är som vilka strömmar och vindar som helst egentligen. De är svåra att förutse och väljer man att ge sig ut på havet skall man vara en duktig seglare. MEN man skall veta att världsekonomin är en noll-lösning. Ingen vinner mer än vad andra förlorar och det roterar hela tiden. Det sinns inte mer och mindre pengar i de olika tiderna, de är bara olika fördelade.

För övrigt finns ju inte ens 15% av pengarna i fysisk form, resten är ju bara siffror på papper eller i datorer.
För att göra en ekonomisk revolution skulle således alla kunna bestämma sig att samma dag ta ut alla pengar på sina konton.
Vad skulle ske då - kanske skulle vi få se det egentliga värdet av pengar eftersom miljardärerna aldrig kan få ut sina på grund av tiden det tar, medan de som har lite pengar logiskt sett får ut sina först.
Nu skall ju all ekonomi i framtiden ske elektroniskt, vilket gör det enklare för marknaden att styra värdet på de medel man besitter.
Bara en tanke att man kanske inte skall tro att ett kontantlöst samhälle är det bästa.
Väljer man att ställa sig i kön för att bli arbetslös, genom att skaffa ett jobb för att spara till den dagen det blir sämre, får man också räkna med att de sparade pengarna har ett lägre värde om man blir arbetslös eftersom efterfrågan då ökar på varor och tjänster i en takt som inte produktionen kan tillgodose.

Väljer man däremot att skapa sitt eget liv, som man styr själv. Lever som man vill. Gör det man vill - så försvinner alla måsten och man påverkas heller inte av de strömmar som går genom samhället.

Men man måste vara kunnig om samhället och historia, ekonomi och utveckling för att kunna uppnå detta. Men när man uppnåt en kännedom om vem man är, utnyttjar sina resurser och SKAPAR om samhället runt sig för att kunna leva i frihet - då har alla måsten försvunnit och man kan jobba med vad man vill, när man vill och hur man vill. Eller låta bli.

Detta har väl iofs inget med häxeri att göra, mer personlig utveckling kanske. Fördelen med att inte ta anställning, är ju att man heller aldrig blir arbetslös. Nu vet jag att alla inte klarar av att uppnå detta under en livstid, men man behöver för den saks skull inte ge upp att försöka.

#23 Det där var förbaskat bra skrivet.

#12 Jo jag köper nog blommor både till vänner och mig själv :)

#23 "En person med ambitioner, tankar och en vilja att uppnå sina mål kan göra detta med blod, svett och tårar - medan den med guldet aldrig når framgång i livet."

Det tror jag också stenhårt på. Jag slog mig in i en branch där jag hade väldigt begränsad kunskap från början och en hel hög med gamla lärare och övrigt som trodde jag antingen skulle sitta inne eller vara död innan jag blev 20. Men med en ambition och en stenvilja tog jag mig fram till mina mål och även över dem. Att jag sen jobbade så hårt att jag gick in i väggen och nu har varit sjukskriven under en hel del år är ju en annan femma.

Vad jag glömde var balans. Jag blev mitt jobb och det är balansen jag letar efter nu. Lättare sagt än gjort dock.

Det har påverkat mej i hög grad.
Jag tvekar att ens starta bilen för det kostar.
Oron om jag ska ha råd att bo kvar eller tvingas flytta till en lägenhet.
Men en blomma.. det har jag. ;)

Jag fick flytta hem te svärmor då hyrorna skyhöjdes och sambon blev utan pengar. Vi har dragit in på allt vi kan men ibland unnar vi oss en upplevelse och struntar i maten den dagen. Det är hårt ibland men man rör sig frammåt ändå :)

Om inte annat (och det här låter säkert extremt flummigt) har man inte har råd att ge blommor kan man göra en annan väldigt viktig sak nämligen lyssna (inte bara höra, utan verkligen lyssna) och finnas där för sina nära och kära.

Jag glömde ju koppla till blommor…

Jag gör som Astraea, plockar en bukett och som Zoraye, lyssnar och finns där och jag ställer upp och hjälper till om det behövs. Jag delar med mig av mig själv. Eller köper en fin bukett blommor om det är just det som behövs, det går alltid att panta tomflaskor eller nåt. Här kommer det alltid in pengar OM det desperat behövs av någon speciell anledning… *vadåtrollat?*

Ge blommor till en annan är sej själv, är en magisk handling. Sen om blomman består i att lyssna å vara bollplank, spelar ingen roll. Magin kanske tvingas fram av krisigare tider. Ni skriver så vältaligt mina vänner!

Jag vet inte om jag har lyckats skapa min egen omgivning som Fr-Sirivs var lite inne på eller om jag helt enkelt bara är en fattiglapp som vant sig vid att aldrig ha råd med överflöd. För jag märker egentligen inte av någon ekonomisk kris i min plånbok (eller på min datorskärm som det ju numera heter) annat än vad jag alltid upplevt. Jag tyckte ju till och med att jag var rik när jag hade CSN så jag förstår inte vad alla studerande gnäller över egentligen. (eller jo, lite kanske, beror väl också en del på var och hur man bor).

Men att inte klara sig med mindre pengar eller höjda utgifter handlar kanske mer om en föreställning om att människan ska ha endast det bästa (dyraste) och så mycket av det som bara möjligt för att det ska räknas som humant bland allmännheten numera?

Jag kopplar inte alls det rika livet till pengar - särskilt inte det magiska livet, eller trivsamheten i livet heller för den delen. Att skämma bort sig själv eller sina vänner, att ge gåvor av olika slag, behöver inte kosta någonting alls och ändå betyda så mycket. Så där är jag på samma spår som Astraea och ni andra.

Är det då tiden vi lägger ner på våra vänner som räknas som rikedom hellre än pengar? Nej inte ens det, enligt min mening. Oavsett hur mycket eller litet tid man lägger ner på sina nära och kära, eller sig själv för den delen, antingen genom att klippa egna blommor av reklamblad som sedan ges till vännen eller genom att sitta mittemot denne över ett glas vatten och lyssna, så är det tanken och känslan bakom det som är rikedomen; varken pengarna eller tiden.

Kanske är det som BiGavia skrev här senast, kanske tvingas magin fram mer under kristider för då måste man vara mer påhittig och inte köpa den där blomman i blomsteraffären av ren vana för att det är lättast att göra så (givetvis kan en blomma betyda mycket, jag menar bara att i vissa kretsar är det nästan det samma som att köpa kärlek istället för att anstränga sig för den). Med andra ord är det i ansträngningen som magin ligger..?